PSYKISK OHÄLSA.”Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring”, skriver Anna Sanvaresa.
Det är blickarna hon fångar bäst, fotografen Lene Marie Fossen. Hon säger det själv i dokumentären Självporträtt, att vi måste våga titta in i varandras ögon. Inte vika undan blicken.
Under drygt tjugo år kämpade hon mot sjukdomen anorexi, och i filmen beskriver hon anorexin som ett fängelse eller som att vara i ett brinnande hus och inte hitta ut. Fossen är mest uppmärksammad för sina självporträtt, men hennes porträtt av andra är minst lika starka. Hon pratar om allt ett ansikte bär: känslor, erfarenheter, liv levda med olika förutsättningar, på olika platser (som till exempel barn i flyktingläger). När gallerister pratar om hennes sjukdom blir hon besvärad: Jag är fotograf, konstnär, det är inte min sjukdom som ska stå i fokus, utan smärta och skönhet sida vid sida.
I dokumentären Besatta av rikedom (SVT Play) möter fotografen och filmaren Lauren Greenfield människor som gör vad som helst för framgång, skönhet, pengar. Även här ligger stort fokus på kvinnokroppen och dess transformationer. Fossen ville stanna i sin barnkropp, men berättar också att sjukdomen håller världssmärtan ute. Ilska och sorg som inte får komma fram och välta omkull. Att fastna i något som dämpar ångest. Det Greenfield kommer fram till är att hennes besatthet av fotograferandet liknar människors besatthet av rikedom och skönhet: en sköld mot smärtan i att vara människa i en värld där en pressas till prestation, resultat, och där tempot är så högt och där närheten till andra blir ett hot mot den egna jaguppfattningen.
Greenfield fotograferade en före detta modell som utvecklade anorexi och självmutilation för att hon inte ville vara en produkt för andra att använda och missbruka. För henne var det ett sätt att äga sig själv. Jag känner igen mig i det från min tid som anorektiker. Jag ville inte bli objektifierad. Ville inte vara kvinna. Ville inte vara någonting. Min farliga sjukdom, att bli inlåst på en avdelning, gav mig en vila, en frizon, det var lättare att stå ut med mig själv genom att inte behöva medverka i världen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I Besatta av rikedom berättar kvinnor om deras skönhetsoperationer och en kvinna säger att hon gjorde sin totala omformning av kroppen för att visa sin dotter att hon var stark och tog egna beslut. Hon hatade hur kroppen såg ut efter förlossningen, och såg sig själv som en förebild när hon genomgick operationerna. Det är klart att det kan tyckas skevt. Och mamman förlorade sig i en spiral av desperation och skulder, medan hennes dotter blev allt mer deprimerad. Men det går inte att lägga det på individen. Vi människor strävar efter lycka men går konstant vilse, eftersom det brutalkapitalistiska samhälle vi lever i är just det fängelse eller det brinnande hus som Lene Marie pratar om. För att vara något värda i det samhällets ögon, så ska allt naturligt – som åldrande – utrotas.
Innan jag såg Självporträtt (som går att se på Cineasterna) hörde en släkting av sig och var arg över en text jag publicerat, som handlade om övergrepp jag varit med om, min anorexi, och de val vi inte alltid kan göra. Hen anser att jag fläker ut mig själv och andra, och ser det som respektlöst och uppmärksamhetssökande. Fossen porträtterade inte sjukdom och utsatthet för att få sympatier eller för att visa upp sig själv. Hon ville att människor ska reflektera över smärta och bli bättre på att tala om den, inte stänga den inne, döva. Hon säger: ”Jag tror att alla egentligen bara vill ha det bra. Men så hamnar vi fel, för att vi inte klarar av att hantera livet. Livet är ju egentligen en helt underbar, gåtfull gåva vi får, men så klarar vi inte av att leva det.” Jag skulle vilja tillägga att det handlar inte om att vi inte klarar av livet, det är livet som inte klarar av oss, eftersom livet dikteras av orimliga krav som särskilt drabbar kvinnokroppar.
Lene Marie Fossen dog när hon var 33 år, hennes kropp orkade inte mer. Jag minns min skelettkropp i sjukhuskorridoren, och jag märker min kritiska blick i spegeln som reflekterar en syn på vad värde är i ett kapitalistiskt samhälle. Lene Marie sa att hon skämdes för sin anorexi eftersom ätstörningar ses som något bortskämt: bara är att skärpa sig och börja äta, bli normal. Lauren Greenfield säger att psykisk ohälsa, olika diagnoser, olika former av beroenden, speglar den samtid vi lever i. Jag tänker att den skam vi bär, i förhållande till vårt mående, är symptom på en omgivning som överger oss när våra kroppar skriker efter förståelse, omsorg, förändring. Vi ropar efter frihet från omöjliga normer och ideal.
anna.sanvaresa@opulens.se
