Oförmåga att be om ursäkt förgiftar politiken

POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om politikers oförmåga att be om ursäkt för begångna misstag och hur detta förgiftar det politiska samtalet. Han ger oss tre exempel: JD Vance, Carl-Oscar Bohlin och Jimmie Åkesson.

Att erkänna ett fel och be om förlåtelse kan vara positivt och stärka en relation. Det vet de flesta. Inom politiken tycks det dock blivit nästan otänkbart. Istället är bortförklaringar bättre än en ursäkt. Detta förgiftar det politiska samtalet – gör det hätskt, ibland hatiskt och bidrar till en farlig polarisering av samhället. För när en anklagelse alltid möts av tron på den egna förträffligheten, samt ett argt utfall som försvar, skruvas tonen upp gång på gång. Att sociala medier kräver sekundsnabba reaktioner gör dessutom att chansen till eftertanke och djupare analys försvinner. Mixen är toxisk.

Jag är övertygad om att ärliga ursäkter skulle höja respekten för politiker och få oss att i högre grad diskutera sakfrågor. För den som felat eller sagt något klandervärt framstår då som mänsklig.  Och framförallt, så avför ursäkten misstaget från dagordningen. Att som politisk motståndare eller näsvis reporter fortsätta kasta misstaget i ansiktet på politikern blir meningslöst. Saken är ju utagerad. Den som fortsätter blir gnällig och långsint och dumstruten flyttas därför.

Låt mig ta tre exempel, inom och utom Sverige.

Politiskt exempel 1 – JD Vance

Det första är kandidaten till vicepresident i USA, JD Vance. I en debatt om aborter avfärdade han dem som vill bevara möjligheter till detta, som bittra och barnlösa kattkvinnor. Alltså kufiska damer som klappar katter i stället för att ta hand om barn.

Uttalandet retade gallfeber på många, inte minst par som har svårt att få barn. Han skuldbelade därmed kroppsliga defekter som ingen kan hjälpa. Han kunde bett om ursäkt och sagt att repliken var ogenomtänkt, att han var pressad i en debatt och att han ångrade orden. Att meningen inte var att såra ofrivilligt barnlösa.

Vance vägrar och får då uttalandet slängt i ansiktet – gång på gång. Bland annat av megastjärnan Taylor Swift, som i meddelandet som uppmanade hennes följare att rösta på Kamala Harris, bifogade en bild på sig själv klappande en katt. Därmed ställde sig nationens kanske mest älskade artist på kattkvinnornas sida. Och förlöjligade och hånade Vance. Genom att inte ta avstånd från sitt idiotiska uttalande ger han därmed gång på gång ett skarpladdat vapen till motståndarna.

Politiskt exempel 2 – Carl-Oscar Bohlin

Det andra är Carl-Oscar Bohlin som är minister och ansvarig för vårt civila försvar. Hittills något av en doldis men lär enligt rykten ha höga politiska ambitioner. Enligt min åsikt har hans framträdande på scenen hittills kännetecknats av tre saker: gravallvar, grötmyndighet samt en pompös uppblåsthet.

Detta blev tydligt nyligen då han talade om för oss undersåtar hur oerhört viktigt det är att vara kritisk och inte sprida rykten utan att kolla källor. Sedan kom det fram att han själv vidarebefordrat uttalande från en källa som visade sig vara ett ryskt troll i en västlig tankesmedja. Pinsamt och pikant är bara förnamnet.

Bohlin hade då två val.

Det ena var att förneka att han absolut gjort något som helst fel och att hans kritiker missförstått honom.

Det andra var att göra en smärre pudel och erkänna att även han gått i fällan. Det hade gjort honom mänsklig, visat att han hade lite distans till sig själv samt även humor. Egenskaper som går hem hos de flesta. Men viktigast är att han verkligen hade fått kraft i budskapet att vara kritisk genom att visa hur lätt det är att bli lurad.

Den tesen hade då hamrats in hos svenskarna. Men för ministern var omsorgen om självbilden som ofelbar besserwisser-magister, med rätt att läxa upp folket, viktigare än allt annat. Så han valde första alternativet. Därmed kommer fadäsen att fortsätta smetas på honom.

Politiskt exempel 3 – Jimmie Åkesson

Det tredje exemplet är Jimmie Åkessons okontrollerade utbrott då trollkonto-skandalen rullades upp. I ett ”tal till nationen”, ett försök att göra honom statsmannamässig, avfärdade han kritikerna som klägg, vilket enligt ordlistan är ”en obehaglig kletig massa”.

Det märkliga och ologiska i Åkessons svada är påståendet att folks känslor är fel. Det var bärande tesen i hans tal. Att tycka illa om troll-konton var fel. Men upprördhet är realiteter som påverkar människor och debattklimat. I den betydelsen kan de aldrig vara ”fel”.

En rimlig taktik som delvis räddat högerpopulistiska SD hade varit att bli förvånad över upprördheten. Sedan förklara varför man valt trollkonton som taktik, men säga att man lyssnar på kritiken och ser över sin kommunikation. Ett uttalande som skulle ha dämpat tonläget men ändå inte lovat ett enda dugg. Men nu dömde Åkesson ut alla upprörda som klägg och sköt dessutom budbäraren, alltså TV4. Utan att kunna påvisa att redaktionen hade fel på någon enda punkt.

I stället för att diskutera sakfrågan använde SD sin paradgren: tycka synd om sig själva. Offerkoftan och martyrkronan är de mest älskade plaggen i partiets garderob. För alla är så jättestygga mot stackars SD, som bara vill väl.

I det här fallet klingar snyftningarna extra falskt. Debatten om trollkonton handlade ju om att partiet varit elaka mot sina motståndare och det på ett fegt och anonymt vis. Men det var uppenbarligen okej. Fast absolut ingen fick vara taskig mot SD. En logik som kanske fungerar på treårs-avdelningen på en förskola. Ingen annanstans.