SATIR. Iodine Jupiter funderar över förekomsten av tabun. Och hittar några företeelser som det fortfarande talas tyst om. Toalettbesök till exempel.
Det finns knappt några tabun längre. De fina exemplaren börjar ta slut. Vi har blivit toleranta, blasé och likgiltiga. Men vissa saker talar man tyst om än i dag. Få skryter om den och syns helst inte med den ‒ toaletten.
Man låtsas som att man aldrig går dit, varit där eller ska dit. Att göra det fasansfulla är opoetiskt och fult. Vissa rör sig överdrivet avspänt på väg mot den för att inte väcka misstankar. Andra agerar som om avträdesprocessen vore den naturligaste sak i världen. Det är den inte.
Sitter du på en restaurang och toaletten ligger i anslutning till ditt bord kan du göra intressanta iakttagelser. Betrakta hur folk beter sig när de kommer ut från toaletten. De ser sig ängsligt omkring för att se om nån upptäckt att de varit där. Med en viss oro i blicken kan en underliggande skräck antydas. Ibland låtsas de oberörda efter besöket. Det är verkligen inte coolt att komma ut från toaletten. Det är snyggare att komma ut från en klubb.
Det var fest. Folk hade tråkigt. Ingen hade mage nog att göra nåt åt det. Men vi, några av oss, gjorde toaletten till lyckobrunn. Mest på skoj och av ideologiska skäl. Vi kastade ner alla mynt vi hade. De blev fler och fler tills de nådde ända upp till toalettsitsen. Då tog vi de kladdiga pengarna till banken, bad för dem och sa: föröken eder!
Bankmännen kved med näsorna i vädret. De ville inte veta av dem. Men pengar är pengar, insisterade vi. Pengar måste dyrkas. De kommer från en lyckobrunn. Ni anar inte hur svårt de haft det, hur utsatta de varit. Förföljelse och religion, ni måste ge dem tak över huvet, rättigheter, asyl.
Rädslan över att inte få stanna gör att man flyr. Vissa in i Midnattloppet i Stockholm. Långdistanslöpning är en rysare. Jag har själv aldrig medverkat. Bara följt efter.
Man behöver inte delta, det räcker att stå vid sidan och titta på. Får man lust kan man sätta efter de tävlande med strap-on i skärp utanpå träningskläderna. Genom att jaga tätt bakom med huva, mask och löspenis springer den skrämda röven fortare i mål. Då gör man den tävlande en tjänst.
Att släppa sig ljudligt i tystnaden i en teatersalong är tabu. Särskilt om personen stolt försvarar sin gärning gång efter annan. Dagen han skapar en trend av det och får tusentals följare är det inte längre tabu utan naturligt. Doften som sprids gör människan fri, frihet man vill dela med andra.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Porrstjärnan i mataffären väcker fasa då hon högt och bestämt domderar den stackars expediten: ”Kräftstjärtar, aldrig! Kräftrövar eller kräftbakdelar ska jag ha. Annars kan ni dra åt helvete.”
En respektingivande chef, en förnäm adelsman, en poet, fint folk av klass och stil försöker få det primitiva och apiga att inte märkas. Men det löjliga lyser rakt igenom. De har inte tänkt på det ur mitt perspektiv.
Människor är mer eller mindre kladdiga i stjärten ‒ hela tiden. Hur mycket de än tvättar sig är de orena där bak. Bakterier och plankton.
Insikten får mig att skratta, kräkas och inte kunna se folk i ögonen. I samma stund de blir seriösa vet jag hur smutsiga de är. Det är omöjligt ta dem på allvar. Gå och tvätta dig och tala sen!
iodine.jupiter@opulens.se
