NOSTALGI. ”Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad,” skriver Stellan Lindqvist som reflekterar över begreppet nostalgi.
”Det var bättre förr!”
Man får förstås inte säga så. Nostalgi är en intellektuell bristsjukdom, det vet alla, ett simpelt ressentiment, en gnällspikens svanesång, ett hån mot utvecklingens uppåtriktade pil. ”Hamnarbetare Hennings liv i Stockholm under det sluttande artonhundratalet var sannerligen inte särskilt muntert, rent för jävligt var det!… hur kul var det att vara kolgruvearbetande barn i England, svart i ansiktet, astmatisk… eller dockhustru i ett övremedelklasshem i Stockholm, hopsnörd och kuvad?”
Den typen av påminnelser får man om något man säger andas nostalgi.
Ändå säger jag det: det var bättre förr!
Ordet nostalgi kommer av grekiskans nostos, som betyder hem, och algos som betyder smärta, vilket i de flestas öron säkert låter märkligt. Speciellt det där med smärta. Förmodligen tänker vi melankoli och vemod mer än smärta, och att nostalgi handlar om den sortens stilla njutningsövningar som man, en bit upp i åren, ägnar sig åt framför den öppna spisen efter en god middag och några glas rött vin. Så har det inte alltid varit. För inte alltför länge sedan, ja hundra år ungefär, var nostalgi huvudsakligen en diagnos utfärdad av militärläkare, sågs som en sjukdom, dessutom en farlig sådan, både för patient och fosterland. Patienten blev letargisk, låg och fingrade på tummade fotografier, slutade äta och blev värdelös som soldat.
Tiderna förändras således, liksom innebörder.
Det var när jag blev utopistreformist, det vill säga ickedeterminist, det vill säga trodde att människans fria val kunde spela en viss roll (kanske var samtiden rent av onödig, tänkte jag, kunde vara en annan?) som jag blev nostalgiker. Fanns tidpunkter när andra val kunde göras? I tanken kunde ju då tiden rullas tillbaka: bombplanen backar och suger upp sina bomber, vänder tillbaka till sina baser, tegelstenarna på de raserade husen blir åter väggar, kyrktornen reser sig ur dammet, de döda stiger upp och lägger av sig sina uniformer, tar på sig kavajer och kostymer och vandrar hem till de byar och städer de kom ifrån. Vi kunde börja om.
Var, därnere i tiden, den som fortfarande är närvarande i oss, men som hotas att slitas från oss, fanns det något som var värt att hålla fast vid? Det som hände var ju inte nödvändigt, det var val som gjordes, medvetna val – att vi skulle få de största klassklyftorna i hela OECD-området, att kapitalskatterna skulle bli de lägsta, att fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och gåvoskatt skulle avlägsnas, att fattigdomen skulle breda ut sig, att en procent skulle komma att äga 35,8 procent av den samlade förmögenheten. Ansvaret är faktiskt allas.
Nostos – hem. Algos – smärta.
Jag tänker på Per Albin Hansson, hans folkhem. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.” Och jag tänker på smärtan, det som blev.
I den efterkrigstid jag levt, och decennierna som följde, minskade klassklyftorna, var bland de lägsta i Europa, välfärden och dess inriktning styrdes av medborgarskapstanken, inte av riskkapitalister och vinstintresse. Det fanns ett hopp om ett bättre liv, faktiskt för de flesta. Och jo, jag minns det, hoppet, så som det etablerade sig på femtiotalet i en mycket ung pojke.
”Den nya världen” hette en bok. Förnämligt inbunden var den med vinröd tygrygg, riktad till unga vetgiriga gossar. Science fiction skulle vi säga idag, men för oss då var det ingen fiction, möjligtvis science, vilket var mer handfast, som meccano nästan.
Det vill säga något som ännu inte hänt, men som med säkerhet skulle hända. Enorma skyskrapor sammanbundna med långa svävande och smäckra broar där höghastighetståg susade fram, svärmar av små flygande farkoster konstruerade enligt en ännu ej uppfunnen men kommande teknik.
Som små bin landade de, än här än där, högt ovan jord, som om jorden inte fanns, som om vi frigjort oss från den. Vid ett affärscentrum, en swimmingpool, en gräsmatta där glada människor strosade runt. Tids nog kom allt till alla. Abstraktioner som folkhemstanken fanns inte i pojkens huvud. Men något annat fanns: hoppet. Och även om han inte visste om det rymde ordet så mycket mer än små flygande farkoster.
Att säga att det var bättre förr är ett annat sätt att säga att vi kan välja, att framtiden inte är utstakad.