Lars Thulin: ”Han fattas mig”

SORG. Lars Thulin har skrivit en djupt personlig text med reflektioner över sorgen och saknaden efter en nära väns bortgång.

Veckan på året då nätterna var som kortast, när grönskan blivit mörkgrön och gav bud om goda skördar, när antalet överfulla uteserveringar i Stockholm syntes oändligt – just då avled min goda vän i sitt hem.

”Han ser ut som han sover, lugnt och stilla. Men han är ju död,” konstaterade hans hustru då hon messade mig på morgonen.

Jag blev oerhört ledsen, chockad och omvärlden blev otydlig och dimmig då mina ögon fylldes av tårar. Sorgen slog ned som en slägga i min tillvaro. Han var en viktig samtalspartner för mig och jag betraktade honom också som min mentor i den senare delen av mitt yrkesliv.

Fast egentligen – varför sörjde jag honom?

Jag tog en promenad ensam efter att jag fått beskedet och gav mig då tid att ställa just den frågan, varför kände jag så? För vad hade hänt? En man med några år kvar till 80 och som levt ett gott liv i ett av jordens rikaste länder, hade lämnat världen. Han hade en älskad familj och många vänner. Han hade i princip varit frisk hela sitt liv, med undantag för sista månaderna. Han hade varit framgångsrik i ett eftertraktat jobb i en prestigefylld bransch.

Så vad finns att sörja? Döden som företeelse går väl inte att sörja. I det kontrakt vi undertecknar i och med vår födelse, finns en paragraf som inte är förhandlingsbar. Döden. Det vill säga att livet en dag tar slut. Ju längre en person lever, desto mer självklar och uppenbar är denna del i livskontraktet.

Min väns död var inte oväntad. I ett par månader hade en aggressiv cancer härjat och vuxit i hans kropp. Inget av verktygen som läkarvetenskapen hade i sin redskapsbod rådde på tumören. Till slut kan sjukvården i sådana fall bara erbjuda lindring i form av smärtstillande och eventuellt tröst i form av ångestdämpande.

Ett långt och framgångsrikt liv var till ända, min vän var ur ett globalt perspektiv en vinnare i livets lotteri. Varför sörja?

Halvvägs genom min promenad stod det klart för mig. Min sorg var rent egoistisk. Tyckte jag synd om min vän för att han var död? Nej. Jag tyckte synd om mig själv för att han lämnat ett tomrum i mitt liv. Ett stort ingenting. Det var det som berörde mig mest. Att jag fått ett hål. Att jag blivit trasig.

Allas vår sagotant, författaren Astrid Lindgren, var ett geni. Hon skrev för barn så att även vuxna förstod livets svåra frågor. Hon sänkte sig inte till barnens nivå. Hon höjde sig till en nivå som många gånger var högre än traditionell vuxenlitteratur.

I ”Ronja Rövardotter” fångade hon i en replik på tre ord det jag kommit fram till. Det är när Mattis upptäcker att Skalle-Per dött. Och då skriker ut sin bottenlösa förtvivlan:

”Han fattas mig.”

Tydligare kan det inte sägas. På något sätt är det personen som dött som är aktiv. Medan den kvarvarande och sörjande är passiv. Men inser att hålet måste fyllas med något. För att vi ska bli hela.

Så vad fanns tidigare i mitt nu tomma hål? Energi. All den som min döde vän utvecklat: tankar, infall, kunskap, engagemang, allvar, glädje, skratt, omtanke, vänskap. Den typ av energi som friska levande personer utstrålar. Den fanns inte längre.

Fast kanske gör den det. Enligt fysikens grunder måste den finnas. För termofysiskens första lag säger att energi är oförstörbar. Den kan inte skapas eller förbrukas. Bara omvandlas och förflyttas. Energin i vattenfallet blir elektriciteten som värmer upp elementet. Den värmeenergin förflyttas till den omkringliggande luften. Kan det vara samma med energin som våra vänner som lämnat oss har utvecklat? Är den också oförstörbar men omvandlas och förflyttas?

Var har den i så fall tagit vägen? Måhända är det alla minnen som de döda lämnar efter sig som är energin och som vi tar in i våra jag. Som gör oss mer kompletta som människor och som i sin tur kan påverka och berika andra människor. Då har energin omvandlats och förflyttats.

Tanken är omvälvande och trösterik. Kanske hade vår älskade Astrid Lindgren ändå fel. Skalle-Per hade inte lämnat Mattis. Utan flyttat in i honom som evig energi. Mattis uppgift blev att vårda och förvalta den energin för att kunna föra den vidare.

När jag kommit så långt i mina funderingar var promenaden nästan över. Jag satte mig ned på en bänk och kände mig bättre än då jag startade. Såg en trösterik och sympatisk väg ur min sorg. Möjligheten att gå vidare, stärkt av vetskapen att hans energi fanns inom mig.

Så ställde verkligheten till det igen. Jag tog upp min telefon för att ta bort min vän ur adressboken. Fast min tumme tvekade inför raderingen, stannade upp någon centimeter ovanför skärmen. Det hela blev för definitivt och kändes som ett svek mot honom. Att skicka in honom i glömskan. Men alternativet var att se hans uppgifter varje gång jag scrollade listan. Och påminnas om att ingen någonsin mer skulle svara på det numret. Den smärtan skulle bli större än den inför sveket att radera honom.

Tårarna från förmiddagen kom tillbaka. Jag blinkade bort dem och lät tummen göra sitt jobb. Men i min hjärnas adressbok kommer han alltid ligga högt upp.