Krigsförevändningar

UKRAINAKRIGET. Författaren och översättaren Enel Melberg reflekterar över despoten Putins angrepp på Ukraina och gör historiska tillbakablickar och jämförelser. “Volodymyr Zelenskyj må komma från tv-världen men han har oväntat hamnat i en skrämmande verklighet och modigt axlat rollen som landsledare,” konstaterar hon.

Den 24 februari 2022, Estlands nationaldag som utropades 1918, men blev kväst av sovjetarmén 1944, sitter jag och hämtar in ständiga nyheter från Ukraina som sedan tidigt på morgonen har blivit invaderat av Ryssland, ett land som sades ha lämnat den sovjetiska eran bakom sig, men som mer och mer demonstrerat att hammaren och skäran sitter intatuerade i skinnet, åtminstone hos dess nuvarande despot och tidigare KGB-agent, president Vladimir Putin.

Samtidigt är jag mitt uppe i en skildring av Estland under 1500-talet, Jaan Kross stora epos ”Mellan tre farsoter”, byggd på en autentisk krönika. Jag håller på och översätter den och har kommit till ännu en av dessa belägringar från ”moskovitens” sida mot det lilla landet och staden Tallinn den 22 januari 1577.

”Den skingrade folksamlingens knarrande steg i snödrivorna och gnisslet och smällarna från dörrar och portar bar i vinternatten ut krigsbekymren och ängsligheten över hela staden. Och tillsammans med det en klarhet över att det som den största delen av befolkningen hade trott vara oundvikligt, nu hade inträffat. Och det hade det verkligen. Och en vecka eller ett par senare i full skala. De första eldstormarna mot staden från minst trettio kanoner med till 55-pundiga järnkulor. De första bombningarna från mörsare med brandgranater. De första bränderna i staden. Det nya fattighuset nerbrunnet till hälften. Beskjutning genom ett fönster i Nikolaikyrkan mitt under gudstjänsten. Ändå enligt Herrens underbara vilja bara en enda sårad i den fullsatta kyrkan… Under tiden hela stadens förskräckelse över att Pirita-klostret fullständigt ödelagts och krossats. Och så, i början av februari, återigen ömsesidiga skärmytslingar och eldgivningar.”

Det kommer inte fram vilken förevändning man hade för att attackera Tallinn den gången, men kanske var det inte så viktigt så långt tillbaka i tiden. Det räckte med att öppet visa sin vilja till makt och försöka använda sig av den militära makt man hade att tillgå.

Vi fick se Putin utföra ett längre tal än Hitler för att förbereda sin egen regering och världen på det som han säkert sedan länge planerat

Dagen innan läste jag Ove Brings utmärkta artikel i Svenska Dagbladet om alla de förevändningar man senare under seklerna använt sig av för att angripa ett annat land, ”Konsten att få ett anfall att se ut som ett försvar” (23.02.22). Ett paradexempel är förstås Hitlers när han ville gå in Polen under andra världskriget. Han improviserar ett tal till officerarna i Berghof: ”Jag fattade beslutet att göra upp med Polen redan i våras…” Och sedan samlar Gestapo och SS ”ihop ett dussin dödsdömda förbrytare som ska iföras polska uniformer och lämnas döda på marken…” Den 31 augusti 1939 genomförs scenariot, gränskränkningar åberopas och på förmiddagen den 1 september kan Hitler säga att soldater från polska armén beskjutit tyska soldater på ”vårt eget territorium” och nu kommer man att fortsätta med att besvara elden med bomber.

Vi fick se Putin utföra ett längre tal än Hitler för att förbereda sin egen regering och världen på det som han säkert sedan länge planerat, där han satt i ena änden av salen med de lydiga regeringsmedlemmarna i den andra och ett avståndsmarkerande golv mellan dem, så att hans oangripbarhet, om så av virus eller oppositionella stod klar. Detta tal, som innehöll grova omskrivningar av historien har kommenterats på många håll, och man har citerat honom i hans oerhörda språkbruk: bland annat har han använt ord som ”folkmord” beträffande ryssar i Luhansk och Donetsk och ”avnazifiering” beträffande sina mål i det demokratiska Ukraina, utan att bli ifrågasatt inom sitt eget land. Eller också hade de personer som skulle ha kunnat ifrågasätta och kritisera alla tystats genom omfattande mediestängningar och censur, om de inte redan fängslats. Sedan fick vi också se honom inför öppen ridå förnedra och håna en av sina närmaste män som vågat föreslå att man skulle vänta med invasion och pröva den diplomatiska vägen lite till, vilket verkar ha varit ett spel för gallerierna, bara ett steg på vägen till det som Putin redan bestämt.

Det är gamla kända och beprövade sovjetmetoder att spela upp scenerier och ändra språkbruket, och jag kommer också att tänka på min mors berättelser från den första sovjetiska ockupationen av Estland.

”Den 21 juni 1941 hörde vi i radion om demonstrationståg i städerna och om ett möte på Frihetsplatsen, där man krävde vänskap med Sovjetunionen och befrielse av de politiska fångarna. De hade emellertid redan släppts med 1938 års amnesti. Det var bara några spioner som satt inne.”

Sedan berättades det om ryska tanks som följde med demonstrationståget och om typer som man aldrig sett förut, om arbetare från de ryska baserna som hade hämtats dit med bussar. Även estniska arbetare skulle ha kommenderats ut från fabrikerna.

På kvällen meddelades i radion att den ryska flaggan var hissad uppe i tornet Långe Hermann. Den estniska flaggan i toppen av Långe Hermann var en självständighetssymbol och den estniska flaggan har varit förbjuden i omgångar. ”Vi lyssnade och grät”, berättade min mor. Men ett tag, fram till statskuppen var det båda flaggorna. Ett par dagar senare gick det ett nytt demonstrationståg genom Tallinn. Det var tydligen bättre förberett, men ändå åtföljt av ryska tanks. Ryssarna agerade listigt den gången, sade min mor. Först underströk man Estlands suveränitet, sedan dess självständighet – ingenting skulle ändras. Men senare blev det tal om ”folkets vilja” och ”folkets krav” och det skulle bildas en ny regering. De kandidater som sattes upp var alla vänstersinnade, men det var i alla fall kända namn och allt skulle försiggå i enlighet med de estniska lagarna.

Så utlystes nya riksdagsval. Det som kändes främmande var att det bara sattes upp en enda kandidat i varje valkrets. De estniska politikerna ställde upp sina egna motkandidater men deras kandidatur ogiltigförklarades: de sades vara folkets fiender. Så startades en aldrig skådad kampanj för att folk skulle gå och rösta. Det kändes visserligen meningslöst, men de första skrämselryktena började spridas – vad kommer att ske om man inte går och röstar?

Man använde också lärarna som agitatorer vid valen – min mor var lärare, så hon fick gå och knacka dörr i de hus som hon tilldelats. Valresultatet som alltid i Sovjet-Ryssland: 99,9 %, som min mor sade. Sedan fick man ofta fylla i enkäter om sin härkomst, sina föräldrars och sin egen verksamhet. Man var alltid tvungen att svara på om man hade släktingar eller bekanta utomlands och om man brevväxlade med dem. Och andra frågor.

Länge väntade man i Baltikum på ”det vita Skeppet” från väst, på hjälp från västvärlden, men förgäves

Den nya riksdagen sammanträdde. I tidningarna kunde man se att det stod en grupp beväpnade marinsoldater i salen. Och Riksdagen utlyste ”på folkets begäran” en ny grundlag samt utropade Sovjetrepubliken Estland, trots att det inte sagts ett ord om det före valen. Den beslutade att sända en delegation till Moskva för att ödmjukt be om att få inträda i Sovjetunionen. Det medförde en massdeportation av estniska medborgare natten till den 14 juni 1941. Cirka 10 000 personer sattes på godsvagnar till Sibirien den natten. Man gick efter listor där ”folkfiender” eller ”kulaker” stod antecknade, det kunde räcka med att man varit med i någon organisation som ansågs vara ”borgerlig”, att man ägde en liten gård eller var polis. Hela familjer sveptes med och barn skildes från föräldrar, kvinnor från sina män. Och man drog sig inte för att ta gamlingar. Det skapade en skräck och ett trauma i den estniska befolkningen, vilket gjorde att när tyskarna kom och erövrade landet från ryssarna hälsades de först som befriare, innan man märkte att man råkat ur askan i elden, eller att man som litet land befann sig mellan pest och kolera.

När ryssarna kom tillbaka nästa gång, 1944, brydde sig Stalin inte om någon förevändning för angreppet, man bombade från luften och tanks rullade över gränsen, och det blev massflykt från Estland. Cirka 20 000 ester och dessutom en stor del estlandssvenskar hamnade i Sverige. Ockupationen kom att vara i 47 år. Sedan kom den sovjetiska ockupationen och krossandet av den estniska republiken att beskrivas som ”befrielse från fascismen”.

Den folkligt valda ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj må komma från tv-världen men han har oväntat hamnat i en skrämmande verklighet och modigt axlat rollen som landsledare, den alltmer isolerade despoten i Kreml har hamnat i en ren fiktionsvärld, där han länge manipulerat och tryckt på knappar och ändrat språkbruket; och nu räcker det inte längre med det bolsjevistiska tillhygget ”fascister” mot alla oliktänkande, utan han nu måste drämma till med smädeorden ”narkomaner” och ”nazister”, syftande på juden Volodymyr Zelenskyj och hans regering.

Länge väntade man i Baltikum på ”det vita Skeppet” från väst, på hjälp från västvärlden, men förgäves. Och Sverige var snabba med att erkänna den ryska ockupationen den gången. Nu hoppas vi att Ukraina inte står lika ensamt mot en övermäktig angripare eller vädjar för döva öron.