KULTURSOMMAR. ”Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger,” skriver Enel Melberg.
Nu, sommaren 2024, har vi bott i Gräsmark mellan Sunne och Torsby i cirka femton år. Vi har gjort avkall på den princip vi uttalade när vi bodde i Oslo: när man blir gammal ska man bo centralt i en stad, för då är det nära till allt, och framför allt kulturen.
Då fick man söka sig till naturen, om det så var i Botaniska trädgården eller Frognerparken. Men kulturen fanns ju. När vi fick för oss att vi skulle utöka boendet med ett sommarhus hamnade vi i Värmland, boendet blev så lyckat att vi så småningom stannade även över vintern och blev till slut bofasta. Naturen har vi inpå knutarna, men kulturen är inte alls är långt borta som vi trodde. Fast det är förstås särskilt på sommaren som den blommar upp riktigt:
Kulturveckan i Sunne i augusti som avslutas med utdelningen av Selma Lagelöfpriset, i år till Steve Sem-Sandberg, sjuder av aktiviteter. Mårbacka har fått sin egen Litteraturfestival i anslutning till den. Utöver detta kvittrar och frodas det i varje buske: Förutom egen Dragspelstämma i Gräsmark har vi olika musikarrangemang med spelmän och dansbanor runtomkring i byarna, konserter i kyrkorna och lokala konstutställningar i förlängningen av den sedvanliga Konstrundan under påsken.
Tidigare fanns konst- och bokkaféet, tillika förlaget Heidrun i Fensbol utanför Torsby, som anordnade uppträdanden i trädgården på sommaren eller andra evenemang inomhus på vintern, efter mångårig verksamhet har Heidrun dock gått i pension nu.
Men fortfarande har vi sommarkonstladan Alma Löv med sina paviljonger, som startats av mångkonstnären Marc Broos och sedan några år drivs av den allestädes närvarande Stella Broos. Där man kan också få glimtar av den numera rikskända Karin Broos, boende i anslutning till den, eller filmaren Sara Broos samt alla familjens hundar.
I år är temat ”A place to Call Home” och den konstutställningen har dragit mer publik än någonsin; båda parkeringarna var fulla vid vernissagen. Förutom utställningen anordnas också föredrag och konserter i ladan. Stella Broos flyttar även ut konserter och diktuppläsningar till andra lokaler runt Östra Ämtervik.
Ett viktigt tillskott är Gunneruds ”kulturhus”, där hon tillsammans med Kari Lövås ordnar mer eller mindre filosofiska träffar under vinterhalvåret, och där konstnärer och författare får vara ”in residence”. Det finns således både fasta hus och lador, där det numera samlas konst av alla de slag!
Vi har naturligtvis Västanå teater, med sin Berättarlada i Rottneros (där det för övrigt i parken också finns kulturella evenemang, arrangerade av Kulturveckans tidigare ledare och eldsjäl Ulla Norrman). Och Västanå har i år fått en liten avknoppning i TractorTeatern, startad av en av de ledande skådespelarna på Västanå, Jakob Hultcrantz Hansson, i hans egen lada.
I vintras spelade han Didrik i Västerbottenteaterns uppsättning av Sara Lidmans ”Jernbanan”, och nu gör han enmansteater av den, där han får visa sin mångsidighet som skådepelare, då han agerar mot projektioner av sig själv i andra roller, men också som kreativ skapare av föreställningen.
Han bygger på manus av Dag Thelander, som visserligen inte får med sig Sara Lidmans säregna litterära västerbottniska, men i gengäld gör fyndiga rim till sångtexterna, som tonsatts av Per Wickström. Till hjälp med scenografin har Hultcrantz Hansson anlitat Caroline Romare och Erik Axelsson och på de kvinnliga projektionerna i fönsterramarna finns Ellenor Lindgren och Mina Avidiƈ från vinterensembeln.
Som det framgått spelar Jakob Hultcrantz Hansson ensam på scenen i sin lada men till musik och repliker från en anläggning, som han skämtsamt kallade ”teknikern Jakob”, när den ibland missade replikerna vid premiären. Det blir en stark och gripande föreställning.
Jacob Hultcrantz Hansson verkar nu ha dragit sig tillbaka från Västanå teater, där han har varit en av stöttepelarna, eller bärbjälkarna kanske är rätt ord här, sedan vi kom till trakten för femton år sedan.
Den första rollen vi såg honom i var som studenten Gunnar Hede i ”En herrgårdssägen” av Selma Lagerlöf och jag minns fortfarande hans obetalbara hantering av luftfiolen till musik av Magnus Stinnerbom framförd av teaterns orkester.
Man kunde 2015 också se honom spelande och dansande i Lars Anderssons ”Lomjansguten”, som den vuxne spelmannen Lumiainen, då han svängde runt likt en dervisch i Inger Stinnerboms långrockar, medan Björn Söderbäck var den åldrande mannen. Den virtuose fiolspelaren kom från trakten av Gräsmark, och hans grav vi ser varje gång vi passerar på kyrkogården med den vackra kyrkan från 1700-talet.
Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf
I år har Västanås skådespelartrupp föryngrats betydligt, även nestorn och grundaren Björn Söderbäck, som kreerat så många, både komiska och allvarliga figurer har dragit sig tillbaka, och Hanna Kulle, den ledande kvinnliga gestalten, med oförglömliga roller som intriganten Tea Sundler i Lagerlöfs ”Charlotte Löwensköld” eller ormen i ”Eddan” (dramatiserad av Jon Fosse), för att inte tala om Tranan i ”Nils Holgersson”, har i år nöjt sig med att coacha Hunden i årets stycke ”Herr Arnes penningar”.
Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf, och det är inte vilken föreställning som helst: den har allt av vad Selma kan bjuda på av dramatik, mord, gränsöverskridande kärlek, systerskap, spökerier, övernaturliga krafter och återställande av ordningen med hjälp av offer. Både naturen, den gudomliga rättvisan och kärleken spelar med när pengarnas förbannelse ska lösas. Det hela kretsar nämligen om en pengakista, som erövrats på orättfärdigt sätt och som lockat till stråtröveri och vållat ond bråd död.
Västanå har i år fått inhösta idel positiva lovord, det är som att både den stora publiken och riksmedierna nu äntligen blivit varse det unika som denna teater står för, efter att skaparna på sistone fått så många priser: för Teatern som sådan, Leif Stinnerbom som regissör, Inger Hallström Stinnerbom som kostymör, Magnus Stinnerbom som kompositör, till exempel.
Det kommer busslaster med folk från när och fjärran, inte minst från Norge. Och flera av skådespelarna är på senare år hämtade därifrån, inte minst dansare; den akrobatiska Håkon Odden, som vi sett utföra hisnande virvlar i många föreställningar och dansa hallingdans (även på Västånas vinterscen med konserter ledda av Magnus och Sophia Stinnerbom) är också med i sommar. Annars har man för det här året hämtat in musikalartisten Stina Olsson till huvudrollen som Elsalill och låtit Edith Nilsson från Unga Västanå debutera som fostersysterns dansande vålnad.
I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf.
Man kan kanske sakna en hel del rent skådespeleri som det gamla gardet var mäktigt, men tidens gång gör att även spelet måste föryngras och förnyas. Sedan ett par år har Daniel Lindman Agorander fått axla de manliga huvudrollerna.
I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf. Men för huvudrollerna krävs goda skådespelare. Redan som Artur i de två sista delarna av Löwensköldska ringen: ”Charlotte Löwensköld” (2017) och ”Anna Svärd” (2018), visade Agorander talang för bådadera.
I årets föreställning är han både virtuos dansare och uttrycksfull aktör i rollen som Sir Archie, den skotske mördaren som Elsalill förälskar sig i utan att veta att han mördat familjen hon bott hos, inklusive hennes kära fostersyster. Denna senare rollfigur talar med en röst i falsett och hon dansar eteriskt och spöklikt runt Elsalill för att kunna avslöja mördaren för henne, Elsalill i sin tur ser helt hjälplös ut i sin kluvenhet mellan systern och kärleken till mannen. Hon är beredd att följa honom med skeppet till Skottland.
Både hon själv och han tycks för ett tag tro att hon kan sona och försona genom att göra honom till en bättre människa. Men skeppet är fastfruset i viken och för att världsordningen och den gudomliga rättvisan ska segra får det tas till ett större offer och brottslingarna måste tas till fånga och få sitt straff. Och Elsalill offrar sig själv.
I den här föreställningen spelar ljusdesignen av Jakob Larsson en stor roll: de vita issjoken, det blodröda flödet, det blå spökljuset och det svarta mörkret till den ofta dova musiken och scenografins allusion på det fastfrusna skeppet. Slutscenen i föreställningen utgör en dans mellan systrarna och det får bli styckets slutkläm: De båda kvinnorna förenas medan förövarna förs bort.
Hos Selma Lagerlöf heter det såhär:
”Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade. Men allt som kvinnorna framskredo, så bröto storm och vågor in bakom dem och vräkte upp isen, där de nyss vandrat, så att då de voro komna till Marstrand med Elsalill. stodo alla havets portar öppna.”
Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen
Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger, sår nya frön på Kulturskolan och låter en konst frodas som berikar de boende med kultur, men också kommunen med tillresandes pengar.
Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen och de flesta av evenemangen har fått strama åt. Samtidigt som allt fler unga människor dras in i verksamheterna och allt mer inhemsk publik får ta del av kulturutbudet och kommunen drar till sig allt fler intresserade, dras svångremmen åt när det gäller kulturen.
Det skulle behövas en stor islossning även på det området, pengar, som inte är blodspengar utan rättmätiga skattepengar borde strömma ur kistorna så att kulturhavets portar står öppna för alla att ta del av.
info@opulens.se
