Mitt liv som bilist: Månen tur och retur – nästan

BILIST. ”Ett överslag visar att vi kört drygt 70 000 mil de här åren, nästan 18 varv jorden runt. Till månen är det 38 500 mil. Hittills har vi alltså kört dit och nästan kommit tillbaka.” Lars Thulin blickar tillbaka på sitt liv som bilist.

Jag har gjort det igen, bytt bil. Eftersom jag passerat 70 år och har mina bilar i cirka fem år inser jag att denna blir den sista. Är jag i form att köra när jag passerat 75 får jag hyra. Därför är det dags för ett bokslut, och finner jag att jag ägt elva bilar i mitt liv.

För att vara politiskt korrekt måste först skrivas att jag vet att bilar och bilägande är problematiskt ur ett resursperspektiv. Till mitt försvar kan sägas att jag länge bott på ett sätt som nästan förutsatt bil. Och haft ett jobb med delvis samma krav.

Det finns problem, främst utsläpp med åtföljande global uppvärmning. Att en av mina bästa vänner dog i en bilolycka, gör att jag aldrig glömmer en annan nackdel med ett bilsamhälle.

På plussidan finns känslan av frihet, körglädje samt att det är kul med bilar. Ni som avskyr bilism får sluta läsa här och ta del av något annat i denna publikation. Ni andra kan hänga kvar. Nu kör vi!

Den första bilen

Min första bil var en VW-bubbla, 1957 års modell. Inköpspris var 500 kronor. Fast jag var delägare så min insats var 125 kronor. Övriga ägare var tre andra värnpliktiga på F21 i Luleå. Vi tyckte vi behövde bil, inte minst för att ta oss till dansbanorna ute i skogen de helger vi inte var i tjänst.

Bilen var nära slutet på sin levnadsbana. I registreringsbeviset påstods att den hade 25 hästkrafter, men en del av dessa kusar hade nog slitit sig under årens lopp. Bilen hade en märklig egenhet – efter att ha puttrat småtrevligt i ungefär en halvtimme, dog motorn. Efter cirka 20 minuter startade den igen. Vi fattade inte varför. En garvad mekaniker på en minimal mack visste mer. Det var flottören i förgasaren som fastnade då motorn blev varm och då ströps bensintillförseln.

‒ Pojkar, bilen är gammal och jag har inga reservdelar. Men jag har nog lösningen.

Så försvann han in i de röriga och mörka delarna av sin verkstad. Återvände med en gummiklubba.

‒ Slå den på förgasaren ett par gånger så lossnar flottören. Ni får klubban för 20 kronor.

Mekanikern kunde sina saker. Bilen höll nästan till muck.

Den gula Volvon

En bil jag minns väl köptes för 10 000 kronor året då livet blev allvar. Jag skulle bli pappa och mitt och den blivande moderns liv krävde då en bil. Vår ekonomi var lindrigt sagt ansträngd. På en eftermiddag med en av oss i åttonde månaden inhandlade vi barnvagn, spjälsäng, skötbord, skötväska, babysele, allt väl begagnat. Plus en gul 1973 års Volvo 145 med så kallad sportmotor och drygt 20 000 mil på mätaren.

Efter det insåg jag att vid det miltalet går en gräns. Om man vill behålla bilen kommer den inom kort kräva stora utgifter.

Fixar man det, kan ekipaget rulla åtskilliga mil till. Mycket jobb blev det med Volvon och bilverkstäder var dyra. Fast på den tiden gick det fortfarande att begripa något då man lyfte på motorhuven. Med eget jobb, ibland stöttad av duktiga kamrater, ersattes åtskilligt av bilen med reservdelar, ofta inhandlade på bilskrotar i Gladökvarn i Huddinge. Jag lärde mig mycket, inte minst hur man får bort motorolja under naglarna.

Till sist fick våra vägar skiljas. Kanske främst för att bilens konsumtion av olja till slut närmade sig samma nivå som den för bensin.

En Passat med soltak

Nästa bil var en 1982 års VW Passat. Då fattade jag att mycket hade hänt med tekniken på tio år. På pappret hade bilen färre hästkrafter än Volvon, fast det kändes tvärtom. Jag upplevde körglädje. Samt att det inte behövs 1,1 liter bensin per mil utan att knappt 0,75 räckte. Så hade den soltak, vilket var underbart eftersom AC saknades.

Frontalkrocken

Något decennium sedan kom ytterligare en Passat, en röd från 1993. Den räddade bokstavligen fyra personers liv: mitt, hustruns, dotterns samt hennes kompis. I en tilltrasslad situation på E18 norr om Täby frontalkrockade jag med en annan bil. Smällen blev kraftig. Det blev full utryckning, akutläkare, ambulans, brandbil, polis, till och med helikopter. Sedan ambulans till sjukhus, där en läkare förklarade att vi och föraren vi mötte hade haft enorm tur.

‒ Tror ni på Gud, tacka honom. Annars kan ni köpa en lott, var hans avskedsord.

När jag dagen efter såg vraket skämdes jag. Inför bilen. Jag hade gjort många misstag den dagen. Men vi i bilen hade enbart fått blåmärken och skrubbsår. Bilen hade uppträtt helt korrekt men var skrot. Den hade inte voltat trots att jag svängt och bromsat samtidigt, bältena hade hållit, krockkuddarna hade löst ut och deformationszonen fram hade fångat mycket av smällen. Motorn hade inte tryckts in i kupén utan delvis åkt in under bilen. Fabrikens ingenjörer och bilbyggare hade gjort allt rätt och jag det mesta fel.

18 varv jorden runt

Därefter blev det en Toyota Avensis 1999. Vi körde den till 21 000 mil. En enda sak gick sönder på 17 000 mil. Kontakten vid startnyckeln. Annars handlade verkstadsbesöken bara om saker som slits ut. Otroligt.

Ett överslag visar att vi kört drygt 70 000 mil de här åren, nästan 18 varv jorden runt. Till månen är det 38 500 mil. Hittills har vi alltså kört dit och nästan kommit tillbaka. Kanske hinner vi det. Annars lämnar jag bilen på Vintergatan, där kan det väl ändå inte vara parkeringsförbud.