TRAFIKOLYCKAN. “En stor svart Audi-suv bakom mig blinkar provokativt med helljuset, kör om och sedan tillbaks i min fil. Den lägger sig därefter aggressivt nära.” Reflektion av Lars Thulin som under sin bilfärd igår möttes av en avspärrad motorväg efter olyckan där konstnären Lars Vilks och två poliser förolyckades.
På väg hem från dottern i Skåne färdas vi som vanligt på E4, Sveriges pulsåder, och vägen jag åkt fler gånger än jag vill och orkar minnas. Och alltid bedömt som tråkig men säker.
Så vid avfart 74, Markaryd Södra, är vägen avstängd. Trafiken leds in på småvägar. För några kilometer bort finns avfart 75. Det är platsen där konstnären Lars Vilks och två poliser på ett brutalt och våldsamt sätt slutade sina liv för mindre än ett dygn sedan.
Som lekman utan djupa kunskaper om trafiksäkerhet, men som bilist med åtskilliga tiotusen mil bakom ratten är det obegripligt. Motorväg, två filer i varje riktning, mitträcke, dagsljus. Hur är en frontalkrock möjlig? Med polis, som van och säker förare vid ratten i den ena bilen. Och en yrkeschaufför i den andra.
Min fattningsförmåga räcker inte till. Å andra sidan är det ofta det inneboende väsendet i stora olyckor i trafiken. De borde inte kunna hända. Men en lång rad olyckliga omständigheter gör att de ändå sker.
Tankarna går till de tre offrens anhöriga. Poliserna förblir anonyma, tjänstemän som dog när de gjorde sin plikt gentemot samhället.
Konstnären Lars Vilks känner dock alla till. Han var en strulig provokatör. Det är ett utmärkt betyg på en utövare av konst. För konstens uppgift är ofta att vara just strulig och provokativ. Det är på det sättet som de viktigaste och därmed oftast mest obekväma frågorna i våra liv ställs. Sedan är det diskussionen om frågorna – några säkra svar finns nästan aldrig – som för det allmänna samtalet och därmed samhället framåt.
Fast Vilks var mer än så, för han satte tummen i ögat på debatten om yttrandefrihet. Priset han fick betala för detta var högt. Han tog därmed på sig en fråga som är väsentlig för det öppna demokratiska samhället som vi tagit för givet så länge, men som nu hotas från allt fler håll.
Jag slår ner lite på hastigheten efter avfart 75 eftersom tankarna övermannar mig. En stor svart Audi-suv bakom mig blinkar provokativt med helljuset, kör om och sedan tillbaks i min fil. Den lägger sig därefter aggressivt nära. För att markera sin rätt, sin betydelse och sin närvaro. Självklart, livet måste gå vidare.
Så jag avslutar mina tankegångar med ett patetiskt konstaterande, men jag lyckas inte bättre:
Tack Lars Vilks, och ni två anonyma polismän! Ni stod upp för något viktigt i samhället. Må ni vila i frid.
lars.thulin@opulens.se
