SVT:s partiledardebatt ett rent haveri

ANTIKLIMAX. “Samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat”, skriver Haris Agic om SVT:s partiledardebatt.

Och så blev det i söndags kväll dags för en ny partiledardebatt i den statliga televisionen. Såhär sex månader efter regimskiftet och mitt inne i en av de politiskt sett mest turbulenta tiderna på länge – från geopolitiska spänningar och krig till en skenande främlingsfientlighet lokalt som globalt – såg jag, liksom många andra, fram emot just detta offentliga ordskifte mellan våra högsta politiska ledare.

Jag hoppades på att få bevittna ett utbyte av välunderbyggda argument, förankrade i fakta och forskning, med Sveriges bästa för ögonen och med fokus på demokratins grundvalar, i synnerhet alla människors lika värde. Jag ville så gärna se och höra ett med-handen-på-hjärtat samtal om alla de utmaningar vi står inför och hur vi ska göra för att möta dem. Kanske satte jag ribban för högt men samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat. Det var gapigt och floskulöst med märkliga ingångar i sakfrågor samt stundtals helt tokigt fokus. I synnerhet gäller det debatten om kulturpolitik samt debatten om integration.

Kulturpolitiken kom i princip endast att handla om bibliotekens frihet att ge plats åt dragqueens att läsa böcker för barnen och vid ett tillfälle även om det luciatåg som stoppats av regional SD-politiker på grund av en Lucia som identifierade sig som icke-binär. Båda dessa exempel är bra och talande men är tyvärr ingalunda heltäckande för hela den komplexa frågan om den konstnärliga friheten.

Däremot tycktes ett flertal debattörer vilja lyfta vikten av principen om armlängds avstånd. Naturligtvis är det bra att det pratas om det men det blev, milt uttryckt, komiskt när det kommer till hur det pratades om det. Frågan om armlängds avstånd kretsade nämligen bara kring hur lång en arm är. Kulmen var nådd när Liberalernas partiordförande och arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson tog på sig att demonstrera hur lång armlängds avstånd faktiskt är genom att teatraliskt sträcka ut sin arm och kläcka kvällens kanske mest träffsäkra replik för egen del: ”… ungefär så här!”.

Men frågan om den konstnärliga friheten ställdes aldrig mot frågorna som rör de rådande maktstrukturerna: att tillgången till konst och kultur är orättvis och ojämlik; att vår besatthet av frihet gör oss blinda för sådant som diskriminering på grund av könsordning, klass och det vita privilegiet; att konst och kultur sägs utmana rådande maktstrukturer men används alltför ofta för att vidmakthålla dem, för att nämna några exempel.

Mer därtill, frågan om konstens och kulturens användbarhet och betydelse i arbetet mot prioriterade samhällsutmaningar – det som också benämns som ”instrumentalisering” av konst och kultur – förblev helt obesvarad. Ingen bland debattörerna rörde ens vid den. Detta trots en revolution inom neurovetenskaplig forskning de senaste två decennierna som understryker konstens och kulturens betydelse för hälsa och välmående och hur oumbärliga de är som komplement i vård och omsorg med en superkraft vars användbarhet även har dokumenterat goda resultat inom kriminalvården och socialt arbete.

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt.

Och nog för att kulturens välgörande superkrafter numera är forskningsbelagda men deras användning visar även på en kostnadseffektivitet (kortare vårdköer, färre patienter på sjukhus, minskat behov av psykofarmaka, fler långtidssjukskrivna som återgår till meningsfulla aktiviteter, arbetsträning och även arbete osv) som vi inte har råd att ignorera. Inte ett knyst om något av det!

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt. Det har i huvudsak pratats om krav, krav och återigen krav på invandrarna med en uppmålad fantasibild av total kravlöshet där invandrarna som kommer hit ”får allt serverat på ett silverfat”, som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson uttryckte det, och där de väljer att gå arbetslösa. Så arbetslösa invandrare är arbetslösa för att de vill vara arbetslösa? Och ingen lyckas på allvar utmana detta dravel! Ingen tar upp frågan om en diskriminerande arbetsmarknad. Om social exkludering och eskalerande rasism. Om systematiskt eftersatta områden, otrygga boenden, understimulerat föreningsliv, djupt rotad utsiktslöshet och utspridd fattigdom. Ingen!

Vänsterpartiets partiordförande Nooshi Dadgostar upprepade sig som ett hack i vinylskivan om att vi behöver fler arbetsförmedlare, som att det vore lösningen på alla problem. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi nämnde förvisso, lite sådär i förbifarten, den underfinansierade skolan. Men utöver det – ingenting! Inkludering nämndes aldrig. Inte ens en endaste gång. Och dessutom tilläts Jimmie Åkesson fara omkring med sina egna hittepå-definitioner av mångkultur:  ”ett system där olika lagar gäller för olika folk”, och förblev helt oemotsagd på den punkten. Obegripligt vilket misslyckande från alla (ALLA!) de andra partiledarna som ändå på programledarnas fråga höjde sin hand FÖR ett mångkulturellt Sverige.

Ingen ifrågasatte heller Jimmie Åkessons påståenden om att invandringen skulle ha medfört oerhört lidande och otrygghet för det svenska folket och att idén om mångfald har lett till ”ett totalt sönderslaget Sverige”. Skrämselpropaganda de luxe på bästa sändningstid – och ingen reagerade över huvud taget. Förutom möjligtvis Kurt 43 från Bjuv, Gerd 69 från Jukkasjärvi och Bert-Erik 92 från Högahylte som antagligen satte i halsen av skräck inför det annalkande Kalifatet och såg Åkesson som sin enda beskyddare från den invandringsorsakade apokalypsen.   

Och ingen ifrågasatte de kontroversiella konspirationsteorierna om ett folkutbyte och fabeln om att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land, som har spridits aktivt av Sverigedemokrater de senaste veckorna under uppbackning av hårdare-tag-reformerna från resterande Tidö-gänget. Men ingen verkade tycka att det var viktigt att slå hål på myten.

Till syvende och sist, det var uppenbart väldigt mycket som Jimmie Åkesson och resten av Tidö-gänget inte var eniga om. Från kulturpolitiken och frågan om armlängds avstånd till frågan om huruvida Sverige ska vara ett mångkulturellt land eller inte. Anmärkningsvärt ändå givet att Tidö-gänget lyfter just enighet som sin kanske starkaste USP (i kontrast mot det som framställs som en splittrad opposition). Detta torde ju ha varit en perfekt boll för oppositionen att enkelt kunna göra en slam-dunk på. Men nej. Inte det heller.

Suget efter en upprättelse i en kommande partiledardebatt gnager i mig. Jag vill så gärna att vi, nästa gång våra tyngsta politiker möts i ett offentligt samtal, bjuds på ett kvalitativt lyft vad gäller diskussion om sakfrågor med intellektuell spänstighet och en värdighet som våra folkvalda ändå borde kunna demonstrera. Men jag vet inte om jag törs. Antiklimax av denna kaliber som jag känner nu ska man inte utsätta sig för frivilligt. Undrar om det finns fler som känner likadant som jag? Och vilka konsekvenser detta kan komma att ha för vår demokrati? För om vi – folket – vänder ryggen till vår folkstyrda politik för att vi inte orkar med den längre, vad händer då?