BEGÄR. “Jag och många med mig har ett hål i själen och vi fyller det med fett och socker.” Oscar Petersson funderar varför han proppar i sig saker han vet inte är bra för honom.
Jag är i mataffären för att köpa blöjor. Bara blöjor. Trots det känner jag en stark, nästan obehaglig dragning mot lösgodishyllorna. Hur vet de vad jag heter? För det låter som att de viskar mitt namn. Oscar, Oscar. Som ett övernaturligt väsen som gömmer sig där borta; en lurig liten sockergud som känner av att jag är svag och behöver en medalj för att jag löst livspusslet en hel dag till. För jag har ju nattat barn, tänkt på viktiga saker, förhållit mig till tider. Det känns som om jag flyttat hela berg.
Till en början finns det viss motståndskraft inom mig. Häromveckan såg jag nämligen Rangan Chatterjee på TV4, någon typ av brittisk stjärnläkare, som pratade om varför människor i västvärlden blir alltmer överviktiga. För 50–60 år sedan åt vi egentligen bara för att bli mätta. Men nu äter vi av så många olika skäl, menade han. När vi är uttråkade, ensamma, ledsna eller kanske bara vill tackla det eländiga vintermörkret. Ett tips var dock att undersöka varför jag känner suget, varför jag vill proppa i mig saker jag vet inte är bra för mig. För sockerguden är såklart inte gud, det är någon sorts tomhet i bröstet. Vad är det för känsla jag måste dämpa med en belöning?
Men mitt i tanken ser jag favoritgodiset Filidutter och då bleknar Rangan Chatterjees röst genast. Jag märker hur jag sakta knäböjer inför sockerguden utan att reda ut varför, istället romantiserar jag Filidutter som något magiskt. Som ett sjuhelvetes trolleri. Människor ställer sig ofta frågan om det går att få allt – och här kommer en djärv liten karamell med löften om att det faktiskt är möjligt. Den låter oss följa med på en resa genom salt och sött och avslutar med fyrverkerier i en syrlig final. Jag vet inte om det är mina ord eller om jag är i trans, men Filidutter är en unik upplevelse. Det är så jag känner nu.
Jag försöker slita mig och hitta resonemang i nuet. Att vara närvarande och ifrågasättande. Vad hade den där Rangan Chatterjee gjort? Han hade rett ut de bakomliggande faktorerna. Såklart. Men så ser jag att det finns franska pastiller. Vita och blå, jo jag tackar, de är inte alltid så lätta att hitta. Bara sanna smågodisconnoisseurer hävdar att franska pastiller är deras favorit, tänker jag. Och titta, där ligger en seg Refresher som kommer sitta fast som en isoleringsmatta i gommen över hela julledigheten. Och hej på dig, underskattade punschpralin – visst ska du in i min mun?
Nu har jag tappat greppet. Helt plötsligt hittar jag fläsksvålar som gapar med sitt nedsatta pris i ett hörn. Fullständigt omoderna givetvis, men just här och nu står mitt avståndstagande från animaliska produkter i konflikt med att jag en gång älskade fläsksvålar. Bara salt och fett, liksom – behöver livet vara mer komplicerat? Det är nästan poetiskt. Lika gott som det garanterat leder till hjärt– och kärlsjukdomar, lika livsfarligt som det säkert går att använda som drivmedel till rymdskepp.
Tidigare trodde jag att den stigande åldern skulle ge mig tydligare ramar till sådant här, att mitt frosseri till slut skulle klinga av. Men det känns som att jag gått in i en ny vuxenera med en obalanserad relation till unnandet. Fler utmaningar och måsten i livet – fler anledningar att sätta fyr på en vanlig veckodag med transfett och kemikalier. Det är väl mitt varför, om ni och doktor Chatterjee undrar. Jag och många med mig har ett hål i själen och vi fyller det med fett och socker.
Jag ägnar Rangan Chatterjee en sista tanke i affären, men märker hur hans poäng blir bortprioriterad av mitt begär. Instinktivt rusar jag istället snabbt hem medan godisköpet fortfarande känns som en vinst. Förlusten kommer när jag fallit ihop i godiskoma och till slut möter natten – men bara för att vakna upp redo igen. Redo att möta sockerguden.
info@opulens.se
