SÄRBEHANDLING. “Det är väl mysigt att verka internationell, berest och måhända även att försöka vara mer än man egentligen är.” Lars Thulin undrar om det verkligen är tillåtet att diskriminera svensktalande i Stockholm.
Finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska samt varianter av dessa är nationella minoritetsspråk i Sverige.
Det innebär att vi har sex språk i landet inklusive svenska. Fast detta är en lögn. Det finns ett till. Som används i högre utsträckning än de fem minoritetsspråken. Häng med på en tur i centrala Stockholm så förklarar jag.
Din Sko har inte låga priser. Däremot ”Always nice price”.
Om Scorett har bra skor framgår inte. Men ”Quality matters”.
Jag trodde Twilfit sålde underkläder. Fel, de saluför ”lingerie”.
Om MQ erbjuder damkläder är oklart. Däremot finns ”Women” på ”2nd Floor”.
Man hittar inte Lego i en leksaksbutik. Men inne på ”World of Toys”.
Vad Body Shop vill är oklart. Fast det erbjuds ”Positive Change” Och det är fråga om ”Start Inside”.
Många butiker verkar tycka synd om sig själva. För ordet ”Offer” står på många ställen.
Dessutom förefaller någon stor kedja ha tagit över många butiker. Den heter ”Sale”.
Enda butiken i Gallerian i Stockholm som verkligen finns i hela världen är Ikea. Men i den är varje ord på det töntiga språket svenska.
Översättning saknas
Det märkliga är att inga skyltar finns med svensk översättning. Detta skulle då betyda att butiken var tvåspråkig, och därmed välkomna även dem som icke är bekväma med engelska. Tvåspråkighet finns i flera länder jag besökt: Kanada, där engelska och franska samsas hyfsat, Belgien där flamländska och franska finns sida vid sida. Och Schweiz där franska, tyska och italienska är modersmål för invånarna.
Men inte i Sverige, normalt känt som ett ängsligt land där konsensus är nyckelordet och ”alla måste med”. Översättningar finns inte. Så begrip engelska eller försvinn.
Starkast är detta i huvudstadens centrum kring Sergels Torg. I en butik i affärskedjan Arket, ägd av svenska H&M, tröttnade jag på att inte se en enda skylt på svenska. I det lilla fiket var det omöjligt att beställa kaffe genom att tala svenska. Den vänliga flickan bakom disken förstod inte när jag beställde det. Jag fick den livgivande drycken först efter att ha stönat fram det förlösande, ”one cup of ordinary coffee, please”.
”75 procent förakt”
Jag har dessbättre inga stora problem med engelska. Mycket av min studielitteratur var på detta språk och jag blev godkänd. Jag har bott och arbetat i ett engelskspråkigt land. Så jag slipper lämna Sergels Torg hungrig och naken. Jag kan fixa mat och kläder där.
Men vi bor i ett land med ett fullt fungerande modersmål som heter svenska. Det finns åtskilliga invånare som inte behärskar engelska fullt ut. De kommer sluta handla i Stockholms centrum. Varför? De är inte välkomna.
Till sist hittade jag en kvinnlig expedit på Arket. Jag tyckte mig höra att hon yttrat något som liknande svenska till en kollega. Så jag frågade varför jag var tvungen att beställa coffee och downloada an app for fast service. Svaret kom med en röst fylld av 25 procent vänlighet och 75 procent förakt mot mig. Allt berodde på att det var så oooerhööört många engelskspråkiga kunder i butiken. Samt att sååå många av de anställda i butiken bara kunde engelska.
Är okunnighet en fördel?
Jag brydde mig inte om att begära statistiska fakta som kunde verifiera detta. Men tvivlade på att butiken en gråkall tisdagsmorgon i november översvämmades av kunder som inte kunde ett ord svenska. Och att personal inte kan svenska – är det en fördel vid anställning? I min värld borde det måhända vara tvärtom.
Jag nöjde mig med att svara:
‒ Thanks for your hjälp. Nu vet jag much mer.
Tjejen suckade högt och himlade med ögonen mot sin kollega som uppenbarligen också led av handikappet att kunna svenska. Kanske medför det löneavdrag.
Dessvärre är detta inte koncentrerat till hjärtat i Stockholm. För en tid sedan ramlade jag in på ett fik vid Hornstull, inte stadens mest fashionabla kvarter. För några decennier kallades trakten för Kniv-söder. Inne på lokala Systembolaget kan det gå livligt till och krogarna med rejäla happy-hour-pris på öl är många.
Personalen bestod av två personer. En man och en kvinna och ingen av dem kunde ett ord svenska. En äldre dam med rollator kom in. Allt tydde på att garantipension var hennes huvudsakliga inkomst. Hon blev förtvivlad när ingen bakom disken kunde hjälpa henne.
Jag erbjöd mig att översätta. Men gummit på rollatorns hjul gnisslade då hon vände den 180 grader och satte fart mot dörren
Tack, men nej tack. Hit går jag aldrig mer, sade hon.
Märklig utveckling
Har vi inte en Diskrimineringsombudsman? Är det tillåtet att diskriminera svensktalande i Stockholm?
Varför ser det ut så här? Jo, det är väl mysigt att verka internationell, berest och måhända även att försöka vara mer än man egentligen är. Då blir det viktigt att utesluta människor som inte är som man själv.
Utvecklingen är märklig. Speciellt i ett land där allt fler vänder sig mot det mångkulturella och drömmer sig tillbaks till ett Bullerbyn, alternativt ett pilsnerfilms-samhälle, där 95 procent av befolkningen aldrig lämnat Skandinavien. Men mångkultur är tydligen bra. Så länge den enbart är brittisk. Och framförallt inte svensk, oh no.
Please, no Swedish! Because we are from Sweden!
lars.thulin@opulens.se
