ANTAGNINGSSYSTEM. ”När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen.” Lars Thulin minns apropå debatten om glädjebetyg sin tid på antagningsenheten för högskoleutbildningar.
Debatten om friskolorna och dess glädjebetyg rasar vidare. En utredning som kom nyss visar återigen att det inte alltid är rätt elever som antas till de finaste utbildningarna. Men det var inte alltid bättre förr.
Jag vet, för i slutet av 70-talet arbetade jag en tid med antagning till högskolan. Jobbet var inte så avancerat som det låter. I princip gick det ut på att mata en dator med ansökningar och kontrollera dem som maskinen spottade ut som felaktiga. Samt att svara alla sökanden som ringde.
Många av frågorna och klagomålen gällde läkarlinjen. De stod för en ganska liten del av alla ansökningar men för långt över hälften av alla överklaganden. Och det var tydligt att systemet inte alltid gav oss de bästa doktorerna.
En snorkig fader
En tidig vår ringde en man som pratade tydligt, långsamt och självsäkert. Han meddelade att hans son ämnade gå på Karolinska och han som far ville nu ha relevant information om hur ansökan gick till. Jag svarade att det dröjde tre månader tills pappren skulle vara inne och att blanketter ännu inte fanns. Men att jag kunde skicka broschyrer om högskolan i allmänhet och vårdutbildningar i synnerhet. Den snorkiga rösten i luren avbröt mig.
– Vård? Ni missförstår mig. Min son ska läsa medicin!
– Han vill alltså bli läkare och det är ett vårdjobb, sade jag. Där man lappar ihop trafikoffer och tröstar folk som fått dödliga cancerbesked.
Kort och torrt skratt.
– Jaså, ni ser det så…
Den lågmälda sjuksköterskan
Jag mindes detta när jag efter antagningen det året fick ett samtal från en lågmäld kvinna. Hon hade varit sjuksköterska i tolv år, hela tiden inom åldringsvård och hon älskade det. Nu ville hon bli läkare och fortsätta vårda gamla. Hon hade kompletterat sin utbildning och gjort högskoleprovet flera gånger. Betygen var någon decimal för låga.
– Tror du inte jag skulle bli en bra läkare för de äldre, frågade hon mig.
– Det tvivlar jag inte på, svarade jag.
– Kommer jag någonsin komma in på utbildningen?
– Förmodligen inte.
Om sonen som bara skulle ”läsa medicin” kom in hade jag gjort allt för att byta ut honom mot sjuksköterskan. Fast så fungerade inte systemet.
Killen som ville bli jurist
Men ibland gjorde vi rätt. Jag minns en kille som direkt efter gymnasiet sökte juristlinjen. Datorn spottade ut honom eftersom han inte hade fullständigt gymnasiebetyg. För detta krävdes att eleven gjort ett specialarbete, en förhållandevis seriös avhandling om ett ämne. Denna kille från ett av Göteborgs fina villaområden hade inte gjort det.
Hans pappa ringde. Upplyste mig om att ett misstag begåtts som omedelbart måste rättas till. För själv kunde han det här med myndigheter och hade minsann kontakter både på departement och i politiken. Så det så.
Jag nämnde orsaken. Pappan lät tvivlande, ett specialarbete hade väl gjorts och godkänts, måhända i efterhand. Sonen skulle skicka in intyg.
Efter en vecka kom ett märkligt dokument. Skrivet på vanligt papper. Inte daterat, inga stämplar, inga hänvisningar till telefonnummer eller adresser. Bara uppgiften att en person med visst personnummer gjort ett arbete om katter. Undertecknat av någon med vanligt för- och efternamn. Själva namnteckningen var oläslig.
– På det viset, tänkte jag och fick tag i rektorn på skolan, trots att det var sommarlov. Han bad mig faxa intyget. Efter två timmar ringde han.
– Du har två val, sade han. Det första är att du river pappret, låtsas att det aldrig existerat och stoppar killen från utbildningen. Det andra är att du anmäler honom för urkundsförfalskning. Något sådant specialarbete har inte lämnats in. En lärare med det namnet har inte jobbat här de senaste tio åren.
Jag valde alternativ ett. När fadern ringde efter att sonen åter bedömts obehörig vrålade han och hotade i princip med att dra mig personligen inför Europadomstolen. När jag angav skälet till avslaget blev det ett hål i luren. Sedan skrek han sonens namn och jag hörde en röst som gråtande svarade något. Så bröts linjen.
Jag var överlycklig att slippa vara vittne till resten av samtalet. Med sonen ville bli – jurist.
Journalisthögskolans antagningssystem
När jag jobbade med antagningarna var det bara en utbildning som använde tester för att bedöma den sökandes lämplighet och fallenhet för det aktuella yrket. Det var Journalisthögskolan. Den tillämpade ett system där hälften av poängen togs från formell utbildning, hälften från omfattande tester som tog två dagar. Vad jag hört efteråt var denna fakultet nöjd med sina sökanden. Rektorn på utbildningen i Stockholm hävdade även att antagningen var ekonomisk. För antalet avhopp var stort på en del utbildningar i högskolan, även på eftertraktade som läkare.
Så kan vi få fler bra läkare
– Det är slöseri att låta dyra utbildningsplatser gå tomma, förklarade rektorn. Våra avhopp är några enstaka procent. Det rör nästan alltid elever vars livssituation förändrats dramatiskt.
Kanske ska vi ha fler sådana tester. Eller kräva praktik. Att alla som vill ”studera medicin” ska göra några månader som sjukvårdsbiträde på åldringsvården. De vårdinrättningarna skulle då få mer personal. Men några ”medicin-studenter” skulle nog vägra och välja andra utbildningar. Då skulle vi få fler bra läkare. Som sjuksköterskan jag berättat om.
lars.thulin@opulens.se
