KONST/POLITIK. Maria Johansson har skrivit en krönika om konstnärers villkor i dagens samhälle. Hon reflekterar också över fenomenet chockhöjda hyror.
Hatar samhället konst?
Jag tror inte samhället hatar konst. Jag tror tvärtom att de flesta älskar konst. Man älskar att höra om van Goghs strävsamma liv, besöka Carl Larsson-gården på sommaren eller betrakta stora Monetmålningar av näckrosdammar på ett konstmuseum. På samma självklara vis som så gott som alla har en relation till musik eller litteratur.
Men jag undrar om samhället tycker om konstnärer? Man vill gärna ta del av konsten, men det är inte så självklart att skapa goda villkor för dess tillkomst.
Konsten tas nog i hög grad för given, den ska bara finnas där. Man ger utrymme för att de mest namnkunniga ska kunna verka. Men att även de övriga konstnärerna behöver möjliga villkor för att ett konstklimat ska bära frukt saknas en djupare förståelse för.
Jag är inte säker på att konstetablissemanget (som jag tänker är de statliga och kommunala konstråden, konstnärsnämnden och de inre cirklarna på ledande kultursidor, konstmuseer och gallerier) självt inser det, med tanke på hur få som ges möjligheter att fortsätta utvecklas genom stipendier, uppdrag och utställningar.
Allt satsas på ett fåtal konstnärer
Förr var det mer uppdelat, de största konstnärerna blev utställande konstnärer medan övriga ägnade sig åt offentliga uppdrag och blev lärare. I dag tycks alla ägg läggas i en och samma korg. I sportvärlden har man förstått vikten av att odla brett för att få fram stora talanger, i konstvärlden gör man tvärtom, satsar allt på några få.
Jag tror att bristen på respekt från samhällets sida gentemot konstnärer bottnar i att ett konstnärskap inte är kommersiellt på det sätt som företag vanligtvis är.
Drivkraften bakom är inte ekonomisk vinst. Samhällsapparaten har inte förståelse för dem som inte tänker kommersiellt. Är en verksamhet inte ekonomiskt lönsam bör den läggas ner. Speciellt i tider som nu, när vi behöver konsten som mest. När ekonomin stramas åt och även vård, skola och omsorg drabbas av nedskärningar.
Ateljésituationen i Stocholm
Kulturförvaltningens ateljékö förmedlar ateljéer och ateljébostäder för konstnärer som finns i Stockholms stads fastigheter. Det är de förtroendevalda i fastighetsnämnden som beslutar om vad som ska hända med stadens fastigheter. Fastighetskontoret ska sedan utföra nämndens beslut. Nu har man beslutat att rusta upp den gamla skolan i Midsommarkransen och Änkehuset i Vasastan, som är fulla av konstnärsateljéer.
Man vill (lyx)renovera ateljéerna och sen chockhöja hyran. Varför det? Konstnärer vill sällan ha topprenoverade lokaler. Varför frågar man inte konstnärerna vad de vill? Konstnärer letar alltid bland halvskabbiga lokaler för att få en låg hyra. Eftersom verksamheten sällan är kommersiellt framgångsrik. Samhället utvecklas, genom Stockholms stads tänkande, bort från verkligheten.
Varför inte respektera konstnärerna så mycket att man lyssnar på vilka behov de har lokalmässigt när man renoverar? De kulturlotsar Stockholms stad har anställt för att stötta när man letar efter nya och fler ateljélokaler tenderar att leda till att man satsar på välutrustade fastighetslokaler med marknadshyra. Frågan är hur realistiskt det är för konstnärerna?
Ragna Berlin och Konstpool
Förra veckan begravdes Ragna Berlin. Det kändes bra att vara med och ta avsked av Ragna.
Hon var min chef när jag jobbade på Konstpool. Som är ett verktyg för konstnärer och uppdragsgivare att lättare hantera de alltmer komplexa ansökningarna av offentliga konstnärliga uppdrag.
Det fick mig att minnas hur min respekt växte för hennes arbete med att etablera Konstpool under den tid vi samarbetade. Utan hennes ideella arbete under många år hade det inte blivit verklighet. Idag är Konstpool ett oumbärligt verktyg vid utlysningar av offentliga uppdrag.
Chockhöjda hyror
Jag kommer att tänka på det stambyte som pågår i hyreshuset där jag bor. Och konsekvenserna som följer på det. Detta har egentligen inget med kultur och samhällets syn på konstnärer att göra, men jag vill ändå nämna det för att understryka som ännu ett exempel på en samhällelig tendens att brista i respekt mot individen till förmån för ekonomisk vinning.
Man chockhöjer nämligen hyran i samband med stambytet och det kan bli en höjning upp till 70 procent. Samtidigt som man väljer att lägga samma gråa plastmatta i alla rum i alla lägenheter. Hyresgäster ska i framtiden inte erbjudas ett vardagsrum med parkettgolv eller plankgolv.
Varför inte fråga hyresgästerna hur de vill ha det? Av någon anledning finns det inte utrymme för den aspekten längre. Hyran sätts numera efter en lag kallad Allbolagen som klubbades av Reinfeldts regering 2015.
Den lista man tidigare utgick ifrån när man fastställer hyran slopades. Det innebär att en lägenhet med lägre standard kan få samma hyra som en med högre standard beroende på fastighetens bruksvärde och hyror i intilliggande fastigheter.
I have a dream
I have a dream. En dröm om ett samhälle som inser att konst är samhällets själ. En dröm om ett samhälle där det är självklart att konstnärer kan få arbetslokaler med hyresnivåer i proportion till en icke kommersiell verksamhet.
info@opulens.se
