CORONAKULTUR. “Kanske är döden ett sätt att få vända sig bakåt, att summera, att göra motstånd mot hur de digitala översköljningarna av information gör det svårt att få en känsla av sammanhang”, skriver Nathan Hamelberg.
Hur reagerar ni på nyheter om död som förmedlas på sociala medier? Själv har jag inte vant mig vid det. Ibland när jag läser andras uppdateringar om kända människor som nyss dött reagerar jag med skepsis, à la ”ja ja, det går an att betyga hur mycket man bryr sig när någon går bort, men hur mycket uppskattning visade ni när de var i livet egentligen?”
Förlust som man genast blir varse är något nytt. Jag minns att jag som liten fick nyheten om mordet på John Lennon ett halvt dygn efter att det skett, för att en nyhetsuppläsare i tv meddelade det på nyheterna. SVT var, antagligen som alla redaktioner världen över, tagna på sängen. Sedan dess har veckolånga hyllningar blivit norm om artisterna varit stora och viktiga nog i livet. Till exempel hade SVT medial motsvarighet till flaggan på halv stång i flera dagar när Ingmar Bergman dog.
Det ska sägas att jag tycker sorg är svårt nog i alla möjliga former. Om någon som stått en nära i livet går bort är det så klart ojämförligt mycket tyngre att bära än om någon person man inte känner personligen, som kanske dessutom för länge sedan slutat syssla med det den blev berömd för, dör. Jag kan ha svårt att ens känna i rätt takt så att säga. Antingen är man däckad när andra är värdiga och välformulerade, eller så är man till synes oberörd och kylig när alla andra gråter offentligt – för att sedan bli nerklubbad känslomässigt och gå sönder inombords. ”Är det tänkt att man ska prestera sorguttryck nu?” liksom.
Med uppburna författare, poeter, musiker, artister, konstnärer eller skådespelare och så vidare kan jag inte riktigt skaka bort tanken att det kan kännas som en uppmaning om att kollektivt sluta upp i att avge hedersbetygelser, att skriva in sig i ett sammanhang som just nu råkar bäras upp av offentlig sorg. Och om någon var avgörande för mig en gång i tiden får jag just misstankar om att andra inte har samma starka relation. Det är så klart mest projicering. När folk går bort kan det ha gått åratal sen jag sist såg en film med dem i, läste en bok författad av hen som berörde eller självmant spelade en låt som jag uppskattade mycket. Men det kan också handla om att jag själv inte vetat om hur andra uppskattat en artist, författare eller konstnär till exempel, att jag hyser någon fåfäng tanke om att hen var speciell bara för mig och de jag känner som jag vet gillade den.
Just det unisona med postum uppskattning gör att det är svårt att värja sig från känslan av inflation och signalering. Men just nu är det ju många människor som på olika sätt kommit att definiera kulturen i vad som nyss var samtid; svårt då att inte stanna upp och reflektera. Coronaviruset är bara en utlösande orsak i en del av fallen, mest verkar det vara människor som dragit ut jacket på grund av ålderdom eller annan sjukdom.
Vi bombarderas av information dygnet runt på sociala medier, från trender till debatter, semester- och matbilder, det senaste och skandaler. Kanske är döden ett sätt att få vända sig bakåt, att summera, att göra motstånd mot hur de digitala översköljningarna av information gör det svårt att få en känsla av sammanhang eller tid?
Jag tänker att det kommer bli vanligt att hantera död på ett meningsfullt sätt, att det faktiskt blir ett sätt att ge författarskap eller artisteri ny livslängd, att människor fördjupar relationen till kultur även om de som givit upphov till den inte längre finns med. Att nya tolkningar görs, att fler sidor syns, att andras upplevelser som man själv varit helt ovetande om ger en större uppskattning snarare än möts med irritation. Att vi lär oss dela på döden genom att tillsammans hålla kultur vid liv.
nathan.hamelberg@opulens.se
