MUSIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur betydelsefull musiken kan vara i våra liv. Här presenterar han fem låtar som han ser som livsviktiga.
Vilken låt har betytt mest för dig i ditt liv? Ofta får man frågan på fester som blivit sena och där någon styr musikanläggningen via Spotify och alla konstaterar att det mesta var bättre förr.
Samma frågor ställs på de nostalgitrådar på nätet som handlar om svunna decennier. Är frågan viktig? Jag tycker det. Dels för att historia är det som lär oss förstå samtiden och förutse framtiden. Men också i ett terapeutiskt syfte. När mitt liv går tungt brukar jag söka tröst i de gamla låtarna som innehåller goda, bitterljuva och mörka minnen. Genom att bottna i dem kan jag få perspektiv och sedan kraft att ta mig uppåt igen. Antar att jag inte är unik.
Här mina Topp-5. Ni kan höra dem via de inbäddade länkarna. Vilka är era låtar? Och varför?
A Hard Days Night / Beatles 1964
Våren 1964 gick jag och pappa på bio och såg Beatles långfilm Yeah, yeah, yeah (A Hard Days Night). Jag vet inte varför, pappa var ingen vän av pop. Kanske ville han försöka förstå ungdomskulturen och även att jag skulle få se det alla snackade om. En pappa-son-grej. Minns inte var min mamma och storasyster var den kvällen. Kanske gjorde de en mamma-dotter-grej.
Jag älskade filmen, pappa tyckte den var ”kul”. Året efter kom nästa Beatles-film, Help. Den var både bättre och roligare än den första. Fast den såg jag aldrig med min pappa. För han dog några månader innan den filmens premiär. Därför är låten ett både kärt och smärtande minne jag ibland behöver besöka.
Befria Södern/ Text och musik skrevs av Huynh Minh Sieng. Svensk text skrevs av Ola Palmaer.
Jag är ett barn av 68-tiden och var 14 år gammal året som blev speciellt i vår samtidshistoria. Starten för en vänstervåg som ifrågasatte politik, samliv, utbildning och kultur. Barnen födda under babyboomen efter freden 1945 var vuxna och ställde krav på en värld som inte längre levde i världskrigets skugga. En katalysator var protesterna mot USA:s angreppskrig i Vietnam.
Detta engagerade mig starkt och i det kriget var det lätt att välja sida. Jag gick i många demonstrationståg till USA:s ambassad i Stockholm. Tillsammans med tusentals sjöng jag mig där hes till ”Befria Södern”, också kallad befrielserörelsen FNL:s nationalsång.
Nu minns jag den mest för att jag saknar liknande samlat engagemang bland dagens unga – det som var möjligt i en tid när inte nätet ständigt pockade på uppmärksamhet och där individualism, influencers och personlig lycka inte var prio ett.
Soul Sacrifice Santana 1969
Två år senare, 1970, bytte jag skola och bostadsort. Kunde lämna en del trist och utslitet bakom mig och komma in som oskrivet blad i ett sammanhang med bättre plugg och, mest betydelsefullt, nya kamrater i gymnasiet i trygga stockholmsförorten Kärrtorp.
Ett nytt liv låg framför mig och jag tog girigt chansen att fylla mitt blad. Åren blev lyckliga. Jag upptäckte mycket. En del lärde jag mig i skolbänken, men mest i kompisgänget, där jag även vågade närma mig det mest spännande – tjejer. Och förstås musiken, som var magnifik. Santanas första album, det med lejonet på konvolutet, snurrade ofta på skivspelare i min närhet. Pop, rock, afrikanskt och latinskt blandades under ledning av en gudabenådad gitarrist, Carlos Santana. Här har jag valt ut ”Soul Sacrifice” och videon från Woodstock-festivalen.
These Foolish Things/ Bryan Ferry 1973
Så blev jag vuxen, flyttade hemifrån och försörjde mig på studielån och deltidsjobb. Det gav livserfarenhet. Musiken följde med. Stereon var, efter sängen som jag byggt av spånplattor, viktigaste möbeln i min etta med mörk kokvrå.
Dags att lämna pubertala kärleksförhållanden och ta steget till något stadigt och vuxet. Det betydde starka känslor, besvikelser och tvivel på den egna personen. Fast på andra sidan – en mer mogen, insiktsfull och förmodligen bättre person.
Det som bäst får mig att minnas tiden är Bryan Ferrys ”These Foolish Things”. Låten beskriver minnen från ett kraschat förhållande. För detaljer finns alltid kvar. En kortvarig flickvän och jag spelade ständigt albumet med denna låt. Det blev vår musik. När det kraschat även för oss hade jag minnen kvar, precis som Ferry. Bitterljuvt så det räckte.
Last dance / Donna Summer 1978
En av discodrottningen Donna Summers stora hits, handlar om jobb. I slutet av 70-talet extraknäckte jag som discjockey. En del tror att det bara är att vända plattor, få gratis öl av klubbägaren samt en svans av beundrare. Så är det inte. Det är en krävande uppgift att få gästerna på bra humör, att de ska få sin musik och släppa loss. Betyget sätts utifrån trängseln på dansgolvet.
Mixen av låtar blev olika varje kväll, beroende på hur jag läste publiken. Men jag slutade alltid med samma låt – ”Last Dance”. Orsaken var att det är en bra danslåt efter långt intro (cirka en minut) och att texten och det brutala slutet gör klart att det verkligen är sista låten. Ingen kan tjata om en till. När jag hör den är känslan i dag lika skön som i DJ-båset för drygt 40 år sedan: där gick jag i mål, jobbet är slut och det blev väl inte så pjåkigt.
(För hardcore-Donna-fans: I Las Vegas 2011 var det sista gången hon framförde låten officiellt, knappt ett år innan lungcancern tog henne, 63 år ung. Den versionen är nästan bättre än originalet)
Skapa nu en egen Topp-5! Ni kommer inte att ångra er.
lars.thulin@opulens.se
