SEXHANDEL. ”Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.
Denna krönika är riskfylld att skriva. För den man som problematiserar sexköpslagen placeras omedelbart i facket för gubbslem som älskar att förnedra kvinnor samt vill behålla könsmaktsordningen. Tro mig, jag vet. En seriös diskussion blir därför ofta omöjlig. Men nu gör jag ändå ett försök med anledning av Thea Jönssons artikel i Magasinet Konkret som belyste frågan på ett bra sätt. Samt på grund av Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Aftonbladet. När två kvinnor skriver om denna laddade fråga, vågar jag, trots allt, följa efter.
Kroppen, en handelsvara
Människans kropp har alltid varit en handelsvara. Kroppsarbetare och hantverkare säljer sin muskelkraft och fingerfärdighet. Utövare av intellektuella yrken säljer sina hjärnors kapacitet. Sexuella handlingar, som väl främst måste ses som kroppsarbete, har varit till salu genom hela vår historia. Bibeln är full av fallna kvinnor, skökor, och allt vad de kallats. I Nya Testamentet finner vi Jesus följeslagare och beundrare Maria Magdalena som ofta har förknippats med detta yrke. Formerna för köp, försäljning och betalning för sex har förändrats över tiden, men inte transaktionen i sig. Dessa kommer fortsätta i någon form så länge människor har sexdrift.
Därmed inte sagt att denna bransch inte kan leda till våld och andra vidrigheter och till utnyttjade av människor, främst kvinnor. Lagstiftare i olika länder, kulturer och tider har försökt styra och begränsa handeln. Ibland för att skydda den svaga parten i sammanhanget, vilket är sympatiskt.
Svenska lagen om sexhandel är märklig
Den svenska sexköpslagen är märklig ur ett juridiskt perspektiv. Det är okej att erbjuda och kräva betalning för sex samt utföra det. Men att betala för tjänsten kan ge fängelse. Det är som om det vore tillåtet att stjäla, men straffbart att ägna sig åt häleri. Eller lagligt att sälja bilar där köparna riskerar fängelse när de vrider om startnyckeln.
Jag har full förståelse för en lag som straffar både köpare och säljare. Och även en lag som slår fast att ingen av parterna gör något kriminellt. Ett mellanting är svårt att få in i mitt rättsmedvetande. Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.
Hur definieras betalning?
Ett problem med att kriminalisera köp är att definiera betalning. Sedlar i ett gathörn, swish eller inbetalning på ett konto, är solklart. Men att ge presenter, bjuda på middagar och hjälpa någon med hyran i utbyte mot tid i sängen då och då – är det betalning? Det är ett växande fenomen som kallas sugardejtning. Nu funderar regeringen på att straffbelägga detta. Hur ska det lagrummet utformas? Förbjuda sex mellan två människor en viss tid innan eller efter att en present överlämnats? Lycka till med att skriva den lagen!
Med dagens definition på sexköp straffas den som betalat en handfull hundralappar för sex i ett garage. Mannen som får samma sak genom att dra kontokortet för en dam på krogar eller i klädbutiker hamnar aldrig i tinget.
Har sexhandeln minskat?
En annan fråga är om den svenska sexköpslagen påtagligt minskat prostitutionen? Aktuell forskning från bland annat Brå och Jämställdhetsmyndigheten, pekar på att det kanske inte självklart är så. Sexhandeln har bytt scen, från gatan till nätet. Den är därmed svår att övervaka och kvantifiera.
Har svenska sexarbetare det bättre?
Vidare, har de prostituerade det bättre i Sverige än i exempelvis Danmark, Holland och Tyskland där sexköp är tillåtet? Eller är sexarbetarna där bättre skyddade genom att allt sker öppet med lagligt skydd? Svaret på den frågan är inte givet.
Hur ska vi bedöma Onlyfans?
Så har vi då sajten Onlyfans, som både Jönsson och Ekman tar upp. Kanske har den inte revolutionerat sexhandeln, men den var likväl en jordbävning i branschen. Lyftet för dess affärsidé kom under pandemin, då tillfälliga kontakter för sex i princip blev omöjliga. Sex på nätet och utan fysiska möten blev ett alternativ som visade sig vara framgångsrikt. Både amatörer och professionella sexarbetare flyttade in på sajten.
Det lätt att kritisera Onlyfans för att vara en vidrig och förnedrande plattform. Men kritik måste alltid ställas i relation till något. Är det till ett utopiskt samhälle, helt utan sexhandel, eller ska kritiken relatera till hur det ser ut i verkligheten?
I första jämförelsen finns det inget positivt med Onlyfans. Frågan är dock om vi inom rimlig tid kommer att uppnå ett samhälle utan sexhandel. Om inte, måste vi jämföra sajten med det rådande läget.
Så vilka är mest de mest förnedrade?
Då har den, dessvärre för deras kritiker, otvetydiga fördelar för dem som bjuder ut sig. Den är virtuell, så faran för direkta fysiska övergrepp är minimerad, likaså för att bli lurad på betalningen. Inte heller finns det någon smittorisk. Vissa kritiker förfäras över att sajten tar 20 procent av intäkterna i provision. Fast det innebär ju att sexarbetarna får behålla 80. Är det rimligt att anta att de i ett traditionellt ”samarbete” med en hallick har bättre villkor? Jag tror inte det.
Slutligen, sajten anses förnedrande för dem som säljer. Men ingen tvingar, så vitt vi vet, någon att tejpa upp sin mobil på sängstolpen och sedan hetsa upp betalande åskådare för att de ska hjälpa sig själva. Så vilka är mest de mest förnedrade? De som erbjuder något och får betalt. Eller kunder, världen över som betalar och i sin ensamhet stirrar på en skärm för att stilla sin sexuella drift? Svaret på den frågan är inte given.
lars.thulin@opulens.se
