POPULISM. “Frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet.” Erik Cardelús menar att kritiken mot marknadsskolan inte alls är ny.
Någonstans i höstmörkret flammade det till. Exakt hur och varför är fortfarande oklart (det lämnar vi åt historikerna), men hastigt och lustigt var frågan i bjärt och brusande medialt fokus. Frågan som blossade kring vad vinstintressen har gjort med den svenska skolan. Eller snarare vad den svenska marknadsskolan har gjort med de svenska skolbarnen och våra skattemedel.
Allt detta trixande och fixande med kostnader och besparingar som gjorts på skolbibliotek, läromedel, skolhälsovård, lärartäthet och idrottshallar, glädjebetyg och fluffigt snack om pedagogik i framkant. Allt detta för att kunna skära kostnader och dela ut vinster till aktieägare och ledningspersoner. Skattepengar, vilket borde ha fått både vänster och – inte minst – den kamerala högern att hoppa till. Alla dessa upplägg och manövrar för att få fylla klassrummen med marknadsskolans guld – de högpresterande och självgående eleverna. Eleverna som ger en fet skolpeng, höga resultat och ett lättarbetat klassrum, utan att ställa till med något som kan bli kostnadsdrivande och kundfrånstötande. Eleverna som är skötsamma, inte har det kämpigt hemma, en massa diagnoser eller är allmänt lågpresterande och stökiga. Elever vars upplysta medelklassföräldrar ställt sina barn i ”rätt” skolkö redan vid födelsen, allt i ny verklighet där skolkvalitet beror på smarta val mer än något annat.
Det handlar om vår internationellt unika skolmodell, som varken våra nordiska grannar eller något annat land har velat ha, nu när Chile hoppat av skolmarknadståget. Marknadsskolan som svenska skolpolitiker – mestadels i det borgerliga blocket – har kramat och klängt sig runt, i alla väder och mot allt tänkbart bättre vetande. Ingen forskning, ingen folklig kritik och inga starka argument har bitit på fortlevnaden för denna modell.
För undersökningar visar att över 80 procent av svenska folket ogillar att man släpper in ohejdade vinstintressen i skolan, men våra politiker har blockerat en ändring av sakernas tillstånd. Några av dessa politiker – speciellt från vågmästarpartierna i frågan, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – har av någon anledning fått fina konsultuppdrag inom stora och framgångsrika skolkoncerner. Fina jobb och fina arvoden, när de lämnat politiken.
På rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar .
Men nu händer något. Senast är det tidningen Fokus (10/12-20) som pryder sitt omslag med en liten gullig skolflicka och rubriken ”Lönsam liten vän, striden om skolpengen hårdnar”. Och inte kan Fokus beskyllas för att ensidigt gå vänsterns eller skolmarknadsmotståndarnas ärenden. Likafullt skrivs det: ”För vad ingen verkar ha tänkt på, eller i alla fall inte sett som bekymmersamt, var att möjligheten till vinstuttag skulle förvandla skolväsendet till något det inte bör vara, nämligen en marknad där den enskilda skolan är utbytbar och leverantör och eleven en krävande och ombytlig kund.”
Ingen? Stod det verkligen – ingen? En monumental överdrift, för på rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar och dubbelt så många texter skrivna av kollegor som pekar på detta problem, men ändå. För ”ingen” kan vara ett diffust begrepp och en oklar person, minns bara Odysseus som presenterade sig för cyklopen som ”Ingen” och sedan eftersöktes som ”Ingen” under sin flykt från den arge jätten.
Sent ska syndaren vakna. Sent ska flamman tändas i decembermörkret. Sent ska vinden börja blåsa åt ett annat håll. Även på Dagens Nyheter, som länge satt och skumpade på skolmarknadståget, håller något på att hända. Inte minst i kulturdelen, där Maria Schottenius (9/12-20) skriver en artikel med titeln ”Sätt stopp för skolkoncernerna som lurar av oss skolpengar”. Texten inleds med att nämna att det snedvridna svenska skolexperimentet är unikt i världen, en öppningsmening som för tankarna till skoldebattören och skolforskarens Per Kornhalls bok med likartad titel – Barnexperimentet.
Det är bara det att denna bok snart har ett decennium på nacken, ett årtionde då det hummats och hymlats kring marknadsskolan som om den inte redan fanns i många kretsar. Även Svenska Dagbladet ger sig in i kören (9/12-20), nu med frasen att marknadskolan har ”ersatt flumskolan som barnens fiende nummer ett”. Här nämns att ”en OECD-rapport är kritisk till den svenska friskolereformen som genomfördes av regeringen Bildt i början av 90-talet”. Nästan som om ingenting har hänt tar SvD upp detta höstlöv från marken. Som om vi levt i en skolpolitisk törnrosasömn och nu vaknat med en värld full av tynande ekon och frasande gulnande blad.
Kanske kan vi nu tala om en perfekt storm, för anknyta till Malin Ideland. Allra tydligast har kritiken mot marknadsskolan uttryckts av läraren och skoldebattören Filippa Mannerhiem i Expressen, då under rubriken ”Svensk skola är en skam – ni politiker har svikit”. Även Karin Pettersson på Aftonbladet tillhör toppkandidaterna bland dem som, både nu och då, har riktat sin udd mot marknadsskolan och länkat den till förehavandena i en bananrepublik. Retoriskt ställde hon frågan: ”Fråga nu dig själv följande: vad skulle du tänka om ett land där det var fritt fram för riskkapitalister att starta skolor och plocka ut mångmiljonvinster helt utan begränsningar? Och där sedan ledande tjänstemän och politiker köptes över till dessa företag för att säkra framtidens vinster?” Själv skrev jag artikeln Morötterna på Cayman Island för snart tio år sedan, en text där en liknande beskrivning framträder.
Så vad är egentligen nytt i denna kanonad mot den marknadsskola som vi haft i Sverige sedan 90-talet? Är det ett halleluja jag äntligen kan se? Blind blir seende. För frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet. Att man bidar sin tid. Att man väntar tills flocken är med en. Att man kliver fram när det lönar sig som bäst och risken är som minst.
info@opulens.se
