SYSTEMSKIFTET. “Världens kapitalmarknader häpnade, gnuggade sig i ögonen och slickade sig runt munnen. Svenska staten skänkte bort miljarder och ställde låga krav för hur de skulle användas”, skriver Lars Thulin.
Minns ni historien i somras då ett privat vårdbolag tog betalt för 100 000 coronatester á 1 500 kronor och sedan meddelade att alla provtagare var friska? Men kliniken analyserade inte proven utan stoppade pengarna i egen ficka. Eller friskolan i Göteborg i höstas – där en rejäl del av skattebidragen gick till ett politiskt parti i Somalia?
Privat verksamhet i vård, skola och omsorg är ofta bra. För företagens aktieägare. Andra intressenter i kedjan – regioner, kommuner, patienter och elever – är ofta förlorarna.
Det tillåts hända gång på gång. Skolor beslås med att sprida religiös fanatism, skolor går i konkurs mitt under terminen så elever står utan undervisning och friskolornas största försäljningsargument är inflation på bra betyg. De blåbruna gäspar och vänder på huvudkudden. Och innan de somnar om hävdar de att allt är samhällets fel som inte kontrollerar verksamheten tillräckligt. Men att den offentliga verksamheten minsann också fungerar dåligt ibland. Så det så.
Den ”entreprenör” som bluffade med covid-testerna hade tidigare stoppats av region Stockholm för bristfälliga vårdcentraler. Ändå tilläts han starta nytt i samma bransch. Detta i ett land där felparkerare jagas till andra sidan graven.
Hur kan det hända i ett genomreglerat Sverige, mån om skattepengar och medborgarnas välmående? Jag har en teori. Den bygger på fyra faktorer: planhushållningens misslyckande, naiva och okunniga politiker, smarta affärsmän med rymliga samveten samt partier som sätter prestige och ideologi framför verkligheten.
Inte ens östtyskarna hade accepterat deras beteende.
En hel del av den offentliga förvaltningen fungerade dåligt i slutet på 70-talet. Institutioner behandlade kunderna, alltså skattebetalarna, med en arrogans som skulle gett dem jobb i gamla Östtyskland. Minns bilbesiktningen på 70-talet! Inte ens östtyskarna hade accepterat deras beteende.
Ett tryck för förändring växte fram. Socialdemokraterna stod i ett nytt landskap då deras maktmonopol inte längre var givet. Yrvaket insåg partiet att de måste tänka nytt. Betongsosse var inget kul epitet. Det lockade inte många väljare.
Samtidigt steg arbetsgivarnas förening SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, mycket medvetet in i debatten. Gamla högerpartiet lockade även väljare under 40 år. Valfrihet blev slagordet. Samtidigt fick inget kosta mer för skattebetalarna/konsumenten. Därför skulle alla som ville driva privata alternativ få fullt betalt av det allmänna.
Världens kapitalmarknader häpnade, gnuggade sig i ögonen och slickade sig runt munnen. Svenska staten skänkte bort miljarder och ställde låga krav för hur de skulle användas. Internationella finansbolag som tidigare mest satsat på lönsam industri som tobak och vapen blev plötsligt väldigt intresserade av att erbjuda vård till dementa Augusta i Sorsele eller att hjälpa sjuårige Albin i Hunnebostrand att lära sig läsa.
En normal affärsverksamhet kan laborera med både intäkter och utgifter för att skruva upp sin lönsamhet. Verksamhet som bygger på allmänna medel kan bara påverka utgifterna (läs: minska). Därmed kom skandalerna som ett brev på posten (som posten fungerade innan marknaden tog över den). Inom vård, omsorg och skola är nämligen personalen den stora utgiften.
Följden blev att åldringar fick ligga kvar i sängar, blöjor byttes bara om de vägts och befunnits tillräckligt tunga, skolor prioriterade färre och outbildade lärare och valde bort jobbiga elever. Skolor som går i konkurs är inte ovanligt. Men deras elever måste ändå gå i skolan. Den kommunala skolan får ta över. Eleven har då i princip kostat dubbelt så mycket som andra. Först skattebidraget till friskolan som slösats bort. Sedan undervisning i vanlig skola, som också betalas via skatten.
Nätläkarna hittade kryphål i lagen. Om de hävdade att patienterna kom från en annan region gavs extra ersättning. Detta system var tänkt att hjälpa bland annat vårdcentraler i semesterorter. Bolagen erkänner oblygt att man utnyttjar systemet så länge det går.
Hur kunde det bli så här? Jag tror det handlar om ojämlikhet i resurser. Deltidspolitiker i kommuner och regioner blev plötsligt uppvaktade av Marknaden. Det fina Näringslivet. Med tjusiga broschyrer och power point-presentationer gavs fagra löften. Vem älskar inte duktiga företagare? Att få vara med och leka med Näringslivet? Och när en 28-årig skolpolitiker i exempelvis Emmaboda ställs mot en slipad marknadsförare med ett internationellt riskkapitalbolag i ryggen, är utgången given.
Det blev som att stjäla godis från småbarn. Men liknelsen är dålig – ingen fyraåring jag känner släpper ifrån sig lördagsgodis lika lätt som politiker gjorde med skattepengar de var satta att förvalta.
Pendeln slog för långt. Viljan att ändra på en trög apparat med drag av planhushållning ersattes av något värre. Så är det ofta, pendlar slår snabbt. De blåbruna vägrar inse detta. Prestige är viktigare än resultat. Därför: privat = bra, offentligt = dåligt.
Som vanligt är det vi skattebetalare som plockar upp notan. Marknaden skrattar hela vägen till banken.
lars.thulin@opulens.se
