BARNSKRIK. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. I dag funderar han över detta med skrikande barn i kollektivtrafiken och hur föräldrarna förväntas handskas med situationen.
Det lilla barnet ligger i barnvagnen med en surfplatta att underhålla sig med. Varför surfplatta? Jo, barnet vill inte sluta skrika. Skrika? Ja, barnet skriker och det dessutom högt och energiskt. Hur högt och energiskt? Jo, som vore livet snart över. Ja, vem vet egentligen vad denna eruption av ljud kommer sig av. Ett är säkert, nämligen att det har att göra med något i tillvaron. Tillvaron? Ja, ni vet, den som då och då förbannat påfrestande att det bara kan vara en gudom som inrättat det så.
Med värme emotser jag möjligheten att med en myndig stämma och lätt framåtböjd kroppshållning för den lille förkunna sanningen. Vilken bland alla sanningar? Jo, det att man på min tid minsann kommunicerade genom att primatvråla till varandra mellan barnvagnarna. Det var uppskattat av alla – särskilt medpassagerarna.
För så var det, det är ovedersägligt. Lika säkert som att de så kallade vuxna människorna, innan denna typ av teknik på riktigt gjorde sitt insteg i våra liv, pratade med varandra hela tiden – och överallt dessutom! Blev man inte klar med sitt samtal om vädret kunde det ibland bli som så att man hoppade av en hållplats tidigare för att slutföra samtalet.
Det kan vara en halmgubbe, eller mer korrekt ett halmbarn? Kanske är hela situationen en fiktion utan minsta förankring i sinnevärlden. Jag vet inte, men jag förmodar att föräldrar till upprörda barn vilka får sysselsätta sig med telefoner och slikt, då och då får höra, direkt eller bakom ryggen, att det är lättja och dåligt föräldraskap. Ack! De måste ju kommunicera med barnet!
Vad de kritiskt sinnade inte verkar veta är att verkligheten kan vara Gud så förbannat jobbig. För alla: Barnet, föräldern som kanske slitit hela dagen och håller på att förgås av trötthet och medpassagerarna av samma anledning.
Mer teknik till barnen!
robert.myhreld@opulens.se
