SATIR. Iodine Jupiter läser mellan raderna i Bibeln och drar vissa slutsatser och slår också ett slag för det genreobestämda och oväntade. “Trygghetsnarkomani leder raka vägen till Ingenting,” konstaterar han.
När upplevelser placeras i fack för att få en etikett och en förutbestämd tillhörighet dör de. Rädslan för ovissheten gör att det obekanta avfärdas just därför att det inte är förutsägbart och tryggt. Genrebestämning är lika trist som fasta tv-tablåer. Fönstren måste inte vara fyrkantiga bara för att de alltid är det. Runda fönster är uppiggande men nästan förbjudna. Fast man jublar om lyckas få syn på ett hjärtformat fönster − i Paris.
Att ha likadana prydnadslampor i fönsterlängor vittnar om denna skräck för det udda. Man vill visa omvärlden att man är stabil, pålitlig, och förutsägbar. Det är som om medelklassen står i kö och ropar: ”vi är små och rädda och vet inte vad vi ska tro”, när det dyker upp något de inte kan relatera till: ”Usch vad osymmetriskt, jag kissar på mig.”
Skepticism inför det oväntade är också ett problem inom litteraturen. ”Varför har poeten armbindel, är han fascist”? Kanske han vill gestalta ett tecken i tiden. Och vill visa hur två disparata former kan skapa oväntade upplevelser. Företagsfascism och god litteratur är ett otippat möte. Ingen poet har förrän nu ifört sig företagsbindel runt armen. Är det protest, skämt eller allvar?
Varför skulle konformismens fiender anpassa sig efter normen? Ingen stor konst har någonsin gjort det. Det är i mottagarens huvud det ska klicka Aha! Inte i författarens.
Bibeln är just en så genreobestämd bok som man kan önska. Fantastik och dystopisk fiktion ingår i storyn på samma explicita men samtidigt implicita sätt som i till exempel filmatiseringen av Margaret Atwoods A handmaid’s tale för att relatera till nutid.
Huvudpersonen Jesus avslöjar att han är en cyborg om man läser noga, mellan raderna, i Lukasevangeliet. I boken antyds också med ett par rader, att romarnas tillfångatagande av Guds son kanske aldrig har inträffat, att det var en av Paulus hallucinationer.
Händelserna kring korset kan för en dataspelare vara en avatarvärld med trollkarlar, affärsmän med portföljer och shamaner samlade framför den döendes altare. En uppspikad Jesus som sjunger är helt naturligt och får ingen reaktion alls. Med rondellhunder är det annorlunda.
Om det gränsöverskridande är tillräckligt otryggt finns det en sannolikhet för att mottagaren saknar referenser och därför inte kan härbärgera känslan. Då finns en förutsättning för att mötet mellan verk och mottagare ska bli intressant på riktigt.
Den lågmälda upplevelsen i Arkadij och Boris Strugatskijs science-fiction roman Picknik vid vägkanten (som senare blev filmen Stalker av Tarkovskij) är en höjdpunkt. Det diffusa, ovissa och ogripbara skapar en suggestiv väv med referenser som kan knytas till Orwell och Huxley. Var är vi, vart är människan på väg, var har vi varit?
Jag hävdar att det genreobestämda är en bra krydda. Dess verkan i till exempel skräck blir starkare om du inte är beredd på att det är skräck. Mitt hem och min trädgård kan vara en mysig trädgårdsfilm på TV om hur man planterar pelargoner, mysig tills man finner ett lik i rabatten. Då blir det liv i luckan. Fyndet får ingen särskild förklaring, händelsen förblir okommenterad. Filmen rullar på. Betraktaren lämnas traumatiserad. Krisgrupp! Krisgrupp! Det osannolika får en större effekt utan påklistrat epitet. Fantastik är en krydda som med fördel används med finess.
Unheimlich blir det med likadana prydnadslampor på rad i fönstren. Unheimlich om konsten inte tillåts sätta nånting på spel. Trygghetsnarkomani leder raka vägen till Ingenting.
iodine.jupiter@opulens.se
