Svenska kyrkans skogsmissbruk

DOKUMENTÄRFILM. Ann Engqvist har skrivit en krönika med utgångspunkt i dokumentärfilmen ”Trovärdighet” av David Johansson. En film som handlar om Svenska kyrkans skogsmissbruk.

En dokumentärfilm om Svenska kyrkans skogsmissbruk finns på YouTube nu – ”Trovärdighet?” heter den och är gjord av David Johansson från gruppen Skydda Skogen och Naturskyddsföreningen i Örebro.

Majoriteten av de präster, diakoner, kyrkoherdar, biskopar som uppbär lön av Svenska kyrkan sig tror på Gud och därmed, får man förmoda, hens skapelse – den outgrundligt rika biologiska mångfalden i hav, himmel och jord.

Gud gjorde minst 9 miljoner arter på endast 6 dagar och hen var väl värd en vilodag efter den insatsen! Allt från elefanter, giraffer till storspov och småsileshår såg dagens ljus. Ingen konstnär har därefter haft sådana internationella framgångar, men ingen har heller blivit så lurad och förnedrad av sina följare. Minst en miljon av hens verk hotas att förstöras på grund av människan, alltså samma människa som enligt utsago ska vara Guds avbild och som satts att förvalta hens konstnärliga gärning. Gud är alltså en kreatör långt utöver det vanliga, mer produktiv än alla konstnärer genom tiderna – sammantaget.

Men var blev hen av? För tusentals år sedan skrevs det en bok om hens gärning. Men sedan?

Man skulle vilja fråga hen hur det känns att se sina konstverk och vidunderliga skapelser köras i dokumentförstörare eller köttkvarnar, bli malda till pappersmassa, uppbrända på bål, kvävda och fyllda av plastförpackningar, jämnade med marken, angripna av väta, koldioxid och mögel. Hur det känns när ens älskade sons kärleksevangelium slits i stycken och eldas upp till oligarker och krigsherrars förnöjelse?

Huruvida Gud är stendöd eller sitter i Den Helige Andes källare och hatar på nätet vet vi inte. Men hen måste vara bitter, allt annat är otänkbart.

Tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon?

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsägare, men samtidigt en skogsägare som inte liknar någon annan och med högre krav på ekologisk, ekonomisk, social samt andligt och existentiellt hållbar skogsförvaltning. Något som dock får stå tillbaka för prioritet maximal hög avkastning.

Dokumentären Trovärdighet? ställer flera väsentliga frågor och efteråt undrar man: tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon? Är det Mammon som håller i både lien och yxan, eller är det Satan själv?

Dokumentärfilmaren David Johansson granskar hur lokala församlingar, trots sitt brinnande miljöengagemang, står maktlösa när egendomsförvaltningen drar sina egna slutsatser om vad som är viktigast – hög avkastning eller den svarta storken, trollsländorna, skogsödlan och spillkråkan? Låt oss säga att träden i skogen verkar väga mycket lättare än sedelbuntarna i kassan. Klagomålen från lokalborna (församlingsmedlemmarna), i områden som betyder mycket för lokala samhällen, skolor och kommuner, är det ingen som hörsammar.

På kyrkans egen hemsida står det dock: ”Svenska kyrkans skogsinnnehav är ett arv med anor från medeltiden och en källa för inkomster till kyrkans förkunnelse. I dag är skogen också en möjlighet att bidra till klimatomställningen, människors rekreation och en artrik och varierad naturmiljö.”( Kyrkan och skogen – en film om virke, värderingar och vägval, gjord på uppdrag av Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan ENSO (inte att förväxla med Stora Enso som är Sveriges största skogsmissbrukare).

Greenwashing på allra högsta nivå alltså. Svenska kyrkan är i detta ärende en förebild för andra skogsmissbrukare. Ett missbruk sanktionerat och hållbarhetscertifierat av PR-firman FSC (Forest Stewartship Council) där medlemmarna certifierar sig själva.

Svenska kyrkans förhållande till samerna

Det som också tas upp i dokumentären är kyrkans förhållande till samerna. När kyrkan tar samernas mark, exempelvis genom att arrendera ut renbetesland för vindkraft eller bedriva skogsbruk (skövling) utan samernas medgivande, kan det kallas för markexploatering, kolonialt förtryck eller nykolonialism. Vissa skulle också beskriva det som en form av ”land grabbing” (markrofferi), där en mäktigare aktör tar kontroll över mark som traditionellt tillhör en ursprungsbefolkning.

Med tanke på kyrkans historiska roll i förtrycket av samerna – inklusive missionering, kulturförtryck och tvångsassimilering – kan det också ses som en fortsättning på en kolonial praktik, där ekonomiska intressen prioriteras framför samiska rättigheter och traditioner.

Redan på 1600-talet bestämde sig kristna patriarker och feta kungar för att erövra områden i norr. Samerna tvingades byta namn, döpa sig, läsa Bibeln och fördrevs från sina boplatser. Familjerna splittrades och vissa återsågs aldrig. Deras kultur och tro bedömdes stå i strid mot kyrkans lära och ansågs därför vara förkastlig (att jämföra med mentaliteten hos dagens skenheliga patriarker som Trump och Netanyahu).

Cirka 400 år senare bad kyrkan om ”förlåtelse” och 2001 ägde den första ”Försoningsgudtjänsten” rum i Underåkras kyrka på sydsamiskt område, som ett led i en försoningsprocess.

Skenheligt är bara förnamnet.

Gav de tillbaka renbetesmarken?

Nej.

Svenska kyrkan fortsätter profitera

Svenska kyrkan fortsätter profitera på samernas mark. De kalhugger den, förstör den, kör ursprungsbefolkningen på flykt och stoppar stålarna i egen ficka.

2023 nominerades Svenska kyrkan till Greenwash-priset som Jordens vänner delar ut varje år. Då i konkurrens med Preem, som ägs av den saudiske miljardären Mohammed Hussein Al Amoudi via företaget Corral Petroleum Holdings, och regeringen som har en intill löjets rand bristfällig klimatpolitik.

I höst är det kyrkoval, personligen får jag inte rösta. Däremot kan jag lova att gå med om Svenska kyrkan håller sitt ord och ger tillbaka marken till samerna som, i motsats till de skenheliga, förvaltar Guds skapelse enligt hens önskemål, något de är tusenfalt bättre på. Det finns ett litet parti inom kyrkan som heter ”Himmel och Jord”. Det partiet hade jag röstat på om jag kunnat rösta.