SD. ”Varför pekar SD ut journalistik som sin huvudfiende? Är det inte bara trams från ett stressat parti? Nej, det klargör att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska partier som vill utrota den demokratin,” skriver Lars Thulin.
I EU-valet steg SD över en ny röd linje. För i inlägg på Facebook och i mass-SMS till delar av Stockholm, utmålade SD tevekanalen TV4 som sin huvudmotståndare. Och kallade ett av dras program för en gigantisk påverkansoperation. Väljarna uppmanades att rösta på SD för att partiet skulle vinna över TV4. Det verkar som väljarna inte uppskattade uppmaningen. Jämfört med riksdagsvalet 2022 tappade SD nästan var tredje väljare
Logiken i uppmaningen är obefintlig. Den enda givna frågan är självklart – ställer TV4 upp i EU-valet? Inte ens Jimmie Åkesson eller Joakim Wallerstein, partiets motsvarighet till de tyska nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels, kan nog svara ja på den frågan.
Nästa fråga i en granskning av SD:s logik blir: är inte detta att skjuta budbäraren? För vad är partiet egentliga arga på? Ett hederligt journalistiskt arbete av TV4? Eller på att avslöjas för något man inte vill stå för? Men som man sedan var stolt för. Fast som man därefter lovade att sluta med. Men som man ännu senare inte skulle sluta med.
Så varför är SD:s utpekande av journalistik som sin huvudfiende farligt? Är det inte bara trams från ett stressat parti?
Nej, för det gör klart att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska antidemokratiska partier som vill utrota den parlamentariska demokratin: att håna, hata, hota, och till sist tysta en fri press.
I länder som Kina, Ryssland, Ungern och Turkiet har man redan gjort det. I Hitlers Tyskland gjorde man det tydligt. Donald Trump i USA ville tysta en fri press genom att få folket att hata den. I sina tal i kampanjerna 2016 och 2020 utmålade han de journalister som närvarade på hans möten som avskum och folkets fiender. Han uppmanade publiken att bua och skända reportrarna på plats.
SD har kört motsvarande linje. Linus Bylund SD:s mediaexpert uppmanade efter valet till journalistrugby – alltså att fysiskt ge igen på pressen nu när SD äntligen styrde Sverige. Han har också suttit i styrelsen för bolaget som äger public service. Där krävde han att journalister på public service som rapporterade saker som politiken ansågs partiska, skulle få en månads löneavdrag.
Nu går man till frontalangrepp. I västerländsk demokrati ska ett parti i sin politiska propaganda framhäva sina fördelar samt peka på det man anser vara andra partiers nackdelar. Detta är spelplanen. Men SD utmålar ett rikstäckande media som en huvudmotståndare. Därmed står det klart att SD:s ambitioner går långt utanför den parlamentariska demokratins spelplan. SD får inte granskas och kritiseras. Punkt slut.
SD:s hat mot journalistik har länge riktat in sig på public service. Där finns ändå spår av logik, eftersom public service ägs av skattebetalarna och har som uppdrag att vara opartiska. Därmed har alla rätt att hävda att kravet på opartiskhet inte är uppfyllt.
Men TV4 är en kanal finansierad av annonsörer som reseföretag, bilfabriker och tillverkare av kattmat. Ägare är storkapitalet. Vem ger man sig på nästa gång: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Opulens?
Den fria och granskande journalistiken är idag mer utsatt än på länge. Hoten kommer främst från tre håll.
Första hotet är att populistiska och antidemokratiska partier vinner mark. Främst de på högerkanten. Deras primära mål är alltid att knäcka fri press, fria högskolor och ett oberoende rättsväsende.
Det andra är att seriös journalistik med källkritik, att höra båda sidor, grävande efter fakta och inte minst kontroll och dubbelkontroll av fakta, nu trängs med propaganda, lögner och desinformation på nätet.
Det tredje, och mest väsentliga, är att pressens intäktskällor sinar. Den viktigaste är att annonsmarknaden till stor del flyttats till techjättar på Google, Instagram, Facebook, Tiktok. De tar hand om pengar som tidigare bekostade redaktionernas arbete. Men techjättarna struntar helt i journalistik.
Den andra stora inkomsten är prenumerationer. De minskar då nätet har lärt många att ”allt ska vara gratis”. Aftonbladet, som är den dagstidning som kanske har flest artiklar gratis, skälls ofta ut av sina gratisläsare, som hävdar att det som är viktigt ska vara gratis. Men hur var det förr? Gick folk till kiosken och stal tidningar med viktiga nyheter? Och går de till Coop och kräver gratis mat, det är ju viktigt att äta?
SD:s nya linje att angripa ett enskilt media och utse kanalen, och därmed journalistik i allmänhet, till sin huvudmotståndare visar att svenska politiken alltmer närmar sig det tyska 1930-talet.
Samtidigt ska vi kanske inte gnälla på SD. De har kastat all förklädnad och visar vad de vill med Sverige. Nu vet vi det. Istället ska vi minnas en av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings teser – ”Det skrämmande är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad.”
KD, L och M borde var de goda i detta sammanhang. Men i så fall är de lika högljudda som en skogsmus med infektion på stämbanden. Deras tystnad kan bli det största sveket mot vårt demokratiska styrelseskick. Historien kommer döma dem hårt.
lars.thulin@opulens.se
