CIVILISATIONSKRITIK. “Det låter otroligt egocentriskt med tanke på hans utsatta situation men det finns en poäng med att ha en människa mitt i samhället som inte tillhör samhället, som liksom bryter av.” Ludvig Almgren menar att tiggarna påminner oss alla om att vår tillvaro är en tillfällig, godtycklig konstruktion.
På morgonen sitter han där, på sin post, vi hälsar varje dag när jag går förbi. Vi hälsar normalt minst två gånger per dag. Ibland frågar jag honom om han vill ha något, då brukar han svara ost. Jag köper ett paket ost för 15 kronor, ibland vill han ha en baguette för 8 kronor. Detta är ingen kostnad för mig, men det är avgörande för honom, så att vi kan fortsätta hälsa varje morgon. Jag brukar erbjuda honom snus ibland, han tackar alltid nej, alltid artigt, jag fortsätter erbjuda ändå. De dagar han inte är där kommer jag på mig själv med att undra var han är: Sjuk? Bortrest? Hoppas han kommer tillbaka snart. Jag kanske är blödig, men det är fascinerande hur människor kan hjälpa varandra på oväntade sätt.
Man har sitt jobb som man sköter, sin familj, sina vänner, sin släkt. Man kanske har en hobby där man träffar människor, man kanske tränar, man kanske rentav har en religion som man praktiserar eller bara ber till Gud då och då. Relationen mellan mig och tiggaren passar emellertid inte in i någon av kategorierna ovan. Den liksom bryter alla normer. Visst jag passerar av annan anledning men jag hade lätt kunnat titta bort, ingen skulle ställa mig till svars om jag gick en annan väg, det finns faktiskt en som är snabbare.
I vissa kulturer, och i Europa för inte så länge sedan, var tiggaren helig; tiggaren kunde nämligen vara Jesus förklädd. Den kringvandrande munken var en vanlig syn, han levde på allmosor samtidigt som han predikade herrens ord. På medeltiden var de fattiga en självklar del av det europeiska samhället, nödvändig rentav. När de rika skulle visa upp sin prakt och godhet gjordes detta genom att skänka till de fattiga. En borgare i Lübeck på 1350-talet skrev i sitt testamente att 19 000 fattiga skulle utfodras med hans kvarlåtenskap.
På 1500-talet förändrades synen på fattiga, man började skriva lagar mot lösdriveri i storstäderna och en ny attityd börjar växa fram. Att Luthers arbetsmoral börjar ta form under samma tid var en omständighet. Bibelverser som: ”fåfäng gå lärer mycket ont” citerades flitigt, poängen var att människan ständigt måste arbeta för att undvika att sprida ondska. När fattighusen på 1600-talet börjar inrikta sig på spinneri eller annat arbete är föregångaren till fabriken född.
På slutet av 1700-talet börjar idén om att på allvar bekämpa fattigdomen födas och genom allmän välfärd lyfta människan till en viss lägstanivå. Vad som gör att denna idé får fäste just då är svårt att säga men jag är ganska säker på att idén om att bekämpa fattigdom på 1300-talet hade varit lika absurd som att bekämpa uppförsbackar idag, eller gravitationskraften självt. Den bara finns där för att hålla kosmos samman.
Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet och haft likt olika roller och anseende. Det som har varit genomgående är att de har varit resande och aldrig helt bofasta. I vissa perioder förekom de i stor utsträckning i armén.
När Rumänien gick med i EU den 1:a Januari 2007 kom en ny våg av romer som skulle komma att kallas EU-migranter. Nu fick Sverige en ny typ av invånare, vi hade pengar, de kunde tänka sig att tigga. De är vana vid att vara utanför, marginaliserade till och med bespottade ibland, det är en del av deras identitet som grupp. De tillber det svarta helgonet, sankta Sarah, hon vakar över dem, bara dem, de är unika i världen. De är nomader, bara på besök, alltid i rörelse, vad bryr de sig om myndigheternas visioner i det landet där de befinner sig för tillfället.
I stadsdelen Sorgenfri i Malmö finns en stor tomt som blev tom efter att industrier flyttade därifrån på 90-talet. Många ville bygga på marken, bostäder, skolor med mera men det fanns problem med föroreningar i marken som satte käppar i hjulen. 2014 kom en hel karavan med EU-migranter till denna tomt på knappt 10 000 kvadratmeter för att slå läger. De bodde i husvagnar, bilar eller helt enkelt i skjul gjorda av lastpallar och presenningar.
Lägret revs i november 2015 och invånarna spreds åt olika håll. Kommunen var beredd att ta ett fyrtiotal personer i ett vinterhärbärge. Ett hundratal fick bo i Romska föreningens lokaler i Malmö men året därpå fick de avhysas på grund av brandregler. Några fick bo på en sorts camping i Lund. Ett antal fick bidrag av kommunen för hemresan till Rumänien, oklart i vilken utsträckning de ser Rumänien som sitt hem.
Jag hade ju känt mig som en hjälte om jag hade fått allt detta att hända.
Inte desto mindre är de i skrivande stund ett fortsatt inslag i hela Malmö, utanför butiker och köpcentra.
Tänk om man kunde hjälpa honom, tänker jag ibland. Man borde ju göra något, samhället alltså, myndigheterna. Han kan ju inte sitta där hur länge som helst: var sover han på nätterna? Han är ju EU-medborgare så han är ju i någon mån inne i systemet. Finns det inte arbete åt honom i Sverige? Han kanske kan sortera varor på Lidl eller köra bud? Undrar vad han skulle vilja göra om han själv fick välja? Han kanske vill utbilda sig, skaffa sig ett gediget yrke och en karriär? I så fall kan han köpa en lägenhet där ha kan bo med hela sin familj. Vi kanske kan hålla kontakten, han kanske kan komma till oss på fika, med sin fru och sina barn. Vi kommer definitivt skicka julkort om vi bara får hans adress.
Jag hade ju känt mig som en hjälte om jag hade fått allt detta att hända, då hade han sluppit sitta där utanför Lidl och han hade kunnat köpa sin egen baguette, kanske något dyrare. Vi hade träffats kanske, i köttdisken, pratat lite om jobb och familj och sådant.
Men jag tror ändå att jag hade saknat honom där, på sin post, varje morgon. Där fanns en kontinuitet, något invant. Det låter otroligt egocentriskt med tanke på hans utsatta situation men det finns en poäng med att ha en människa mitt i samhället som inte tillhör samhället, som liksom bryter av. Lite som en park dit man kan gå och mata fåglarna, fast i mänsklig gestalt. Någon som inte deltar, fast inte heller på något sätt är destruktiv eller ett hot. En påminnelse om att detta inte är allt, detta samhälle är inte kosmos, det är en godtycklig, tillfällig konstruktion av en grupp människor på en begränsad plats, lite som en lek egentligen. Jag undrar om det inte är det som håller oss från vansinne.
info@opulens.se
