SEKULARISM. “Säkerligen är de flesta muslimer som når oss mycket nöjda med att sekulär lagstiftning gäller och därmed det som vi alla betraktar som rättssäkerhet råder, men likafullt finns grupper, som tycks vara beredda att medelst en och annan fatwa döma människor till döden.”
Claes-Magnus Hugoh skriver om mordet på Samuel Paty och lärarnas starka roll i den franska demokratin.
Nyligen blev jag ombedd att underteckna ett upprop:” Je suis enseignant” (Jag är lärare). Åtskilliga liknande upprop har cirkulerat under senare år: ”Je suis Charlie” (efter attentatet mot den satiriska tidningen ”Charlie Hebdo”) eller ”Je suis Paris” efter massakern i den franska huvudstaden för några år sedan. Det är alltså inte förvånande, att ett upprop dykt upp efter det vedervärdiga mordet på en fransk lärare.
För mig personligen fick detta en särskild dimension: jag råkar nämligen själv ha varit lärare i närmare fyrtio år. Jag har aldrig uppfattat detta som något att vara stolt över men heller ingenting att skämmas för. Förvisso har jag tillhört en yrkeskår, som pressats från olika håll och en samhällsinstitution, som ifrågasatts under långa tider och detta har onekligen urholkat både självkänsla och arbetsglädje. Dock har man hela tiden kunnat trösta sig med ett ”jag gör så gott jag kan”, och ingen har mig veterligen dödat en lärare just därför att hen utfört sina ämbetsplikter. Men nu har det alltså hänt.
Läget är utomordentligt tillspetsat. Den franska skolan var en del av upplysningens absolut viktigaste infrastruktur. Skolan var den institution som skulle utgöra basen för samhället efter franska revolutionen. Ingen skulle ges möjlighet att sabotera folkupplysningen, det avgörande instrumentet för att skapa ett samhälle, där allas lika egenvärde skulle bli styrande. Den yrkeskår som anförtroddes denna mycket centrala uppgift var naturligtvis lärarna. Det är därför lärarutbildningen gjorts till en mycket kvalificerad del av den högre utbildningen i Frankrike. Inslaget av lärare bland franska politiker har också varit högt och under Mitterands första presidenttid talade man om ”lärarnas republik”. Att man erkänt skolans centrala samhällsfunktion är alltså tydligt, men det är fördenskull inte säkert att allmänhetens attityd till lärarna är så mycket hjärtligare än i Sverige.
Samtidigt som skolans och folkupplysningens primat lyftes fram av Upplysningen, detroniserades samtidigt kyrkan och prästerna. Redan Voltaire hade utropat ”l’écrasez l’infâme (krossa den skändliga) varmed den katolska kyrkan avsågs. Skolan skulle helt frigöras från kyrkan i enlighet med en av den franska republikens huvudteser: den sekulära staten. Inga religiösa doktriner skulle tillåtas invadera uppfattningen om statens skötsel. Skilsmässan mellan kyrka och skola genomfördes vida radikalare i Frankrike än i vårt land, där långt in i modern tid kyrkliga dignitärer kunde ha överinseende över de statliga läroverken.
I detta avseende tycks vi ha nått en vändpunkt. I takt med att allt större skaror under pågående folkvandringstid av särskilt invandrare från muslimska länder nått Europa, tycks vi få vänja oss vid att den sekulära staten och därmed Upplysningen ifrågasätts. Säkerligen är de flesta muslimer som når oss mycket nöjda med att sekulär lagstiftning gäller och därmed det som vi alla betraktar som rättssäkerhet råder, men likafullt finns grupper, som tycks vara beredda att medelst en och annan fatwa döma människor till döden och dessutom med glädje vara beredda att genomföra dessa mörksens gärningar. Yttrandefrihet, som i demokratin är en självklarhet, är för dessa individer en styggelse.
Ett tillspetsat exempel på detta är den tjetjenske mördare, som såsom elev vid en parisisk förortsskola och i maskopi med elevföräldrar utfört en bestialisk halshuggning av läraren Samuel Pathy, därför att denne efter vederbörlig triggervarning visat en bild av en muhammedkarikatyr. Tjetjenen tillhör en familj som flytt från det muslimska Tjetjenien, en muslimsk provins i Kaukasus, som erövrades av den tsarryska imperialismen på 1820-talet, fortsatte att härjas av sovjetisk imperialism och senare av postsovjetisk dito under ledning av förre detta tjekisten Putin. Denne unge tjetjen gavs uppehållstillstånd av det upplysningsdemokratiska Frankrike och tackade för sig genom att begå ett flagrant brott mot värdlandets fundamentalprinciper: yttrandefriheten. Han har inte ens ursäkten att han skulle vara ett offer för fransk imperialism i till exempel Algeriet.
Säkerligen finns det folk, som i relativismens tecken vore beredda att försvara, att yttrandefriheten offras till exempel i samband med hädelse. Till dem som troligen kallar sig progressiva vill jag rikta frågan: anser ni, att hädaren Strindberg borde ha dömts för hädelse, då han i en novell i Giftas talar om den kristna nattvarden som skojeriet, då Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr skålpundet påstås vara den för nästan 2 000 år sedan avlidne folkuppviglaren Jesus av Nazarets blod och kropp? Om inte, varför skall någon dömas till halshuggning för en muhammedkarikatyr? För det är väl inte så att alla människor är jämlika men somliga är mer jämlika än andra?
info@opulens.se
