PINSAMHETER. ”Historien skapar nutid och framtid. Även om politiska partier med pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla,” skriver Lars Thulin.
En av höstens viktigaste svenska filmer är Lukas Moodysons ”Tillsammans 1999”, uppföljningen på ”Tillsammans” som utspelades på 70-talet. För att beröras av nya filmen bör man ha sett den första.
Den handlar om ett kollektiv i vänsterns toppdecennium. Med brådmogen socialism, stormöten, linsgrytor, nästan fri kärlek och övertygelse om den egna förträffligheten. Reglerna är hårda: Barnboken Pippi Långstrump är bannlyst eftersom Pippi med sina guldpengar är kapitalist.
Kraven ställer till det när en jobbig verklighet knackar på kollektivets dörr och när personliga relationer kommer in och rör till. Finalen är ändå vacker och pekar just på det underbara med att vara tillsammans. Filmen håller upp en skrattspegel mot de aparta delarna av den så kallade flumvänstern, men kritiken är gullig, förlåtande och snäll.
I uppföljaren har stora delar av kollektivet en återträff och vi får veta hur det gått med ideologierna. Inte så bra, så nya filmen är betydligt mörkare och vassare. Skratt fastnar i halsen då kritiken mot mycket av 70-talsvänstern blir lika välriktad som avslöjande.
Filmen är bra: tungt manus, trovärdiga dialoger och lysande skådespel på många håll.
Det förflutna
Behållningen blir för mig frågan: vad nyttar det till att grotta i det förflutna, att sucka och håna det som hände för fem decennier sidan då samhället var annorlunda? När vi inte visste bättre? Ska vi peka finger åt det vi ser i backspegeln? Har vi inte nog med problem framför oss? Eller ska vi göra upp med historien för att förstå nutiden och bygga framtiden? Göra så kallade vitböcker?
Hur har de två ytterpartierna i Sveriges riksdag klarat detta: SD respektive V?
Flörtar Sverigedemokraterna fortfarande öppet med nazism och skräck för allt främmande? Är lek med nazisymboler historia? Har partiet kastat arvet och är modernt, rumsrent, och ska därför bara värderas efter vad de säger idag?
Kommunismen
Har vänstern gjort upp med kommunismen och överslätandet av de sovjetiska övergreppen? Att tidigare V-ledare hängivet och frekvent kindpussat diktatorer på andra sidan järnridån? Och har partiet bara tagit bort ”kommunist” ur namnet, men behållit kommunismen i sitt DNA?
Vitböcker har skrivits. Båda har gjorts internt och därmed blir det alltid misstankar om det förutsättningslösa i granskningen. Begreppet omvändelse under galgen känns relevant. SD:s är inte klar, bara en del har presenterats.
SD:s genomgång gjordes av en historiker som varit medlem i partiet, Tony Gustafsson. Han visade tydligt på de rötterna med kopplingar till nazistiska partier som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Inte minst avslöjades att en av grundarna, Gustaf Ekström varit SS-soldat och därmed svurit trohet till Hitler. Och höll fast vid ideologin till sin död 1900. Hur mycket av det tankegodset som är utrensat ur partiet har inte behandlats.
Extrema åsikter
En enkel slutsats är att en hel del finns kvar. Inget parti har sparkat så många medlemmar för extrema åsikter, i SD:s fall en dragning mot det bruna och rent hat mot invandrare. Måhända har medlemmar inte sparkats för sina åsikter utan för att de varit oförsiktiga och uttalat dem när det funnits en journalist i närheten. Ledaren Jimmie Åkesson har klart sagt att partiet aldrig kommer överge sina rötter, i mina ögon en tydlig markering att man inte gjort upp med historien.
Och Richard Jomshof föraktfulla beskrivning av profeten Muhammed samt önskan om att vi ska bränna 100 koraner, såväl som Oscar Sjöstedts ”skämt” om judar visar att tankegodset lever. Partiet har jobbat på att putsa fasaden, inte storstäda huset. Så debattörer och journalister bör hålla blicken kvar i backspegeln.
Hur är det till vänster? Där finns ett före och ett efter – murens fall 1989. En genomgång blev då nödvändig. En vitbok gjordes 1992 om partiets förhållande till främmande makt. Genomgången är gedigen, 118 sidor. Den pekar på att det under nästan hela partiets levnad funnits en spricka mellan traditionalister som hårdfört gått på Sovjetunionens linje. Till och med efter Sovjets invasion i Tjeckoslovaken 1968, som VPK officiellt fördömde, höjdes röster om att partiets kritik var förhastad och att historien skulle ge Sovjet rätt. Mot denna fraktion stod en, ur partiets synpunkt, högerlinje som tidigt hävdade att förbindelser med Sovjet skulle minimeras.
Murens fall
Då muren föll försvann en del av partiets livsluft, kampen mellan Väst och Öst. Eftersom Sovjet försvann.
Men sprickor mellan ”nya” traditionalister och ”högerflanken” fortsätter. När partiet tycks hamna på fel sida i historien, åtminstone enligt en stor majoritet av medborgarna. Striden om synen på Hamas massaker i Israel nyligen är Tjeckoslovakien 1968 i repris. Velandet om vapenhjälp till Ukraina när ett tydligt nej plötsligt blev ett rungande ja, pekar på samma sak. Kanske också i Nato-frågan där partiet först hävdade att en folkomröstning borde fälla avgörandet, måhända för att V skulle slippa ta ställning i ödesfrågan.
Så man bör inte sluta kasta blickar i V:s backspegel. För historien skapar nutid och framtid. Även om partier med politiska pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla.
lars.thulin@opulens.se
