BROTTSLIGHET. ”De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.
Som journalist besökte jag på 80-talet tingsrätter för att följa rättegångar med unga brottslingar. 40 år senare har jag besökt ett par igen. Och mötts av en annan verklighet, i alla fall när det gäller gängrelaterad brottslighet. Den värld jag sett tyder på att något grundläggande i samhället gått sönder under de fyra decennier som gått.
Nästan alla rättegångar är offentliga. Det är en grundsten i demokratin. Motsatsen tillämpas bara i de mörkaste diktaturer. Utbudet av rättegångar kopplade till ung kriminalitet är stort i huvudstadens domstolar. Bara att välja och vraka från listorna ”Veckans förhandlingar”. Att följa sådana rättegångar är en nyttig lektion i samhällskunskap.
Könskrig i rättsväsendet?
Målen visar två saker. Det första är att många unga tycks leva i en tv-spels-värld. Den andra att rättsväsendet tycks förvandlas till något som tillspetsat kan kallas könskrig.
Låt oss börja med det senare. I dag är två av tre åklagare kvinnor och andelen ökar. På advokatsidan är tre av fyra män. Varför? En elak tolkning är att advokater kan tjäna mer pengar än åklagare och att det är häftigare att försvara brottslingar än att vara trist tjänsteman som företräder staten.
Skillnaden mellan grupperna har varit påtaglig i rättegångarna jag besökt. De kvinnliga åklagarna kan beskrivas som svala, effektiva, professionella och seriösa. Både i klädsel och framtoning. Medvetna om att de utövar ett ämbete och är försvarare av rättssamhället.
De unga advokater jag har sett står för något annat. Den yttre framtoningen kan ofta beskrivas som lätt busig. Moderiktiga kostymer som ska vara lite rebelliska. Trånga kavajer som gör att skörten står ut som en ankstjärt, byxor som är lite för korta, ofta med bruna skor till mörka byxor. Håret lagom långt och lagom ovårdat. Skäggstubben lagom lång, vilket betyder att längden måste vårdas noga dagligen.
I den munderingen smälter de perfekt in på krogarna runt Stureplan. Deras snack med åtalade och deras anhöriga och vänner i pauserna är ofta lite grabbigt, allt tycks vara en skojig match.
I en del mål jag sett är flera unga åtalade samtidigt. Det innebär att åklagaren, ibland ensam, ibland med målsägarbiträde som sällan säger något, möts av något som liknar en mur av advokater, åtalade samt deras vänner och anhöriga som fyller salen och ofta flinar och suckar.
I rätten förnekas allt
Jag vet att en åtalad inte behöver tala sanning, till skillnad från ett vittne. En åtalad har rätt att försvara sig på det sätt hen kan. Ändå är historierna de unga ibland presenterar så parodiska och löjeväckande som om de hittas på i ett pojkrum fyllt av testosteron och fotsvett. Och där advokaterna kanske sedan hyfsat till dem något.
Problemet för många av de åtalade är dock att de ofta ändå är ärliga. I chattar och på sociala plattformar. Där planeras och beskrivs ofta vad som ska göras, före, under och efter dådet. Samt vilken ersättning som väntar. När polis och åklagare tömmer telefoner och master ramlar de in i något som för dem måste vara godisbutiker.
Men i rätten förnekas allt. Ofta har någon, som ingen känner, lånat pojkens telefon. Eller så har den misstänkte aldrig ägt telefonen. Det finns ett antal bortförklaringar.
Uttryck som ”spreja en lokal”, ”ta ut någon”, ”få trettio lax för något” samt alla slangord för knark, är sagt på skoj, interna skämt. Ingen påstår sig ha erfarenhet av vapen, ingen har tidigare sett ett i verkligheten. Att de på övervakningsfilmer ses hantera dem korrekt både med avtryckare och mantelrörelse, beror att på att de ”sett det på teve”.
Efter en sådan saga meddelade en sjuttonåring att han inte avsåg att svara på någon som helst fråga från åklagaren. Vilket han inte gjorde, så förhöret avbröts efter en tid. Efter detta påtalade advokaten att hans klient var nervös och trött och nog behövde en paus. Och domaren underströk att den tonårige pojken verkligen inte behövde svara på några frågor.
Brottslighet ses som okej
En polis som intervjuades i SVT förklarade att dessa unga lever i en fantasivärld, som ett tv-spel. Där man får göra allt utan att det får konsekvenser. Att man kan starta om spelet hur många gånger som helst. Att begå brott och håna rättsväsendet är okej. Ingen har lärt dem motsatsen. När spelet till sist visar Game Over och släcks ned, kan de bryta ihop och gråta i fosterställning. Eftersom den verkliga verkligheten har knackat på.
Samhället måste fråga sig hur så många unga kan ha fått växa upp i tron att de är med i ett tv-spel. Varför har de vuxna inte rivit ner den bilden, visat på vad som krävs för att samhället ska fungera? Om rättigheter och skyldigheter. Om den grundläggande moral som vårt samhällssystem bygger på.
Brottsligheten och lagboken i otakt
Jag tror att brottsligheten och vår lagbok går i otakt speciellt då det gäller unga. Våra paragrafer är skrivna i en tid då inbrott i sommarstugor, misshandel vid dansbanan, cykelstölder och olovlig körning dominerade de ungas brottslighet. I dag har den bytt skepnad.
De som tjänar stora pengar på kriminalitet lever gott på att lagen är kvar i en föråldrad verklighet. Därför blir unga män, och kvinnor, de verkliga offren.
Jag vill understryka att jag helt ställer upp på principen oskyldig till motsatsen bevisats. Och jag dömer inte ut advokatkåren.
Jag pekar bara på en stämning och inställning som tycks sprida sig i domstolar och att jag finner den problematisk.
Mina erfarenheter är hämtade från rättegångar under januari till mars i år i tre domstolar i Stockholm: Rådhuset, Nacka Tingsrätt och Södertörns Tingsrätt.
Heder åt kämpande kvinnliga åklagare. Bu för flinande Stureplans-advokater.
lars.thulin@opulens.se
