FJÄRRKONTROLL. “Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer att utredas i otaliga avhandlingar,” skriver Lars Thulin, som är starkt kritisk mot regeringens undfallenhet.
”Problemet är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”
Detta ordspråk har tillskrivits den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King. Det gällde under hans tid i 60-talets USA och var brännande aktuellt och självklart då. Men kunde varit skrivet med tanke på vår nuvarande regering. I valet röstade åtta av tio svenskar INTE på Sverigedemokraterna. Men detta parti, samt de som sitter i regeringen, tycks tro det omvända, alltså att 80 procent av väljarna står bakom SD.
KD, L och M har alla grundläggande principer och en människosyn som i sina grundvalar totalt skiljer sig från SD:s. Ändå har de snabbt till stor del gett upp dem. DN:s Amanda Sokolnickis krönika nyligen visar detta på ett utmärkt sätt. Att se partiernas undfallenhet och brist på ryggrad är vämjeligt. Tvingas att uppleva de goda krafternas tystnad.
Hur SD kunnat nå så långt att de styr Sverige med fjärrkontroll, kommer utredas i otaliga avhandlingar. Klart är att SD själva är överraskade av sina framgångar. Det framgår tydligt i den utmärkta dokumentären på SVT: Maktspelet SVT
Framgången har berusat och förblindat SD. Nu dånar partiet fram med en arrogans enligt devisen: går det så går det. Partiets problem är dock att man dels ska vara ett seriöst parti som tar ansvar, dels en utmanare som hatar etablissemanget och därför tar sig rätt att säga och göra vad som helst. En svår ekvation.
Ett exempel är Jimmie Åkessons utspel i Aftonbladet om att Sverige ska utvärdera medlemskapet i EU. I förlängningen av resonemanget ligger givetvis att det kan avslutas. Fast undersökningar visar att bara tio procent av svenskarna idag är emot ett medlemskap i unionen. Även om alla dessa röstar på SD så betyder siffran att lika många SD:are är för EU.
Utspelet är ren och skär populism för att trösta de SD-anhängare som är förbannade för att inte Sverige, som enda nation, helt kan stoppa den överenskommelse om migration som en majoritet av EU är för. Dessa väljare trodde lika blint på Jimmies förmåga där, som de trodde att han över en natt skulle sänka bränslepriset med tio kronor litern. Nu måste han hitta en väg ur det nya löftesbrottet. Då drar han till med att Sverige bör överväga att lämna EU.
För att komma ur en intern svekdebatt ifrågasätter han EU. Samtidigt som Brexit visade sig bli en katastrof för Storbritannien. Alla de ledande i SD förstår att kravet att lämna EU skulle falla platt. Och om det drevs för hårt även skada SD. Men partiet är så självsäkert, arrogant och berusat av sin framgång att man använder vilka metoder som helst. Det är allt annat än seriöst och moget. Men statsministern och näringsministern vågar inte säga ett knyst. Den här gången heller. Trots att Ulf Kristersson hävdar att han är den vuxne i rummet. Snarare är han den stumme i rummet.
Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten.
Åkessons utspel visar att försöken att få det nyssnazistiska partiet att framstå som moget, seriöst och regeringsdugligt är tunn fernissa. Med debattartikeln tvättades den bort på ett ögonblick. I grunden har inget förändrats i SD sedan födseln 1988. Det fortsätter att vara ett populistiskt, högerextremt och främlingsfientligt enfrågeparti.
Självbilden som underdog och utstötta av etablissemanget märks då partiet uppträder som de jobbiga typerna gjorde på lågstadiets skolgård: får inte jag bestämma allt i matchen är jag inte med! Då tar jag med mig bollen hem! För när partiet inte får precis allt de vill hotar de med regeringskris. I både små och stora frågor. Och KD, L och M gör som de alltid gör mot SD: opponerar sig inte. Böjer på nacken och vågar inte öppna munnen. Man säger inte emot sin husse.
Jag uppmanar de tre borgerliga partierna att en enda gång stå upp för sina egna värderingar och höja rösten. Visa skuggan av det civilkurage som Martin Luther King efterlyste. Syna SD:s bluff och uppmana partiet att göra verklighet av hotet och utlösa krisen. Sanningen är att en sådan skulle göra partiet till förlorare. För det finns bara två utfall.
Det ena är att borgarna gör upp med S. Då minskas SD:s inflytande ner till deras verkliga andel av rösterna, en femtedel, och ger dem en plats på läktaren långt från spelplanen.
Det andra är att SD gör upp med S. Men i SD:s rötter ligger att in i döden hata allt som kan kallas vänster. Affärsidén är att krossa ”sosseriet” till varje pris. Kärnväljarna skulle avsky en uppgörelse med S.
Så skrävlet om att skapa regeringskris är samma typ av tomma hot som från mobbarna på skolgården. De uttalas enbart för att skyla egna svagheter.
Men att Ebba, Johan och Ulf skulle våga utmana SD är lika otroligt som att solen skulle gå upp i väster en morgon. För när husse Jimmie rycker i kopplet då vågar ingen i regeringen annat än att gå i takt. Ingen vågar ens morra. Så ser den parlamentariska verkligheten ut i konungariket 2023. Hur tre i grunden seriösa, stolta och sansade partier tillåtit sig själva att hamna i den situationen är obegripligt. Men den verkar bli deras undergång. Två av tre är under riksdagsspärren.
lars.thulin@opulens.se
