UKRAINAKRIGET. “Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati,” skriver Lars Thulin. Han anser därför att Ryssland omedelbart måste ut ur Ukraina.
Kriget i Ukraina rusar med full fart in på sitt andra år och ingen fred är i sikte. Kostnaderna i människoliv, lidande och materiella skador är ofattbara.
I svenska debatten fanns i början en falang som var helt lugn inför Rysslands uppmarsch intill Ukrainas gräns var en operation som pågick i månader. Ryssland skulle inte anfalla och bara reagera på en provokation från Nato, sa flera debattörer. Väst bara hetsade. menade de.
Den 24 februari 2022 tystnade den falangen snabbt. Återkom med argumentation efter denna modell. ”Rysslands angrepp är ett vidrigt angrepp mot folkrätten. Men… Därefter resonemang med svajig logik med slutsatsen att det mest ändå var Ukrainas eget fel. Och Natos. Jan Guillou oroade sig endast för kriget skulle ge Nato-anhängare vind i seglen. (Se slutet av Guillos krönika!)
När vidden av Rysslands övergrepp nu inte går att dölja, byts detta narrativ ut. Nu hävdas behovet av förhandlingar. Som förutsätter att båda sidor får ge med sig. Förre V-ledaren Gudrun Schyman är inne på linjen. Svenska Freds likaså. Betecknande är att ingen av dem med ett ord kan skissa hur en uppgörelse skulle kunna se ut. Med andra ord – vad Ukraina ska ge upp.
Frågan är vad som finns att förhandla om. Låt oss se på fakta. Kriget i Ukraina är inget vanligt krig, där länder anfaller varandra i strid om ett territorium. Det är ett överfall, en våldtäkt, största folkrättsbrottet i Europa efter andra världskriget. En militärt överlägsen stormakt anfaller oprovocerat ett fredligt grannland och broderfolk i syfte att utrota det som nation. Med argumenten att det leds av nazister och knarkare. Samt att landet historiskt tillhör Ryssland, något som saknar verklig evidens.
Ryssland hävdar att man befriar områden. Metoderna är terrorbombningar, tortyr, avrättningar, materiell förstörelse. Tacksamheten hos ”de befriade” är obefintlig. Vittnesmålen om hur ”befrielsen” gått till är desto mer närvarande och vidriga.
Syftet med kriget är nog dubbelt från Kremls sida. Det ena är att Putin drivs av en dröm att bli kejsare i ett nytt Sovjetunionen. Det andra att han är livrädd för att Ukraina ska bli ett skyltfönster som visar att det finns andra sätt att styra ett land än det han själv ägnat sig åt i drygt 20 år.
I ett storpolitiskt och därmed cyniskt läge, är detta så farligt? Andra stormakter agerar på liknande sätt, och till viss del är kriget i Ukraina en lokal angelägenhet.
Jo, det är oerhört farligt. Kremls övergripande agenda är en ny säkerhetsordning för Europa. En blåkopia på det som gällde innan Sovjetunionen imploderade till följd av sitt eget misslyckande. Putin vill bygga upp det igen och därmed åter omge sig med skyddande grannländer. Sverige och Finland räknades in i dessa länder, det gjordes klart i ett brev till dessa länders regeringar sent 2021. Om vi inte lät Kreml diktera en del av vår utrikespolitik skulle militärtekniska åtgärder vidtas.
En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?
Kriget i Ukraina handlar om något mycket mer än denna, enligt Putins militära specialoperation. Ska vi tillåta att ett land i Europa dikterar självständiga länders säkerhets- och utrikespolitik? Klart är att Kreml inte skyr några medel. Ensidiga kärnvapenhot är nu vardagsmat.
Hur förhandla med en sådan regim?
Närmaste liknelsen är då en kvinna som lämnat ett förhållande med en tidigare sambo sedan hon brutalt våldtagits av denne. Och som kräver utplåning av kvinnans personlighet och självständighet. Vad är det rimligt att denna kvinna går med på i en förhandling? Att förövaren ändå får ha sex en gång i veckan och att hon lovar att inte gå till polisen?
Eller att en man som går på en gata blir överfallen av en jättelik buse som kräver att få 10 000 kronor. Om inte ska mannen slås sönder och samman. Bråk uppstår. Andra rusar till och man enas om att busen ändå ska få 3 500 kronor och att polisen inte kontaktas. Vilket betyder att busen gör samma sak nästa kväll.
Eller andra världskriget. En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?
Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati. De ljuger om allt. Ser alla reella förhandlingar som svaghet. Förstår bara brutalt våld. I ett sådant läge gäller bara en metod. Att till varje pris skydda sig själv. Att tycka synd om förövaren och ”förstå” hen, funkar inte.
I Ukraina-kriget finns ett par orubbliga krav. Ryssland måste omedelbart ut ur hela Ukraina. Alla krigshandlingar ska upphöra. Sedan är det dags att betala för uppbyggnaden av landet. Den linjen driver Ukraina.
Andra lösningar sänder signalen att det är okej att överfalla, våldta och utplåna suveräna nationer. Om det är så att ingen bryr sig. Många kommer lära sig den läxan. Taiwan står på tur att utplånas. Utfallet i Ukraina avgör nog den frågan på kort sikt.
Nu skriker nog en del läsare: ”Fast USA har minsann också… Så det så! Därför får vi inte skylla på Ryssland.”
USA:s utrikespolitiska agerande, historiskt sett, kan och bör vi diskutera. Men det är till en stor del historiska händelser som världen inte kan ändra. Utgången i Ukraina kan den fria världen styra. Nu avgörs Europas framtid.
lars.thulin@opulens.se
