KOMMUNIKATION. “Vi stänger ute världen då vi tillber mobiltelefonen. Den andra sidan är i princip den omvända. Vi tror att telefonen i sin tur utestänger oss från världen. Så är det inte”, menar Lars Thulin.
I många århundraden har vi haft handfasta fysiska hjälpmedel för att ge oss vägledning i livet. Två exempel är krucifixet och radbandet. Genom att fingra på dem kunde vi få både tröst och styrka.
I dagens sekulariserade samhälle finns de kvar. Men de har helt utkonkurrerats av något i plast, glas, kisel och metall. Mobilen. Den tillber vi en väsentlig del av våra vakna tid. Krucifixet och radbandet kunde vi använda medan vi fortfarande deltog i livet. De smarta lurarna tillåter inte det. De är stränga gudar som kräver total uppmärksamhet och underkastelse. Helt i linje med det första av de tio budorden: Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Priset för att så många underkastar sig kan bli högt. Häromdagen fick jag detta bevisat.
Jag cyklade i Stockholm från Hornstull hem till Skärholmen, cirka 15 kilometer. Det blev en skrämmande upplevelse. Inte på grund av bilister som trängde mig eller hotade min framfart. De uppträdde hänsynsfullt och lagenligt. Utan på grund av telefonerna. Detta hände.
Mälarhöjden. Jag åker på en väg som har två fält, gående och cyklister separerade. I fältet för gående kör en ung kvinna en barnvagn en bit framför mig. Tre gånger far hon och vagnen över i cykelfältet. Jag plingar på klockan då jag är på väg att hinna upp henne. Hon vänder sig inte om, men då jag är jämsides vinglar hon ut så att jag tvingas ut i gräset. Jag stoppar henne. Hörlurar i öronen och blicken stenhårt fixerad i telefonen. När jag ber henne se sig för, ger hon mig fingret. Barnet sover sött.
Bredäng. Kvinna med telefon och hörlurar kliver rakt ut över cykelbanan. Blicken i skärmen. Jag hinner stanna. Men inte ens min skrikande handbroms får henne att lyfta på huvudet. Hon såg eller hörde mig aldrig.
Jag tjoar högt till honom. Han ler då urskuldande och sliter till sig vovven.
Sätra industriområde. Återigen delad cykel- och gångbana. En man med hund, telefon och hörlurar promenerar mot mig. Han varken ser eller hör mig. Jycken luktar på något intressant i högra vägrenen. Mannen går vid den vänstra. Kopplet är därför sträckt som ett lågt målsnöre över vägen. Jag tjoar högt till honom. Han ler då urskuldande och sliter till sig vovven.
Samma vid lekplatser. Där finns föräldrar som förmodligen lägger flera tusenlappar på de bästa hjälmarna för sina barn och lusläser alla innehållsförteckningar på matförpackningar i jakt på onyttigheter i form av E-nummer som deras barn måste undvika. Men släpper allt då de slår sig ner på bänken i lekparken. Med blicken stenhårt fixerad i Instagram, Whatsapp eller Tinder låter de telningarna helt obevakade stå mellan våldsamt svingande gungor, kliva högst upp i klätterställningar och springa mellan barn som cyklar fort och vårdslöst.
Det är ena sida av saken – att vi stänger ute världen då vi tillber telefonen. Den andra sidan är i princip den omvända. Vi tror att telefonen i sin tur utestänger oss från världen. Så är det inte.
Resor på kollektiva färdmedel är bevis på detta. Medborgare som knappt vågar titta en medmänniska i ögonen eller uttala ett vänligt ord då de stöter ihop med någon i kassakön på Willys, har inga problem att vräka ut hela sitt privatliv i en järnvägsvagn eller buss. Och detaljer i affärsuppgörelser, som säkert skyddats med högtidliga tystnadslöften, susar fritt genom luften mellan ett par hållplatser.
Jag minns en resa på T-bana 13 in mot city en måndagsmorgon. En ung man fick ett samtal, uppenbarligen från en god vän. Mottagningen var dålig och problemet löstes som vanligt – höjd röst. Ämnet var festen gångna lördag. Helt klart hade den avslutats i de högre promillehalterna och några damer hade släppt på en del spärrar. Vilket resenären på sätet snett emot mig gick igenom och även recenserade. Högt och tydligt.
Vi var flera på de närmaste sätena som tittade argt på honom i tron att han skulle förstå vad han höll på. Inte. Sedan började vi medpassagerare att smått generat titta på varandra med den besvärade frågan i våra ansikten: hur är detta möjligt? Vad ska vi göra åt det? När tåget lämnade Aspudden agerade en rådig kvinna, hennes framtoning skrek lärare med vana att handfast lösa problem. Hon tog mannen i armen. “Vi vill inte veta mer om din fest. Vi har redan har redan hört allt för mycket.”
Rodnade mannen? Förstod han det pinsamma i situationen? Nej, han skickade en svart blick mot damen. Sedan gick han till den bakre delen av vagnen och fortsatte att berätta vad Madde hade gjort. Men kanske inte borde gjort.
På X 2000 mellan Södertälje och Norrköping upplevde jag ett dystert telefonsamtal från sätet bakom. Det slutade med att ett par bröt sitt fasta förhållande på grund av anklagelser om svek, bristande engagemang, att inte se varandra, förminska… Det var som att läsa en relationsspalt i en kvällstidning.
Varför händer detta på cykelbanor, lekplatser och färdmedel? Jo, för att lurarna är det viktigaste idag. Vi har inga andra gudar jämte dem. John Lennon i Beatles sade en gång att livet är det som pågår medan vi är upptagna av annat. Idag tycks livet vara det som pågår på telefonen. Något annat finns inte.