TV-SERIE. “20 år har gått sedan tv-serien The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat”, skriver Erik Cardelús.
Bland många i bekantskapskretsen gäller The Wire för att vara den bästa tv-serien någonsin. Serien, som utspelar sig i ett socioekonomiskt splittrat och sårigt Baltimore, fyller snart 20 år. Det är ett nästintill skolboksmässigt kriminologiskt narrativ, indränkt i historiematerialistiskt tänkande, som om Marx hade raspat sitt mjälliga skägg över manuset.
Här följs droghandeln i Baltimore, utspridd i ett antal miljöer: gatuhörnen, skolan, hamnen, politiken och media. Här skildras hur droghandeln, gängrivaliteten och våldet går dödsbringande armkrok. Här gestaltas hur unga oerfarna killar ser upp till äldre erfarna killar, hamnar i en destruktiv rekrytering, blir springpojkar, gömmer droger och vapen, agerar kurirer, brutaliseras och klättrar i det kriminella systemet.
Först ges små smulor, sedan en allt större del av den lukrativa kakan. En kriminell karriär som fortskrider, inte helt olik en vanlig yrkesbana, om det inte vore för våldet och de ständiga interna uppgörelserna. Men döden som står på lur, en viskande röst, en spejare i gathörnen, en sälta i vinden som driver in från havet. Ovanpå allt en kvävande tystnadskultur som håller undan rättssamhället och blockerar avhoppare, vittnen och sociala insatser.
Drivmedlet är snabba cash, stekiga statusprylar och viljan att bli ”någon”, att injaga fruktan i omgivningen och visa upp ett segrarens cyniska anlete. En förvriden version av kapitalismens råaste drömmar. The Winner takes it all, allt ljus på mig, jag, jag, jag.
Vid sidan om gängens destruktiva spel, får vi följa ett antal slitna polisers kamp för att upprätta lag och ordning, inte minst genom avlyssning, vilket förklarar seriens titel, The Wire. Gemensamt för alla personerna i serien är att det deltar i ett förlorarnas spel, att de försöker manövrera i en sjunkande terräng präglad av cynism, misstro och överlevnadsmekanismer. Rättssystemet är hack i häl på kriminaliteten, men når aldrig riktigt fram. Samtidigt förgiftas samhället av den eskalerande kriminaliteten, från gathörn till nyhetsredaktioner, från klassrum till hamnmagasin. Kriminaliteten blir en kronisk sjukdom, ett sjukdomstillstånd som journalister, politiker och experter stöter och blöter utan större resultat. Vissa gör till och med politisk karriär på att lansera tuffa tag mot kriminaliteten, att stramt och skarpt, vältaligt och välregisserat, säga rätt saker – fram till nästa val.
20 år har gått sedan The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat. Det har gått 20 år mellan nu och då, mellan att vi satt i den trygga tv-soffan, käkade chips och drack läsk, beskådade det som hände i ett avlägset Baltimore, så fiktivt och fjärran, så befolkat av skådespelare, kameror och filmteam. Så långt ifrån vår egen trygga tillvaro, där och då.
20 år har gått och på morgonnyheterna framträder rikspolischefen Anders Thornberg.
Det är en helt vanlig tisdagsmorgon, med ett helt vanligt tisdagskaffe, med en polischef som beskriver en ”fruktansvärd” och ”synnerligen allvarlig situation”, med ett eskalerande och ytterst svårstoppat gängvåld, med skjutningar varje dag. En polischef som talar om en flödande nyrekrytering av kriminella, en strid ström av unga som ersätter sina äldre mentorer som mördats eller hamnat i fängelse, en desperat situation som bara tycks bli värre. Sedan 2018 har 170 personer skjutits till döds. 17 av morden har skett på Järvaområdet, men bara ett fall har klarats upp.
20 år har gått och avståndet till Baltimore känns inte längre så fiktivt och fjärran. Realiteterna i The Wire har krupit närmare och något har fått chipsen och läsken att smaka riktigt illa.
info@opulens.se
