Örebrodådet är ett resultat av polariseringen

POLARISERING. ”Dådet i Örebro är ett resultat av den pågående polariseringen i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut,” skriver Ruben Marin.

I ett Sverige där välfärdens institutioner har urholkats under förevändningen om det ”fria valet”. I ett Sverige där den sittande regeringen bygger sin politik och sina uttalanden utifrån Tidöavtalet (undertecknat 2022 av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) är det inte förvånande att dess faktiska konsekvens blir ett alltmer exkluderande och polariserat samhälle. Dådet i Örebro är ett resultat av denna pågående polarisering i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut.

Kungens beklagande och regeringens symboliska handlingar fungerar snarare som en rökridå för att på politisk nivå avsäga sig ansvaret för samhällsutvecklingen och den invandringsfientliga retorik som har präglat regeringens uttalanden. Statsministern, ministrar och politiska företrädare har sedan flera år oavbrutet utryckt sig om invandringen och invandrarna som en ondskefull fara för Sverige. Det räcker med att söka på nätet med nyckelorden politiker, ministrar och invandring för att hitta en stor mängd uttalanden präglade av denna förvridna retorik. Och tyvärr har det konsekvenser.

Tidöavtalets konsekvenser

Det av denna regering slutna Tidöavtalet förklarar till en stor del den invandringsfientliga retoriken och den polariserade samhällsutvecklingen vi nu bevittnar. Avtalet är grundat i en ideologi som skapar en tydlig skiljelinje mellan grupper och människor, som tillskriver vissa grupper negativa egenskaper, det som benämns som ”vi” och ”dem” antagonismen: ”Vi”, en föreställning om ”de riktiga svenskarna”, som värnar om ”svenska värderingar”, i motsats till ”Dem”, som ses som främmande och att de ”aldrig kan bli svenskar”, som inte förtjänar ”medborgaskapet”, som kan få en ”peng” om de återvänder till sina länder. Denna antagonism har inte uppstått ur tomma intet. Den har politiskt och socialt legitimerats och normaliserats sedan Tidöavtalet undertecknades.

En stor del av det partipolitiska etablissemanget och näringslivets mediala kanaler har också ivrigt spridit detta budskap: Att alla samhällsmisslyckanden ska kopplas till invandringen och invandrarna. Utan pardon, utan några betänkligheter har ministrar i tv-kanaler och medier spridit denna invandringsfientliga retorik. Inför miljontals tv-tittare har de delat upp samhället och människorna, och pekat ut ”de” som problemet. Men ”De” det är vi. Vi som har invandrarbakgrund och vi som är barn till invandrare har hört det om och om igen. Ja, oftast i tystnad och resignation – medan vi går till våra arbeten, medan vi skickar våra svenskfödda barn till skolan, medan vi bor och lever i detta land – också vårt land.

Att vi ens behöver säga det är i sig ett dystert tecken på de polariserade och invandringsfientliga diskurser som råder och som har legitimerats i vår tid.

En tragedi som inte är en naturlag

Och nu av alla tragedier, denna djupt sorgliga händelse. En tragedi som inte är resultatet av en naturkatastrof eller en oundviklig naturlag. Det behöver sägas: Ingenting händer i ett vakuum, ingenting händer plötsligt. Bara några dagar innan tragedin uttalade sig Statsministern i strid med kriminologisk forskning att ” Den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring”, ett sådant budskap är ansvarslöst, för han visste att många skulle höra det, han visste att många skulle påverkas och han visste att risken fanns att fler skulle se invandrare som brottslingar. Men han brydde sig inte, för att Tidöavtalet är den heliga handboken för honom och hans ministrar, det avtal som möjliggjorde att han blev statsminister, och som han troget följer.

Men med detta uttalande gavs ytterligare bränsle åt ett narrativ som leder till invandringsfientlighet och invandrarhat. Dessa ord, sanktionerade från det högsta politiska ämbetet, gav kanske mördaren styrkan och övertygelsen att han gjorde rätt när han gick in på Komvux för att selektivt mörda oskyldiga kvinnor och män. Det är en obehaglig sanning, men likväl är det en faktabaserad koppling mellan en invandringsfientlig retorik och dess förödande konsekvenser i vardagen. En brutal påminnelse om hur vissa uttalanden kan få dödliga konsekvenser.

Vilka var dessa invandrare?

När man läser om de mördade människors bakgrund är det häpnadsväckande hur svårt det är för regeringen att passa in dem i deras fientliga retorik som förmedlas om invandrare. Deras levnadssätt passar inte in i den bild av invandring och invandrare som politiker och medier har förmedlat under flera år. En motbild träder sakta fram, i skarp kontrast till regeringens återkommande retorik om den ‘brottsassocierade invandraren”. Dessa ständigt misstänkliggjorda människor vars ”brott” var att ha en annorlunda utseende eller hudfärg, människor som studerade till undersköterskor och arbetade inom hemtjänsten.

Ja, nu skriver medier om ”de oönskade” icke-svenskarna – att de var vanliga människor, med drömmar, som utbildade sig, som arbetade, som älskade det här landet och såg Sverige som en del av sitt eget land.

Ja, nu är de mördade på en av integrationens viktigaste vägar in i samhället – Komvux.

Ja, dessa drivna människor med invandrarbakgrund, som aldrig har existerat i regeringens förvrängda retorik annat än som ”brottsbenägna invandrare”.

Ja, dessa människor som i tystnad kommer att fortsätta med sina underbetalda arbeten och upprätthålla vården, omsorgen om äldre och kollektivtrafiken, för att bara nämna några exempel.

Mördaren och ideologiska medbrottslingar

Politikerna och regeringen bär ett ansvar, att erkänna att de är medskyldiga till den polariserande samhällsutveckling som vi alla ser, att de har bidragit till denna skrämmande utveckling. Det räcker inte med att de besöker platsen för tragedin och visar sig nedstämda, det räcker inte med att hålla en minuts tystnad för de drabbade, det räcker inte att kungaparet får i uppdrag att ta sig till platsen för dådet och låta drottningen prata för att hon har invandrarbakgrund. Vad som krävs är politiska förändringar – djupa förändringar av social och ekonomisk karaktär. Och det räcker inte med att låsa skolans dörrar eller kriminalisera och övervaka 14-åringar.

Det krävs politiker som kan hantera de sociala och ekonomiska utmaningar samhället står inför. En regering som är fångad i det främlingsfientliga och rasistiska Tidöavtalet, kan inte göra det. En regering som är fast i en språkförvrängning som enbart skuldbelägger invandring och invandrare, kan inte göra det. De är politiskt oförmögna att hantera de bakomliggande orsakerna till de sociala och ekonomiska problem som drabbar samhället – problem som den själv har bidragit till. De är oförmögna att ge barn och unga den trygghet de har rätt till. En sådan regering borde omedelbart avgå.

Samhällsutvecklingen går att vända, men aldrig genom populism, polarisering eller genom att skuldbelägga edan stigmatiserade och diskriminerade grupper.