Om en person urinerar offentligt kan det räknas som förargelseväckande beteende även om det inte är syftet. Men koranbränning, en medveten handling som sprids via nätet med enda syfte att förarga och förnedra muslimer, är inte förargelseväckande, skriver Lars Thulin.
Koranbränningarna i Sverige har inte enbart upprört muslimer inom och utom landet. Utan även det så kallade kommentariatet. Alltså den elit av politiker, allmänna tyckare och media som sätter debatten i landet. Grupper som tidigare stått på total kollisionskurs med varandra har i denna fråga hamnat på samma sida. Medan det uppstått sprickor i tidigare till synes homogena falanger.
Aftonbladets kulturchef Karin Petterson skildrade detta utmärkt i en krönika där hon gick till angrepp mot sin egen tidnings krönikör Åsa Linderborg. Spänstigt av tidningen, och också en typ av yttrandefrihet.
Nåväl, varför skapar frågan så stora sprickor bland professionella tyckare? Jag tror att skälet är att olika lagstiftningar drar åt skilda håll. Och vid sidan om spökar skyddet av rikets säkerhet.
Yttrandefriheten är cementerad i vår grundlag. Dock innebär den inte att vi får säga vad som helst. Förtal är inte tillåtet, inte heller exempelvis barnpornografi. Däremot skyddas inte religion i sig. 1970 avskaffades förbudet mot att häda, blasfemi på juristspråk. Förbjudet är också hets mot folkgrupp, som skapades i sin nuvarande form efter nazismens ofattbara brott under andra världskriget.
Förbud mot hets mot folkgrupp har en egen lag. 16 kapitlet 8:e paragrafen säger ” den som i uttalande – eller i annat meddelande som sprids – hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på, ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” kan dömas. Hets mot sexuell läggning räknas också in. Brottet är inte ringa. Det kan ge dagsböter eller upp till två års fängelse. Är det grovt kan straffet bli fyra år.
Märk ordet trosbekännelse. Här står alltså två lagar i strid med varandra. Att håna en religion är lagligt enligt yttrandefriheten. Att håna den som tror på religionen är olagligt, då det är hets mot folkgrupp. Skillnaden här emellan blir svår.
Vilken av lagarna ska ge vika? Det förefaller oklart och frågan är om lagarna tillämpas olika för olika grupper.
Att bränna Koranen inlindad i bacon kan väl anses att på starkast möjliga vis uttrycka missaktning mot personer som är muslimer. Men här rycker polisen ut för att skydda denna gärning. En privatperson som försökte släcka greps misstänkt för störande av allmän sammankomst.
Men en domstol har dömt en person för hets mot folkgrupp för att han burit nazistiska symboler som hakkors, kugghjul och sädesax på allmän plats. Följden blev 100 dagsböter. Skillnaden här visar måhända sanningen i riksdagsmannen Carl B Hamiltons uttalande om att det inte gick acceptera samma hatiska utfall mot judar som mot muslimer.
Händelsen visar även vilka som bestämmer i Sverige idag. Hamilton fick sparken för detta uttalande. Sverigedemokraten och riksdagsmannen Richard Jomshof som vill att hundra koraner bränns, som utmålar profeten som massmördare och hetsar gång på gång mot muslimer, sitter i orubbat bo. SD, som inte sitter i regeringen styr landet. Liberalerna, som sitter i regeringen, fogar sig efter SD.
En lag till finns på området. Flera debattörer, bland annat Jan Guillou har med elegans hävdat att den är tillämplig. Om polisen agerade efter denna skulle ordningslagen inte behöva ändras. Lagen, som också finns i brottsbalkens 16 kapitel är kortfattad. ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten”, döms för förargelseväckande beteende till böter.
Tillämpningen är restriktiv. Dricka alkohol offentligt är inte förargelseväckande. Bara om man är allmänt stökig och bråkig till följd av drickandet. Ett fall som ofta leder till fällande dom är offentligt urinerande. Om någon ser detta har ett brott begåtts eftersom det förargar betraktaren. Alltså, om en enda person ser en stråle och, eventuellt, skymtar ett könsorgan, har ett brott begåtts.
Men en medveten handling, som sprids via nätet, med enda syfte att förarga och förnedra muslimer är inte förargelseväckande. Utan svenska polismakten rycker ut för att detta ska få ske ostört.
Detta tål att upprepa: en handling som inte primärt är avsedd att förarga – att tömma blåsan – räknas som förargelseväckande. Men ett beteende vars enda syfte är att förarga en miljard människor – att bränna en koran – är inte förargelseväckande. Jag har försökt förklara logiken i detta för ett av mina smarta barnbarn som är nio år. Jag misslyckades totalt. “Ni vuxna är inte kloka”, sade hon. Sedan tog hon sats och ställde sig på händerna mot en vägg. Kanske för att visa att världen är upp och ner.
Slutsats: juridik är svårt när lagar frontalkrockar med varandra och med en bångstyrig verklighet.
Slutligen finns ett lagrum till. Det är möjligheten att ingripa mot något med hänsyn till rikets säkerhet. Kritiker menar att detta är en gummiparagraf som kan användas godtyckligt utan rättssäkerhet. Kritikerna har rätt. Men när kriser plötsligt uppstår och stor fara hotar ett samhälle, finns sällan tid för år med utredningar. Då behövs gummiparagrafer.
Vem sade att livet är enkelt?
lars.thulin@opulens.se
