SKILLNADER. Jesper Norström äter en burek, ser en affisch och börjar fundera över hur våra olika språk egentligen förhåller sig till varandra och vilken betydelse språkbruket kan ha i politiken.
Jag äter en flottig burek på en sylta som är av det slaget att man inte direkt stannar länge efter man ätit klart bara för njuta av miljön. Ni vet, med ostadiga plastbord som här och där fortfarande är klistriga och belysning i form av lysrörsflimmer. Men jag har ofta fungerat som så att i de mest sterila konstlösa miljöer skärps blicken. Jag har bland annat skrivit mina, i mitt tycke, bästa texter om folkhemmets bekväma melankoli över en portion mellanstora köttbullar och lingondricka hos en viss möbeldrake.
Här på grillhaket faller blicken på en affisch med texten “Ofrojmë edhe postera me motive të bukura skandinave çmime të favorshme” I bakgrunden finns ett grått suddigt mischmasch med bilder av Gamla Stan, Lapporten, Kalmar Slott med Ölandsbrons spänst försvinnande i horisonten.
“Vi erbjuder planscher med skandinaviska vackra motiv till fördelaktiga priser” visade det sig betyda efter att min översättningsapp i mobilen gjort sitt, men vad som mest intresserade mig var vilket språk det var, inte betydelsen. Dess klang av lite pidgin, “allmäneuropeiska” så att säga.
Albanska visade det sig vara.
Väl hemma i bokdammiga lyan var jag gubbig nog att att använda Nordisk Skolatlas – den blekblåa med kompassrosen – för att se mer exakt hur Albanien ligger. Jag betraktar det som en passageregion, en skärningspunkt. Är det därför språket är som det är? Ett land som rent geografiskt ser ut att kunna varit genomtrampat av handelsmän och härer. Ett Balkans Polen så att säga, inga andra paralleller dock, så vitt jag kan se.
Jag får infallet att även göra en automatisk översättning till nederländska, språket som verkligen från vår nordiska horisont framstår som en parodisk pidgin-europeiska eller något slags esperanto i än högre utsträckning än albanska.
“We bieden posters met prachtige Scandinavische motieven tegen gunstige prijzen”.
Det är här jag gör en märklig association; hur detta lite till synes grovt tillyxade språk framstår som den absoluta motsatsen till vårt högpolerade politikerspråk som mest verkar vara en rustning för att alla andra ord och tankar bara ska studsa bort som regn på en gås.
Tänk om valrörelsen kunde ha förts på ett språk som var lite mer som det nederländska.
En språkkorpus som syftade till syntes, förståelse, överbryggande. Ett språk som fötts genom stora handelskontakter på oceanerna. Liksom genomtrampat av andra ideologier och med en grundklang att vi i alla fall försökt kommunicera och hitta det gemensamma.
Övriga stickord att filosofera kring i det avseendet torde vara ödmjukhet, konstruktiv kompromiss, värme, Thorbjörn Fälldin.
jesper.nordstrom@opulens.se
