Kultursnubben tar tåget: På spaning efter den mural som målats över

KULTUR. Den här veckan fortsätter serien ”Kultursnubben tar tåget”. I det här fallet har Erik Cardelús rest tillbaka till förorten i jakt på en muralmålning. Men det här är också en text om kreativiteten som alltjämt frodas i Rågsved.

En vårvinterdag tar jag tunnelbanan till Rågsved. Tillbaka till förorten där jag en gång växte upp. Färden går söderut, dit punkrörelsen uppstod i skarven mellan 1970-tal och 1980-tal. Punkkonserter där jag samlade tomglas som liten grabb. Men tiderna ändras, nu hörs annan musik härute. Även Spotifygrundaren Daniel Ek växte upp här, men bor numera i en jättevilla i Djursholm.

Varför Rågsved? Ärendet är enkelt – jag är nyfiken på graffitin, men mest på den omtalade muralmålningen som av misstag målades över där i sensomras.

Det sägs att muralen var den äldsta i sitt slag, att den markerade början på hip-hop-eran och graffitieran i Sverige. Titeln är Highway och den målades av artisten Still Heavens Only Force (SHOF) 1989. Även platsen är emblematisk, väggen till Rågsveds ungdomsgård, där punkrörelsen verkade under namnet Oasen. Här gjorde Ebba Grön flera av sina första gig. Här spelade andra ikoniska punkband som Grisen skriker och Tant Strul.

Vid tiden för övermålningen liknade en tongivande graffitikonstnär missdådet vid att ”gå in i en kyrka och måla över väggmålningarna där.” Boven i dramat var enligt uppgift fastighetsägaren i Rågsveds centrum som vid klottersanering även gick loss på den legendariska muralen. Först uppstod en tvist om vem som skulle återställa målningen och betala för skadan, en kontrovers som sedan tystnade, i alla fall i media.

Förorten ligger på polisens lista över utsatta områden, men här har nästan alltid funnits mycket uppkäftig kreativitet. Från Ebba Gröns debutskiva We are only in it for the drugs, över Thåströms Skebokvarnsvägen 209 och Thomas Rusiaks Hiphopper, till de mer nutida Alpis Där vi bor och Karl “Lokal” Levanders Min trakt, Rågsved Paname av Fidow med flera, ljuder ett turbulent spår av trotsig musik från Rågsved och området Vantör.

I Rågsved anordnas årligen en stor graffitifestival i ett nedlagt industriområde. Hit vallfärdar graffitiartister, street art-fantaster och andra intresserade, från när och fjärran. Men det är i maj. Nu gäller det att spåra Highways vidare öde.

I likhet med Rom är Rågsved byggt på kullar. Men inte sju kullar, utan bara fyra. Även tunnelbanestation ligger på en höjd, som klyver förorten i två delar. Snett ner till höger i tågets södra färdriktning ligger centrum, en hästskoformad konstruktion i rött tegel. På kullarna står ett antal höghus, betongjättar som tycks vaka över förorten och dess befolkning. Uppifrån perrongen kan man överblicka det som sker i centrum, vad och vem som rör sig därnere.

Hur mycket av punkerans befolkning som bor kvar är svårt att säga, säkert inte så många. Befolkningens rörelse i utsatta förorter är ofta både stor och snabb, en accelererad process.

Vårvintersolen tvekar, vädret vacklar. Det är svårt att veta vad som ska komma. Vid Pressbyrån och busstationen löper Rågsvedsvägen och snett över på andra sidan ligger ungdomsgården. Platsen för punk, senare graffitti, breakdance och hip-hop. Nu råder här bara trött vardag.

Från det tidiga 1990-talet och framåt genomgick Rågsved en demografisk omvandling. Den svenska arbetarklassen och folk från den första vågens arbetskraftsinvandring – finländare, jugoslaver, greker, polacker, turkar och ett fåtal italienare och spanjorer – krympte.

Istället kom flyktingar från forna Jugoslavien och sedan människor från konfliktdrabbade länder utanför Europa, som Eritrea, Somalia, Irak, Afganistan, Colombia och nu senast Syrien. Hur mycket av punkerans befolkning som bor kvar är svårt att säga, säkert inte så många. Befolkningens rörelse i utsatta förorter är ofta både stor och snabb, en accelererad process.

I centrum finns ett flertal affärer som istället vittnar om att det bor en multikulturell befolkning här, med en diaspora som är utomeuropeisk. Ett baklavabageri, en affär med afrohårvårdsprodukter och en juvelerare med skylt delvis på arabiska. Utanför en affär står en stor samling resväskor till salu, bredvid anslag om billiga telefonsamtal och pengaöverföringar till utlandet.

Jag korsar Rågsvedsvägen i riktning mot ungdomsgården och den misshandlade muralmålningen. På södra sidan är målningen intakt, därtill krönt med en basketkorg, på den norra sidan är den överstruken med blå färg. Under hösten pågick en tvist om vem som skulle återställa målningen. Men nu verkar saken ha kallnat, för inget hörs längre.

Jag går fram och tittar. Runt omkring mig är det tomt; här finns ingen att fråga. Mitt emellan de två målningarna finns en betongglipa och en halvtrappa som vetter ner mot ungdomsgården. På dörren till ungdomsgården står ett anslag: ”Rågsveds ungdomsgård är stängd på grund av en arbetsmiljöfråga.” Vilken arbetsmiljöfrågan är, framgår inte.

Nere på konditoriet vid torget är det nästan tomt. Bara en äldre man och jag. Damen i kassan slår ut med armarna och tittar misstroget på mig när jag frågar om ungdomsgårdens stängning. ”Droger, bråk och såna saker,” säger hon och brytningen vittnar om en bakgrund i Polen. Graffitimålningen vet hon inget om. Eller så vill hon inte prata.

Jag ler överslätande, beställer te och två syltkakor. Sätter mig ner och blickar ut över förortstorget. Framför mig finns en herrsalong, utanför en tvättställning med handdukar. Salongen ligger i ett valv som leder till torget. I valvets halvdunkel står en tonårskille med träningskläder och spejar.

Några ungdomar driver runt, barn kommer hem från skolan och några kvinnor rullar shoppingvagnar med grönsaker. En affärsägare sorterar varor. Allt känns annorlunda, men också så välbekant. En dubbelexponerad dagdröm. Efter en stund kliver jag ut ur konditoriet som känns mindre än sist. Allt tycks krympa med åren, tappa betydelse.

Jag går genom det halvdunkla valvet som leder mot Rågsvedskolan, min gamla skolväg. På andra sidan kommer en polisbil sakta rullande. Hundra meter bort ligger min gamla högstadieskola, numera en kommunal skola med svårigheter att rekrytera elever. I delar av lokalerna har en friskola på senare tid verkat. Skolan fick nyligen läggas ner efter att det uppdagats diverse oegentligheter – ekonomiska, juridiska och personella. Det är ödsligt och tyst på skolgården. En prydlig skylt med texten International School och en engelsk flagga inramad av två gyllene lejon sitter uppe på fasaden.

På väg tillbaka mot centrum står poliserna och krafsar i rabatterna. En av dem tittar på mig och jag frågar vad som pågår.
”Ett rutinuppdrag, vi försöker sätta stopp för droghandel och annat.”
”Och den stängda ungdomsgården då?”
”Den är stängd för det mesta, bara öppen på vissa tider. Det har varit en massa stök där, säger polisen och ser lite trött ut. ”Vi hade föredragit att den hade varit öppen, men nu är det som är med alla problem.”
Jag frågar om det har blivit värre på sista tiden, men får svaret att det har sett ut så här över tid, av och till.

Vi fortsätter att prata en stund. Polisen berättar att de patrullerar ett stort område och att det är svårt hinna med allt, men att de gör sitt bästa.

På väg tillbaka mot tunnelbanan försöker jag fråga någon om graffitimålningen, men får inget svar. Det duggregnar och folk skyndar hemåt. Även jag ger upp, accepterar att vissa frågor förblir utan svar, att det är dags att gå vidare. Uppe på perrongen ser jag hur regnet tilltar och centrumtorget töms. Någonstans därnere i det mörknande regnet skymtar den övermålade graffitimuralen, ett epokgörande verk vars öde förblir oklart.