Så raseras vår dyra tillit

TILLIT. Lars Thulin skriver i veckans krönika om de problem som uppstår när samhällets tillit till medborgarna undermineras.

En del av det svenska samhällets framgång från slutet av 1800-talet och fram till idag bygger på en tillit som nog är ovanlig internationellt sett. Detta är en del av det som kallas samhällskontraktet. Medborgarna litar till stor del på att samhället ska skydda och hjälpa dem. I utbyte mot detta sköter vi oss och betalar skatt. Samhället tror i sin tur i viss mån på att vi är ärliga och följer devisen att medborgarna både har skyldigheter och rättigheter.

Kort sagt, vi litar på varandra. Vi blir därför upprörda när denna tillit brister. Vad som hänt i ökande omfattning de senaste decennierna är att en växande andel av medborgarna inte riktigt ställer upp på detta. I stället ser de samhällets tillit till medborgarna som ett smörgåsbord, där det är fritt fram att ta för sig. Och där den som är starkast och smartast får ta för sig mest.

Jag ska ge några exempel.

De låsta kyrkorna

Det första är i grunden inte så allvarligt men visade tidigt vägen. En del av er minns kanske tiden när de flesta kyrkorna i landet var öppna även på vardagar. Om kyrkan ändå var låst var det ibland en offentlig hemlighet att nyckeln till porten låg ovanpå en viss sten i muren.

Det var möjligt att gå in för att få en stunds eftertanke och privat andakt. För kyrkan tillhörde alla och betalades också av i princip alla. Jag är inte religiös i traditionell betydelse. Men gillar ändå att ibland gå in i kyrkor, just för att få nollställa tankar. För där inne är det helt okej att göra ingenting utan bara gå upp i sig själv.

Numera är de flesta kyrkor låsta. Den öppna kyrkan blev ett smörgåsbord där det bara var att ta för sig. Allt fler vackra och oersättliga föremål stals. För mig är en sådan stöld rent moraliskt att jämföra med att råna en halvblind gamling i rullstol. Nästan mer förkastlig än att störta in på en bank, vifta med en pistol, rafsa åt sig sedlar och springa ut igen.

Fusket med assistansersättning

En modernare och betydligt dyrare variant är fusket med assistansersättning. En fin och generös förmån för att människor med funktionsnedsättning ska få ett drägligt liv, även om det kostar på för samhället. Ett samhälle som litar på att de som söker bidrag verkligen är i behov av det. Men detta har blivit ett gigantiskt smörgåsbord, som kontinuerligt rånas på det mest professionella och utstuderade sätt. Främst för att det är möjligt, eftersom kontrollen är bristfällig. Kontroller som ändå gjorts visar dock på ”svårt funktionsnedsatta i behov av vård många av dygnets timmar” som spårats till bland annat Spanien. Miljöer där de svårt sjuka mirakulöst nog blivit helt friska.

HVB-hemmen 

En annan katastrof är HVB-hemmen där tron på människans godhet gifter sig med den närmast religiösa tron på privatiseringens och marknadsekonomins välsignelse. HVB-hemmen ska hjälpa svårt utsatta barn att få en bättre tillvaro samt hålla dem borta från kriminalitet. Men de har blivit en buffé dignade av sötsaker för samvetslösa personer.

Den så kallade vården är inte sällan undermålig, eftersom vård kostar. Då kan ju vinsten bli lägre. Alltför många av hemmen verkar drivas med vinst som främsta syfte. Ännu mer paradoxalt är avslöjandet att gängkriminella nästlat sig in i driften, dels för att tjäna pengar, dels för att kunna rekrytera unga för att begå brott.

Som grädde på moset kommer det faktum att en del av dessa hem, inte fastigheterna utan kontrakten att driva vård, bjuds ut på Blocket så att vem som helst kan köpa dem. Precis som en 1994 års Volvo 850 eller mormors silverbestick. Detta är det optimala beviset på att människor med privata vinstintressen inte kan driva sådan verksamhet. Men berörda myndigheter klagar på bristande resurser och lagrum för kontroll. Ansvariga politiker duckar, eftersom marknadsekonomins principer aldrig får ifrågasättas. Det är alltid regel nummer ett för dem, inte verksamhetens kvalitet.

Tidölagets prestigeprojekt

Det fjärde  exemplet är Tidölagets prestigeprojekt – bidrag för återvandring. Alltså att utländska medborgare i Sverige ska få en rejäl slant, upp till 350 000 kronor, för att lämna landet.

Frågan utreddes i sedvanlig ordning och ansvarig utredare sågade idén fullständigt. Åtgärden skulle bli svår att utföra praktiskt och beräkningar visade att den faktiska effekten skulle bli svag och metoden väldigt dyr.

En invändning från flera håll är att systemet skulle kunna utnyttjas av just kriminella. Fejkade återvandringar av personer som då stannar i Sverige men försvinner in i skuggorna och därmed aldrig kommer att integreras. Invändningarna bekymrar dock inte en regering som helt styrs av SD, utan man dånar vidare med förslaget. Ideologi slår fakta sju dagar i veckan.

Ett val mellan pest och kolera

Hur löser man då ovanstående problem? Dessvärre är det snabba svaret att det krävs ett samhälle med stor och dyr kontrollapparat. Nödvändig eftersom ”det inte går att lita på någon”. Riskerna med detta är uppenbara, dels att samhället tvingas till svåra avvägningar, som i sin tur minskar tilliten. Dels att systemet kommer att försvåra för de individer som verkligen behöver hjälp.

Alternativet är att skattepengar får göda kriminalitet. Notan för detta, både ekonomiskt och ifråga om minskad tillit i samhället, blir väldigt hög. Det klassiska valet mellan pest och kolera.