SPORT. I morgon spelas semifinalerna i ishockey-VM och samtidigt är NHL-slutspelet på gång. Tampa Bay ska tampas med Carolina. Sverige är utslagna ur VM, men Finland möter Tyskland på lördagen. Robert Myhreld skriver om sitt förhållande till sporten ifråga.
En gång i tiden höll jag låda som redaktör på ett forum för finsk ishockey. Eftersom jag var, är och antagligen förblir rätt barnslig, hade jag med tiden mejslat ut en känsla för vad som retade gallfeber på Tre Kronor-vurmare. Det vill säga alla som är vid sina sinnes fulla bruk när det vankas viktig turnering. Att få i gång männen var naturligtvis en enkel sak emedan män som är engagerade i sport och håller på ett lag ofta gör det som om det vore meningen med livet. Vem fan bryr sig om familjen (det finns visserligen många som inte gör det även när sport inte är på tablån).
Varför jag höll på Finland? Tackar som frågar. De psykologiska mekanismerna bakom det var elementära: Till följd av min tudelade härkomst höll jag till en början på både Finland och Sverige. Att det blev som det blev kan vi naturligtvis enbart skylla på omgivningen. En förlust för Finland ledde ofrånkomligen till häcklande och speord. Det blev som det blev eftersom det var som det var.
Mitt intresse för sport som åskådare är gudskelov svalnande och det ser jag som ett hälsotecken. Varför bry sig om något man inte kan påverka? Å andra sidan är det väl lite samma sak som att recensera en bok.
Nå! Jag håller ändå koll på NHL och ser genom vissa applikationer, funna på vissa forum, en inte oansenlig mängd ishockey per säsong.
Det är ändå något visst med NHL och jag minns när jag i gymnasiet kunde komma krälande uppför trapporna till klassrummet i sluttampen på vårterminen. Varför var jag fullständigt mörbultad? Jo, eftersom jag klivit upp mitt i natten för att följa slutspelsspektaklet. Dumheter.
Naturligtvis har årets säsong ingen motsvarighet i historien. Spelschemat är förkortat, har spelats mer eller mindre utan publik och lag har missat veckor av matcher på grund av insjuknade spelare. Att ta igen dessa fick hela ligan att hamna i otakt. Schemat har varit mördande hårt och lagen har mött varandra i slutna divisioner. Anmärkningsvärt i sig och vad mer finns att skriva om?
Mycket.
Connor McDavid, i hockeykretsar sedd som Second Coming of Jesus, fick för sig att göra 105 poäng på 56 matcher. Plockhandskarna var för små och målburarna alltför stora. Hans skridskoåkning, de första skären, förmågan att hantera pucken i överdjävulskt hög fart påminner om Bure men naturligtvis än bättre. Det är synd att han spelar i en organisation vars adelsmärke är att fucka up. Synd att han skrev ett så långt, men lukrativt, kontrakt. Synd för hockeysupportern alltså, Connor cashar in $12, 500, 000 fram till säsongen 25/26. Till detta kommer säkert annan sponsring. Gudskelov är det svårt att tycka en-tår-ned-för-kinden-synd om rika sportmänniskor. Buhu. Hu.
Får ni för er att kika på slutspelet så är det nu i slutfasen. Lag har slagits ut, de enligt logiken bättre lagen är kvar. Det är ingen rättvis logik eftersom laget som möter ett bättre lag och förlorar, lika gärna hade kunnat använda ett annat lag som avfallskvarn om omständigheterna varit annorlunda. Men så är det. Ibland får man ta att torska.
Jag tycker ni ska kolla på någon match i alla fall. Colorados förstakedja med Landeskog – MacKinnon – Rantanen skojar man inte bort i en handvändning. Den unge backen Cale Makar är bland det sjukaste jag sett. En skridskoåkning och list som är bortom all rimlighet. Det är en tidsfråga innan en motspelare bryter vristen och självkänslan efter en trippel lutz med pucken på bladet (domaren får bortse från spel med hög klubba) från unge Cales sida.
Annars vinner väl säkert Tampa Bay. Jävla skit. Fast att de möter Carolina får ju min finska ådra att spänna sig. Aho. Teräväinen. Hakanpää som kommer mörda Kucherov nere i sarghörnet. Perkele, saatana hoppa långt utav helvetttttiiii pjäxa.
Fast egentligen är herrhockey, liksom all herrlagsport, töntigt. Det ska vara så jävla seriöst att det blir barnsligt. Hämnd är coolt. Ta ett slagskott så tänderna landar på parkeringsplatserna och ändå spela vidare är manligt. Folk slickar tamejfan på varandra!
Men jag är också en tönt. Nu kör vi!
robert.myhreld@opulens.se
