PARTIPOLITIK. “I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män” Lars Thulin lyfter fram vikten av samarbete över blockgränserna.
SVT körde för en tid sedan dokumentären ”Maktspelet”. Filmen visade hur ytterkantspartierna SD och V agerade före, under och efter valet. Den fick mycket uppmärksamhet, dels för sitt innehåll, dels för att den var skickligt gjord. Styrkan med dokumentären var att filmarna, Mari Forssblad och Kalle Segerbäck, lyckats få komma in i rummen där de avgörande diskussionerna hölls. Där man pratar som om kameran inte är på. Fast den är på. Bilderna som visades var inte alltid vackra, men avslöjande.
En viktig första reflektion av interiörerna från de innersta kretsarna är dyster, nämligen att partipolitik tycks ha blivit en könsfråga. Uppskattningsvis 90 procent av deltagarna i SD:s innersta möten var män. För V gällde nästan samma övervikt för kvinnor. Det är skrämmande att politiken blivit så genusrelaterad. Känns som samhället går baklänges. Reaktionerna på filmen kan enkelt uttryckt beskrivas som att den visade upp SD på ett sätt som inte förvånade deras väljare. Medan många av V:s väljare istället såg något som upprörde och förbluffade dem.
Det understryker tydligt sprickan i det partiet. Den mellan traditionella bokstavstrogna socialister och den andra falangen som vill flörta med knegare som dragits till SD. Den tidigare verkar för feminism, miljömedvetande och ett alternativt och grönt liv. De gillade inte bilden av V som filmen visade.
För ”Maktspelet” visar en arrogant ordförande Nooshi Dadgostar som bolmade cigaretter och slafsade i sig stora köttstycken med pommes som tillbehör. Partiets vice ordförande, Ida Gabrielsson, använde dessutom ett förnedrande ord för det kvinnliga könsorganet för att beskriva socialdemokrater. Flera politiska bedömare anser att filmen är en stor anledning till att Dadgostar har tappat åtta procentenheter i väljarförtroende. Störst blev tappet bland kvinnor, de gillade måhända inte att deras underliv plockades in i den politiska analysen.
Att Dadgostar, på allvar ansåg att hon borde bli finansminister visade att hon har vinnarskalle. Men kanske också brist på ödmjukhet och respekt för detta viktiga jobb. Hennes erfarenhet av att sköta ekonomi utöver sin egen, är uppdraget som förbundskassör i Ung Vänster. Hon läste juristlinjen på universitetet men hoppade av innan examen. Så tunn ekonomisk bakgrund har ingen finansminister haft på lång tid.
Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige.
Partiets analys av sitt valresultat och det faktum att vänstersidan förlorade valet, föreföll utifrån filmen inte ha lett till någon större självkritik. I den officiella eftervalsanalysen är det tunnsått med sådana eftertankar. Det är illavarslande – alla som sysslat med lagidrott vet att ett lag ofta lär sig mer av sina förluster än av sina vinster.
Bilden av SD har inte alls väckt motsvarande upprördhet eller ens kritik. Den gängse bilden av SD som ett toppstyrt, grabbigt, skrävlande och bredbent parti befästes. Ändå upplevdes SD som mer belevat och vältaligt än V. Måhända berodde det på att partiet lyckats hålla en hyfsad fasad även inför så kallade öppna kameror. Så kanske ägde Jimmies män en större politisk skicklighet.
Mest häpnadsväckande var scenen då resultatet av Tidöavtalet presenterades för partiets verkställande utskott. Det var uppriktigt förvånad över att det fått igenom så mycket, nästan allt. Frågan hur ett parti med 20 procent av rösterna i princip tycks ha dikterat villkoren för en regering, kommer sysselsätta journalister och statsvetare i många år. Inom politisk teori finns ett begrepp på franska som lyder ”l’extreme se touchent.” Det betyder att ytterkanterna berör varandra. Ett exempel är att yttersta vänstern och yttersta högern har skrämmande många likheter när det gäller hur politik och makt upprätthålls i praktiken.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är i den kontexten som syftet med filmen blir intressant. Motivet för att göra dokumentären var nämligen att mer än 70 procent av svenska folket INTE röstade på dessa ytterkantspartier. Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige. Och V, med knappt tio, verkade uppenbart tro att man skulle få samma makt vid en röd-grön vinst som SD fick vid segern för Tidölaget. Enkelt uttryckt sju av tio svenskars vilja skulle marginaliseras, oavsett vilken sida som vann valet.
Så slutsatsen både av filmen och det politiska läget efter valet är att polariseringen ökar. Perioden med grå och måhända trist realpolitik i mitten, tycks vara historia. Polarisering gäller i många länder världen över. I den trenden är inte sällan även själva demokratin hotad – dagens Ryssland, Kina, Ungern och Polen är tydliga exempel. Gårdagens USA och Brasilien gick åt samma håll. SD har mer eller mindre öppet i perioder flörtat rejält med styret i en del av dessa länder.
I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män. Detta i en tid då vi behöver samarbete över sådana gränser. Eftersom vi har oerhört många och viktiga frågor att lösa. De måste göras gemensamt. Därmed är den utmärkta dokumentären “Maktspelet” ytterligare ett bevis på att världen går åt fel håll.
lars.thulin@opulens.se
