Ordet klass kommer få en renässans

”Istället för socialgrupper talas det idag om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till så kallade utsatta områden.” Stellan Lindqvist skriver om varför ordet klass kommer få en renässans.

Jag hade en gång en politisk diskussion, en mycket kort sådan, med en läkare. Vid mitt nämnande av ordet klass blev han mycket upprörd. Han menade att det var djupt omoraliskt att dela in människor i klasser och att, för övrigt, något sådant som klasser inte finns. Jag invände, med som jag tyckte, en modest och rimlig fråga: om jag starkt ogillar levern, upphör den då att finnas?

Några fler politiska diskussioner kom vi aldrig att ha.

Denne läkares aversion är, tror jag, mycket svensk. Om man bortser från Göran Greider och ibland Aftonbladets kultursida är det mycket sällan ordet används. Det är som det ägde en ovälkommen påstridighet, var en sorts etikettsbrott, som att dra en skabrös historia vid ett finare middagsbord. I DN ser du det således aldrig.

I England, som vet en hel del om etikettsbrott, finns inte samma benägenhet att göra politik till semantik, det vill säga förvandla det som är till det som det bör vara. Orden ”working class” eller ”upper class” har där föga eller ingen laddning, de är neutrala och sakliga. Vi däruppe, ni därnere, alla vet hur det är. Man träffas över en pint, slänger käft, man känner sakernas tillstånd. Läget är stabilt men resignerat.

Givetvis har det inte alltid varit på detta sättet. Det fanns en tid, för länge sedan, när Strindberg mycket eftertryckligt tryckte in begreppen överklass och underklass i det allmänna medvetandet. I ”August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen”, en travesti på Luthers, ville han ”avklippa överklassen alla dess fraser”. Hör: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”. Boken var enkel, därför slagkraftig. Höger-vänster var inte en horisontell åsiktsskala (som nu) det var en vertikal maktskala. Det var de däruppe och de därnere. En femtedel hade rösträtt, de rikaste männen. Barnen i skolan läste Luthers katekes, fick sig tillärt att herrar av alla de slag satt på Guds mandat.

Det var också tiden då en ny stor klass ryckte fram, arbetarklassen, en klass som fått sin Marx förklarad och därför inte förblev en klass i sig utan blev en klass för sig, det vill säga medveten. Ideologierna blixtrade, skulle man göra revolution eller gå gradvis fram? (Man valde det senare vilket vi skall vara tacksamma för.)

Dock, senare, efter några årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav, aktiveras en tilläggskraft som under långliga tider löpt som en röd tråd genom vår politiska historia: centraliseringen; den som sammanhänger med att det aldrig funnits en stark och fragmentiserande feodalism/adel, att det var bondeklassen och kungamakten som var den dominerande politiska axeln. Och när inga motkrafter fanns flöt makten mot huvudstaden.

Just detta speciella och svenska karaktärsdrag, det patriarkala, kom att prägla utvecklingen av den starkaste politiska rörelse vi haft i Sverige: arbetarrörelsen. Från att ha varit en rörelse av arbetarklassen blev det en rörelse för arbetarklassen. Senare ”folket”.
Så igen flöt makten mot huvudstaden.

Följdriktigt och gradvis försvann ordet klass, blev obsolet. Vi fick socialgrupper (socialgrupp 1, socialgrupp 2 och socialgrupp 3), vi blev beräkningsunderlag för statistiska centralbyrån på det att skatter, bidrag och välfärdssatsningar skulle kunna riktas på effektivast möjliga sätt. Staten blev den neutrale sociale ingenjören, motstridiga intressen suddades ut, vänster och höger blurrades till.
Att vi sen, när marknadskrafterna blev allt starkare, blev kunder mer än medborgare kan ses som en collateral damage. Hoppsan.

Nu, på avstånd, kan man nästan se perioden med omsorgsfullt indelade socialgrupper som en idyllisk tid. Allt på sin plats, alla nöjda, alla fick lite av allt. Men tiden gick förstås, som den gör. Nu får väldigt få väldigt mycket av allt och många, medelklassen, mindre av allt och alltför många ingenting. Nej, jag hör inte längre att det talas om socialgrupper, låter som en gången tid, sverigedemokratiskt nästan. Nu talas det om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till ”utsatta områden”. Drakoniska ingrepp förespeglas, visitationszoner. Med mera.

För att skydda… Vem?

Min spaning? Ordet klass kommer få en renässans. Varför? För att makten blivit alltmer synlig.