KORTSIKTIGHET. “Sverige behöver och kräver en bättre och smartare organisation för näringslivet”, skriver Lars Thulin apropå att coronastöd hamnar på redan välfyllda företagskonton.
Näringslivet har hamnat i blåsväder den senaste tiden. Det handlar om skattebetalarnas coronapengar till företagen som betalats tillbaka – till aktieägare och direktörer. Tydligast är det hos Volvo Lastvagnar som fick en miljard av staten. Men inte har en tanke på att betala tillbaka dem trots att 2020 ändå blev ett riktigt bra år. Istället regnar 30 miljarder över aktieägarna och ledningen för företaget kan bokföra 110 miljoner på sina bankkonton.
1,2 miljarder är inte så mycket i en värld där sedelpressarna går varma för att bekämpa verkningarna av ett lömskt virus. Men Volvos och andra storbolags totala arrogans, hån mot medborgarna och tondövhet kan sluta på en nota oändligt högre än 1,2 miljarder kronor.
Det handlar om det som kallas samhällskontraktet. Kort uttryckt kan det beskrivas som det förhållande att vi medborgare står ut med att vår frihet beskärs av exempelvis staten och att de gräver i våra plånböcker. Skälet är att vi upplever att vi får något tillbaka.
Samma sak med vårt förhållande till näringslivet. Vi stämplar in varje morgon men får betalt för det. Och för arbetsgivaren gäller motsvarande. De står ut med föräldraledighet och kompetensutveckling för att vi jobbar på hyfsat och är lönsamma.
För att tala ekonomispråk – båda sidor gör en kostnads/intäktsanalys. Och båda finner att den slutar på plus. Det är samhällskontraktet. Ett fungerande sådant är grunden i ett friskt och demokratiskt samhälle där parterna respekterar varandra, även om åsikter i detaljer förstås kan skilja sig väldigt.
I länder där kontraktet inte fungerar uppstår det som kallas social oro. Den kan i princip raseras hela samhällsbyggen med höga kostnader, mänskliga och ekonomiska till följd. Och ge sår som kan ta generationer att läka.
Det som i ökande takt skett de senaste decennierna är att svenska näringslivet tummar på det kontraktet. De extraordinära händelserna i samband med pandemin visar det tydligt. Luften är så tunn i styrelserum och på bolagsstämmor att verkligheten för det stora flertalet blir lika avlägsen som månens baksida, därför ignoreras kontraktet. Inte bara det, kontraktet hånas faktiskt öppet.
Det märkliga är inte bara föraktet. Utan kortsiktigheten. För finansministern gnisslar tänder men vet att lagar inte kan göras retroaktiva. Men blir det någonsin frågan om nya krissituationer, ja då kommer villkoren för bidrag se helt annorlunda ut. Då väntar måhända vi skattebetalare med miljardchecken tills bolagens kassor är ekande tomma. Vilket kanske leder till ett år utan bonus. Hemska tanke. Då får väl direktörerna säga upp sig i protest.
Men den stora kostnaden uppstår när den vanlige medborgaren upplever att motparten i princip rivit avtalet. För då råder kontraktslöst tillstånd. I det läget är inget förbjudet. I den situationen är 1,2 miljarder växelpengar. Det stora mysteriet är att de högt utbildade topparna i näringslivet inte kan tolka den enkla kalkylen – av ren självbevarelsedrift.
Svenskt Näringsliv har gett fegheten ett nytt och skrämmande ansikte.
Förklaringen är förmodligen: monumental arrogans, fartblindhet och inställningen ”efter oss syndafloden”.
Konungariket Sverige behöver och kräver ett bättre och smartare näringsliv än så. Det verkligt dystra är att näringslivets egen organisation, Svenskt Näringsliv, borde vara länken mellan stat, medborgare och affärslivet. Tolka och förstå samtiden. Leda debatten, självklart försvara sina medlemmar men också vänligt leda dem rätt när de är på väg att spåra ur.
Fast i dessa frågor har Svenskt Näringsliv gett fegheten ett nytt och skrämmande ansikte. De duckar helt. Säger de något är det enligt klipp-och-klistra-metoden från storbolagens darriga försvar för sitt beteende. Konungariket Sverige behöver och kräver en bättre och smartare organisation för näringslivet än så.
info@opulens.se
