Kommer Liberalerna att gå under?

POLITIK. I veckans krönika fokuserar Lars Thulin på Liberalerna och undrar om partiet kommer att kunna överleva valet 2026. Han anser att partiet famlar efter såväl ideologi som väljare. Och så handlar det förstås också om L:s relation till SD.

Liberalernas Selma-projekt

Liberalerna är Sveriges sorgligaste parti. Detta parti som har en stolt historia famlar nu efter ideologi och själ samt, framför allt, väljare. Liberalernas nya program, som getts namnet Selma, efter författaren Selma Lagerlöf som var med och startade partiet, präglas av den nuvarande partiledaren Johan Pehrsons tragikomiska framtoning.

Han skulle bli folklig och beskrivas som killen vid grillen. Mindre entusiastiska bedömare kallade honom korvgubben. Projektet Selma hör hemma i korvkiosken. Nämligen begreppet ”extra allt”, alltså beställningen från dem som vill ha maximalt av tillbehör på hamburgaren eller korven.

Med Selma ska Liberalerna delvis närma sig vänstern och dess kritik mot en privatisering som på många håll spårat ur. Samtidigt bedyrar man sin vurm för övriga i Tidölaget som hatar S och inte med ett ord kritiserar privatiseringens baksidor.

Tänker Liberalerna hjälpa SD?

Talet på partiets riksmöte nyligen var fyllt av floskler och plattityder. Inget märkvärdigt med det – det präglar alla partiers tal i dessa situationer. Det mest intressanta var dock vad Pehrson inte nämnde med ett enda ord. Spörsmålet som utgör partiets ödesfråga: är man beredd att hjälpa Sverigedemokraterna in i regeringen och kanske till statsministerposten?

Så länge inget svar finns, saknas också svaret på varför någon ska rösta på Liberalerna. Innan vi fått ett svar är Liberalernas fäktande liktydigt med det förtvivlade vevandet med armarna som icke simkunniga ägnar sig åt innan de går till botten.

Liberalernas förflutna

Måhända beror allt på att Liberalerna har sina stora segrar bakom sig. Mycket av det Liberalerna, som förr hette Folkpartiet, slogs för har blivit sanning och verklighet. I nutid är det medlemskap i EU och Nato, där liberalerna hårt drev dessa frågor.

Tidigare var det ambitionen att förena omsorg och skydd av de svaga i samhället, med en tro på individens frihet mot en överhet i form av kapital och makthungrig statsapparat. Inriktningen kallades socialliberalism.

Hur såg det ut under partiets storhetstid, vilken sammanföll med folkhemmets födelse och uppbyggnad? Enklast är att syna partiets konkurrenter.

De övriga partierna när det begav sig

Moderaterna hette då Högerpartiet. De slickade länge såren efter att trots hård kamp inte lyckats stoppa allmänna rösträtten. Vidare var partiet emot förbättringar för vanliga medborgarna: kortare arbetstid, längre semester, högre pensioner. Partiets glasögon hade en enda slipning – arbetsgivarnas.

Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, var i början en fackförening för bönder. Elakt uttryckt var mjölkpriset då partiets portalfråga. Däremot präglades C av det som kallas sunt bondförnuft, så man kom nära makten ett par gånger genom koalitioner med socialdemokraterna.

De tidiga kristdemokraternas viktigaste fråga var att strida mot att skolämnet kristendom bytt namn till religionskunskap. Det sågs som en skam för nationen.

Socialdemokraterna präglades av en stor pragmatism, vilket väl var orsaken till dess unikt långa maktinnehav. Men i det hela låg en allt större förskjutning av makten från individ till det allmänna. Notan kom på skattsedeln. Och småföretagare stod inte högt i kurs i partiet.

Vänsterpartiet sysslade ofta med interna strider, dess bästa gren i många år, samt ett mycket motbjudande svansande för diktaturer med socialist-stämpel. V hade en märklig förmåga att hamna på fel sida i historien.

Situationen i dag

På denna spelplan var Folkpartiet ett alternativ för många väljare. Dessutom fanns där en större andel smarta och fritänkande intellektuella än i något annat parti. Det var högt i tak.

Nu har politiken på ett farligt sätt polariserats. Rött eller blått, vänster eller höger, vi eller dom. Då finns ingen plats för ett frihetsälskande parti som kan plocka det bästa ur båda världarna. Jag har röstat vänsterut hela mitt liv. Ändå upplevde jag flera gånger Folkpartiet som ett alternativ och det har funnits tillfällen då jag övervägt deras valsedel. När Socialdemokraterna blev för stöddiga, trötta och maktfullkomliga. Och övrig vänster för stollig.

Inre splittring i Liberalerna

Svängningen med projektet Selma gör att L nu delvis tycks stå närmare S än övriga Tidölaget med SD och dess två nickedockor M och KD. Men en falangstrid rasar i Liberalerna.

I slutet på mars meddelade tre ledande folkpartister, en minister, partisekreteraren samt chefen för partikansliet, att de lämnar sina poster. Orsaken till detta får anses beskriven i svävande ordalag.

Tillhör dessa tre samma falang, som därmed kommer förlora? Jag tror att Liberalerna under korvgubben Pehrson väljer alternativet att ”inte vara röda” som viktigast. Hellre lägger man sig på rygg med blottad strupe för SD, partiet som utsett liberalismen till sin huvudfiende.

Hamnar Liberalerna på historiens soptipp?

När det sker säljer Liberalerna ut sin ideologi och skälet för sin existens. De förpassar sitt parti till historiens soptipp. Trots att det fick rätt i så mycket och var en viktig del av vår moderna historia och framväxten av ett välfärdssamhälle.

För att återvända till metaforen om viftandet från icke-simkunniga. Utan ett klart besked om ett nej till SD kommer liberalerna lagom till valet 2026 att ha förvandlats till en knappt synbar krusning på vattenytan. Eftersom partiet då är på väg till mörkret och kylan på havets botten.