HYPERGLOBALISERAD SPORT. “Inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv “. I år inträffar både dam-EM och herr-VM i fotboll. Under 2022 kommer Erik Cardelús skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.
Enligt en vältuggad klyscha hör sport och politik inte ihop. Och nog vore det skönt om detta stämde, att saker hölls i separata fack. Människolivet är rörigt nog ändå. Så låt rullande bollar förbli rullande bollar. Eller för att koppla på den engelske författaren Martin Amis som menar att intellektuella fotbollsfans föraktas av såväl fotbollsfans som intellektuella.
Men friskt vågat, hälften vunnet. Ett sådant frejdigt angreppssätt tillämpas av den välkände svenske författaren Niklas Rådström i En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle. Utgångspunkten här är att vi har mycket av lära av fotbollen i samhällsbyggandet. Bland kollegor och föregångare står Rådström inte ensam. Starkast i genren är sannolikt den mångnationelle, men brittiskt baserade författaren Simon Kuper med uppmärksammade böcker som Football against the Enemy och Soccernomics. Klassisk är också Fotbollskriget av journalisten Ryszard Kapuscinsky och Fotbollsfolket av zoologen Desmond Morris. I samtliga verk anläggs oväntade och okonventionella perspektiv på det gröna fältets schack. Och nog är det ingen slump att vår tidigare påve Johannes Paulus II kallade fotbollen för världens viktigaste oviktiga sak.
Hos Rådström blir fotbollen själva sinnebilden för ett fungerande demokratiskt samhälle. För inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv och en tydlig rollfördelning både på planen och i de många klubbrummen. Laget är alltid större än jaget, även i dagens kommersiellt dopade fotboll.
Ännu tydligare blir detta om man betänker att fotbollen lär oss att respektera en uppsättning regler och – inte minst – en motståndare. Vi må älska ett lag, men utan samexistensen med andra konkurrerande lag förblir denna kärlek tom och verkningslös.
Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin.
Rådström ställer detta mot dagens bitvis så polariserade globalsamhälle där såväl eliterna som den förbittrade svansen inte sällan ställer sig utanför samhällskontraktet, från skatteparadisen till stormningen av Kapitolium, från stökiga och segregerade utanförskapsområden till stängda och syrefattiga styrelserum, där ”kompetenta” människor tycks klonade på varandra.
Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin ska hållas vid liv och allra helst utvecklas. Exempelvis vore fotbollen omöjlig utan respekten för domaren; ett rättssamhälle kräver att vi låter någon instans bortom de stridande parterna bestämma. Regler gäller lika för alla. Börjar vi tumma på denna enkla princip riskerar hela bygget att rasa. Värt att notera är att domaren är den i särklass lägst betalade aktören på planen, men alltid den som bestämmer. Så mycket pengar kan inte alltid likställas med stor makt.
Dagens fotboll är också en multikulturell smältdegel, där ett och samma lag förenar en mångfald nationaliteter, hudfärger och trosuppfattningar. Fotbollen blir därför en motsats till dagens enfaldiga identitetspolitik, där blott hudtonalt harmoniserade människor kan förstå och spela boll med varandra. För varken spelförståelse och samspel på planen har med hudfärg eller härkomst att göra; sådana spelare och lag når ingen framgång i dagens hyperglobaliserade fotboll.
Ännu svårare blir att vara fotbollsälskare och rasist samtidigt, då många av dagens största fotbollsspelare har utomeuropeiskt ursprung och följer ingen given pigmentkarta. Ändå dröjer sig rasismens fula tryne kvar i några mörka skrymslen, ett missförhållande som under flertalet år har uppmärksammats och bekämpats med diverse kampanjer. Så toleransen för att yttra rasistiska tillmälen rör sig mot det obefintliga idag.
Stöd Opulens - Prenumerera!
En annan sak som gör fotbollen till en demokratisk spegel är dess mångsidighet. Det krävs ett flertal samverkande kompetenser för att bli en skicklig fotbollsspelare. Inte heller gynnar sporten någon speciell fysionomi. Lång eller kort, finlemmad eller kompakt – en fotbollsspelare kan se ut på olika sätt. De allra bästa spelarna – från en den kompakte Maradona till en gänglige Zidane – utmärks av en överlägsen spelförståelse och teknik mer än något annat. Snabbheten sitter i tanken, snarare än i benen. Att ligga några tankeled före motspelarna, att förutse och föregripa. Att kasta in en sprinter i ett fotbollslag blir därför sällan något garanterat lyft. Inte heller vinns någon fotbollsmatch på antalet magrutor eller omfånget på biceps hos spelarna. Men att många fotbollsspelare idag är fåfänga och diviga utgör ingen hemlighet. Narcissism säljer stort i dagens kommersiella klickokrati.
Fotboll är också underhållning, men antalet mål är sällan en värdemätare på matchers kvalitet. Det finns underhållande 0-0-matcher, på samma sätt som det finns trista 4-3-matcher. Vill man ha många poäng finns det alltid basket eller handboll.
Rådström skriver sin bok med blicken riktad från läktaren. Hans grönvita supporterskap, med rötter på Södermalm, har stänk av vänsteristisk underdog-romantik. Så nog bryter och bänder han en aning när fotbollen lyfts upp på piedestal. För mycket inom sporten luktar också ruttet, inte minst under detta VM-år då blickarna riktas mot demokraturen Qatar. Men precis som demokratin alltid måste betraktas som utvecklingsbar och ofullständig, kan dagens fotboll förändras och förbättras. Det är alltid gratis att hoppas och klokt att njuta medan det pågår.
info@opulens.se
