På Malmöfestivalen är jag inte kvinnan i hijab

MALMÖFESTIVALEN. Valley Ghanem har varit på Malmöfestivalen och berättar bland annat om ett glädjande möte i festivalvimlet.

Vi inleder vår träff som vi brukar, med att tillsammans be eftermiddagsbönen på moskén innan vi ger oss iväg på en liten utflykt.

En promenad på Malmöfestivalen är nästan ett måste för oss som bor här, även om intresset för själva evenemanget är svalt.

Vi hoppar över festivalmaten och väljer istället en fiskrestaurang vid kanalen. Jag beställer stekt strömming och ber om extra rårörda lingon.

Systrarna insisterar på att vi ska ta oss ner till Stortorget för att lyssna på den libanesiska stjärnartisten Elissa, och vi kommer överens om att hålla oss på behörigt avstånd.

Folkmassan som väller fram i en gemensam riktning påminner om en bisarr domedagsscen, och det dånande skränet ger mig huvudvärk på bara några minuter. Att vara född i Beirut och ha en libanesisk mamma ger mig ingen som helst koppling till botox-divan på scenen.

Men det är nog den förfärliga musiken som stör mig mest; om man blundar och zoomar ut, låter den som vilken svensk schlager som helst. Skränig, livlös och med förvånansvärt många beundrare.

Jag får en stark lust att återvända till moskén, och vi börjar långsamt röra oss tillbaka.

På vägen passerar vi några försäljningsstånd, och något fångar mitt intresse – tranbär.

Jag älskar sur-beska svenska bär, både för smaken och deras hälsosamma egenskaper.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Så fort jag öppnar munnen och börjar prata spricker den äldre farbrorns ansikte upp i ett brett leende.

”Du är från Norrland, du!” säger han på bred norrländska och frågar var min fina dialekt kommer ifrån mer specifikt.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Jag var inte längre kvinnan i hijab, jag var norrlänningen. Plötsligt hör jag hur min norrländska accent blir ännu bredare när jag svarar: ”Från Umeå-trakten”, varpå han berättar att även tranbären kommer därifrån.

Jag försöker förklara att jag egentligen inte är riktig norrlänning utan att jag lärt mig svenska där, men farbrorn fortsätter envist om att norrländska är den mest förtroendeingivande dialekten och att jag borde arbeta som försäljare. Vi skrattar gott åt tanken på att vi lyckats undvika skånskan, beklagar att honungen han säljer är småländsk, och jag bestämmer mig för tre flaskor kallpressad tranbärsjuice, utan tillsatser.

Innan jag lämnar försäljningsståndet ler han och säger på lite charmig arabiska, ”‘assal tabiy’i”, samtidigt som han pekar på honungen för att imponera på mig. Jag ler tillbaka och tar en burk till pappa. Naturlig honung.

Malmösystrarna är vana vid mina egenheter, så de tittar bara med svag undran på mig efter samtalet om de norrländska tranbären, och vi fortsätter vår promenad längs gågatan.

Halvvägs upp mot Möllan stöter vi på en arabisktalande man som tillsammans med sin fru grillar majskolvar på en klotgrill. De ser ut att stå på sin egen bakgård, som om de av misstag förvandlat kvällens grillning till en spontan affärsidé.

Doften tar oss tillbaka till hemlandet, och vi klagar unisont att vi vill ha. I Damaskus, där jag växte upp, var det tradition att få en varm, tröstande majskolv på vägen hem med familjen i kvällsmörkret. Allt är uppätet innan vi når Triangeln.

Lite till, och vi är framme vid vår lilla moské på Möllan. Det känns som att komma hem.

Så snart vi kliver in är det dags för kvällsbönen.

Broderns melodiösa böneutrop är en ljuvlig kontrast till den skränande libanesiska popmusiken.

Inte bara öronen, utan även själen, finner frid.