FILM. Robert Myhreld återkom i början av året med sina marginalanteckningar. Och nu är det åter dags. Den här gången har Myhreld varit på bio och sett den aktuella skräckfilmen ”Alien: Romulus”. Men förvänta dig inte en konventionell filmrecension!
Det är inte mitt fel att den nya Alien-filmen ‒ ”Alien: Romulus” ‒ suger som ett gammalt skodon som brukats på en grisfarm i tjugo och några år. Ni vet skodonet med åttasnörningen, men där bara de två nedersta hålen använts eftersom snörena är trasiga. Plösen är slappare än en sedan en vecka självdöd lax. Sulorna har ett ymnigt läckage – fotjuice ut, grispiss in – vilket givetvis saftar upp mellan tårna. Plask, slask, plask, ja, heja! Efter grismockamockningen följer geggamojaskit med in i farstun; lukten sitter nu i själen. Skodonet har varit med om slakt med bultpistol där det stänkt blod överallt (jag kommer aldrig glömma synen). Jag gillar för övrigt grisar, coola djur, men grisfarmen målar upp exakt det som behöver målas upp.
”Storslagen och trist”
Jag och och min maka Magdalena bokade biljett på Imax klockan 21 (det gäller att ha den rätta känslan). Imax är inte sällan nice. Vi såg nån Star Wars-film i New York en gång. Men det var fruktansvärt. I går gjorde Imax att filmen åtminstone gav något. Schyst ljud och bild. Utöver detta: ett obeskrivligt lidande och ett svårläkt hjärta. Tur att högkostnadsskyddet är uppnått! Godiset var också gott, men dyrt. Nybörjarfasoner att inte ta med eget – fan ta dig ”Alien: Romulus”, allt är ditt fel!
”Alien: Romulus” är cancersvulstig. Storslagen och trist. Ingen finess. Läskig? Lika spännande som en Cola utan snus och med en fimp i botten. När filmen väl rullat i gång var det för min del en personlig kamp för överlevnad. Folk satt i salongen och nära nog grät av anspänningarna i ansiktet, axlarna och fötterna. Jag tar givetvis allt med denna film personligt! Behåll pengarna, jag vägrar se mig besegrad! Stryka flagg kan de glömma att jag gör.
Ond bråd död
Var fanns känslan av studentikos trångboddhet? Det s k a vara tight och jävligt i en Alien-film! Är det slut på ammunitionen ska det medföra fatala konsekvenser. I ”Alien: Romulus” är det för lite av plink-plink som ökar i intensitet på scanner-apparaturen som MÅSTE finnas tillhands. Sedan ska plink-plinkandet upphöra efter att ha uppnått en tidigare aldrig uppmätt intensitet och så – ond bråd död. Hehe.
När det första Alien-spelet kom till pc lärde jag mig först efter många timmar att det fanns en ficklampa att tillgå. Jag utgick kallt (och korkat nog) från att det blott fanns några få ljusstickor att kasta ut på marken och så mynningsflamman då för ett se ett endaste jota. Något gick sönder i mig där och då.
Utomjordisk exhibitionism
Åter till filmen. Man fick leta länge och naturligtvis utan framgång dum-bliga ut i oändligheten efter en känsla av rymd (men det var en fin måne när vi kom ut ur biografen). Allt gick så jävla fort, rymdskeppen dockade med varandra som om det vore en smal sak, typ som att på en tom och välansad fotbollsplan köra över en tvåkommatvå meter hög Kendocka medelst en tio meter bred ångvält.
I filmen är det obegränsat med både ansiktspussare och dregelpuckon. Nej och åter nej! Det ska vara ett återhållsamt brukande av dessa inslag, inte nån jävla utomjordisk exhibitionism där superorganismer flyter runt i viktlöshet simmande i sitt eget slajm. Och apropå superorganismer. Slutet? Vad in i hela min jäkla pjäxa? Födseln av Guds fulaste varelse var kul, men tyvärr var det inte det slags katharsis man kanske hade önskat.
Skämmes, tamejfan! Skämmes!
robert.myhreld@opulens.se
