Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror,” skriver Kristian Mandin.

”Hej, jag heter Kristian, jag jobbar med lärlingarna!” sa jag när jag första dagen på jobbet kom in i personalrummet på Hörbys kommunala vuxenutbildning. I rummet satt två av mina nya kollegor och tittade förvånat på mig, de verkade inte veta vad de skulle säga. Jag fortsatte: ”Vad gör ni då?” och tänkte att de kunde berätta vilka ämnen de undervisade i. Men i stället svarade den ena: ”Äter kyckling.” varpå den andra förklarade att han skulle gå ut på byn och äta med några andra lärare.

Jag vet faktiskt inte varför jag hade sökt tjänsten, den var på femton ynka procent och det var långt att åka. Men tre saker lockade: Jag hade saknat att undervisa, jag gillar lärlingsutbildningar och jag var fascinerad av Hörby.

Trots min fascination hade jag aldrig satt min fot i Hörby innan jag kallades på anställningsintervju. Det jag kände till hade jag läst eller sett i media, Hörby kommun verkade vara fast i en spiral av negativ publicitet. Nu hade jag en utmärkt chans att ta reda på hur det verkligen låg till.

Bara Hörby svenska pizzor har

Jag var också hungrig så jag bestämde mig för att hitta någonstans att äta och även leta reda på ett postombud så jag kunde skicka i väg ett paket jag haft med mig hemifrån.

Efter en stund hittade jag en liten servicebutik med posttjänster. Det stod några före i kön, längst fram två tjejer i mjukisbyxor, foppatofflor och alldeles för mycket botox. Den ena skulle skicka två väskor med posten men hade glömt att ta reda på mottagarens adress. Stressat sökte de i sina telefoner tills de hittade uppgifterna. Därefter inföll nästa problem, avsändarens egna uppgifter. De tog upp telefonerna igen och började leta efter hemadressen. Kön växte och personen bakom kassan suckade. När de till slut fått fram alla uppgifter förklarade personen bakom kassan högt och tydligt att nästa gång de tänkte skicka ett paket skulle de se att ha mottagarens uppgifter med sig och även känna till sin egen adress.

När jag kom ut från postombudet upptäckte jag att det låg en pizzeria intill. Det var tomt där inne så jag gick in, beställde en pizza och satte mig till bords. Pizzan blev snabbt klar och till min stora glädje var det en äkta svensk pizza, en sån man kunde köpa i varenda bondhåla förr i tiden med burkskinka och billig ost. Trenden med snobbiga gourmetpizzor med noga utvald skinka och ostar med svåra namn hade tydligen inte kommit till Hörby ännu.

En korv mellan ån och bensinpumpen

Framför det gamla läroverket där vuxenutbildningen har sina lokaler ligger Marknadstorget. Marknadstorget är en grusparkering. Förr i tiden var det ofta marknad i Hörby men nu för tiden är det bara en gång om året. Så de flesta dagar står nästan hela den stora ytan oanvänd. Marknadstorget verkar vara lämnat åt sitt öde, en stor outnyttjad plats mitt i Hörby som det inte finns någon tanke på att göra något vettigt med.

Några dagar efter att jag ätit pizza tar jag bilen från Marknadstorget till en korvkiosk invid ån. Precis som på pizzerian är det tradition som gäller också där. Jag beställer en bamse med pommes frites. När min mat är klar går jag tillbaka till bilen för att äta. Jag har parkerat på en grusplan som ligger intill korvkiosken och funderar på varför det finns en till så stor outnyttjad yta mitt i byn. Uppe vid vägen står det några bensinpumpar och jag gissar att det en gång legat en bensinmack med verkstad på området men att den rivits och därefter har inget gjorts med platsen.

Är det någon som kommer ihåg Ernst Ahlgren?

Snett framför skolan, intill Marknadstorget ligger Ernst Ahlgrensparken. I mitten står en kolonn och på den en urna med lite vissna blommor i. På en skylt kan man läsa att det tidigare fanns en porträttbyst av den i Hörby födda författaren Victoria Benedictsson där men att den stulits och att en gipskopia finns att se på museet, som är stängt på grund av arbetsmiljöproblem.

Ernst Ahlgren var Benedictssons pseudonym och bakom skolan går Ernst Ahlgrengatan. Där ligger en stor ödslig tegelbyggnad med inhägnad innergård. Det finns inget på huset som berättar vad som finns där inne men förmodligen är det en gammal televerksbyggnad. Ernst Ahlgrengatan är annars ganska fin, pampiga stenhus och pittoreska gathus. Men många är förfallna eller okänsligt renoverade. Trottoarerna har blandad beläggning, det verkar som om man tagit det som funnits närmast till hands, gatsten och asfalt om vartannat, det är lappat och lagat.

Gatan slutar vid ett annat av Hörbys torg, Nya torg. Här har kommunen vinnlagt sig om miljön, det är välordnat och snyggt med fri parkering i tre timmar. Bebyggelsen är varierad, hus från olika epoker i olika stilar. I ett av husen ligger en thairestaurang.

Byggnaden är liten men pampig och ser ut som en borg, på en balkong högst upp står en liten kopia av frihetsgudinnan som jag misstänker är av cement. Butikslivet är levande, det är inte så många tomma butikslokaler och det finns affärer i Hörby som börjar bli ovanliga på landsorten, bland annat en välsorterad ekiperingsbutik och en affär som säljer elektronik och vitvaror. Nationella kedjor lyser med sin frånvaro och butikslokalerna har heller inte tagits över av mäklare, loppisar och gym som på så många andra ställen.

Trots att Hörby bara ligger en halvtimme från både Lund och Kristianstad och fyrtio minuter från Malmö verkar folk föredra att handla lokalt. Och vid infartsskyltarna vid europavägen som korsar kommunen står det också: ”En modern handelsort med gamla anor”. För ovanlighetens skull en kommunslogan som det i alla fall ligger lite i.

Och även i statistiken är Hörby inte så dåligt. Hörby är nämligen fruktansvärt genomsnittligt. Arbetslösheten är lägre än snittet, medelinkomsten är också lägre men inte så mycket. Skatteintäkten per invånare är ungefär som snittet men däremot är andelen högutbildade elva procent under riksgenomsnittet. Så ser det ut i många mindre svenska kommuner men det är märkligt att Hörby som ligger så nära universitetsstaden Lund där bostadspriserna är de dubbla, inte kan locka fler högutbildade att flytta dit. Kanske beror det på ryktet.

För att Hörby har problem med omvärldens uppfattning av kommunen och med sin egen kommunikation blir allt mer uppenbart ju mer jag vistas där. Få kommuner får så mycket uppmärksamhet i medierna men få kommuner lyckas också på egen hand skapa så mycket dålig uppmärksamhet som Hörby. Kommunen verkar lida av ett kommunikativt självskadebeteende.

En brandsläckare, en trefaskontakt och två politiker

2022 gjorde Dagens Nyheter ett reportage om Hörby. En reporter och en fotograf följde under några dagar kommunens då ledande politiker, sverigedemokraten Cecilia Bladh in Zito och moderaten Lars-Göran Ritmer.

Det finns en bild i reportaget som är tagen vid en presskonferens som hölls på grund av att kommunens förvaltningschefer riktat ett misstroendevotum mot kommunchefen. De båda politikerna sitter bakom ett bord som står på ett podium.

De har placerat sig på ena sidan av det långa bordet. Framför bordet sitter tre frostade glasskivor med kommunens grafiska profil, en av dem är lite sned. Podiet är av lättmetall och de gråa benen är synliga.

Fotografen har förmodligen gått så långt bak det går att komma i rummet när han tagit bilden och då även fått med stora delar av väggen bakom podiet. En brandsläckare och två röda skyltar som berättar att det finns en brandsläckare där, en trefaskontakt, vars lock lämpligt nog, precis som brandskyltarna och brandsläckaren, har samma färg som kommunens röda profilfärg, en pekskärm, en upptejpad papperslapp och några dosor som kan ha att göra med larm, ventilation eller värme.

Förmodligen har kommunen investerat en hel del pengar i lokalen och försökt skapa en tidsenlig och modern samlingssal. Men det verkar som om de bara fokuserat på detaljerna och inte på helheten, något DN:s fotograf i stället gör, han zoomar ut från det kommunen vill visa och plötsligen är bilden en helt annan, två ensamma människor i ett vitt och ödsligt rum.

Adventsljusstakar, tvål och kaffe

Den negativa publiciteten vilar nästan som en förbannelse över Hörby, det kommunala självhatet går djupt. ”Nu kommer vi nog i tidningen igen!” brukar mina kollegor utbrista när något händer. Som innan jul förra året då kommunledningen gick ut med direktivet att kommunens verksamheter inte fick ta fram sina adventsljusstakar för att kommunen skulle spara på strömmen. Det var ett viktigt symbolbeslut. Det var många i personalen som räknade på besparingens effekter den dagen, förmodligen så många att den planerade besparingen omedelbart åts upp av förlorad effektivitet.

Men även utan adventsljusstakar blev det vinter i Hörby, och det med besked. Europavägen förvandlades till snökaos och när räddningstjänsten skulle rycka ut från den provisoriska brandstationen, den gamla brann ner för några år sedan, visade det sig att bandvagnen var trasig.

Sedan smälte snön och ån svämmade över sina bräddar, det var andra gången den här vintern men nu var det värre än någonsin.

Grusplanen bakom korvkiosken, som nu var stängd för renovering, frekventerades av häpna kommuninvånare som tog bilen dit för att ta en titt på eländet.

När vattnet sjunkit undan var det dags för nästa drev. En skola som skulle spara genom att dra in på personalens kaffe och elevernas tvål. Detta var så klart ett lovligt byte för medierna men rapporteringen innehöll flera sakfel, sakfel som kommunen inte bemötte.

Skolchefen skickades visserligen fram för en katastrofal intervju i lokaltidningen och framförde tveksamhet till att ställa upp på intervjun eftersom media hela tiden vinklade saker fel.

Just detta att misstro medierna är en attityd som återfinns även i den högsta politiska ledningen som tagit bort rutinen att dagen efter kommunstyrelsens sammanträden kalla till pressträff. I stället ska nu en nyanställd kommunikatör berätta vad som bestämts.

Kommunens strategi verkar alltså vara att berätta så lite som möjligt, både för sina invånare och anställda. För när jag då och då träffar personer som jobbar i andra förvaltningar brukar jag visa en presentation med den där statistiken över Hörby som säger att Hörby är genomsnittligt.

Jag gör det för att förklara samhällsnyttan med projektet jag jobbar i men också för att jag tycker det är lite roligt. För medarbetarna blir nämligen alltid lika förvånade över att Hörby inte alls, i alla fall teoretiskt, är en kriskommun. Detta har de aldrig hört talas om, trots att de själva jobbar i kommunen.

Nya hyresgäster i en riven korvkiosk

Men har då inte Hörby några planer för framtiden? Det är ändå en liten fin kommun, centralorten är trevlig, det finns många små idylliska byar runt om, Hörby ligger på pendlingsavstånd till flera större städer, i ett av Sveriges största tillväxtområden och det går en europaväg genom kommunen. Så egentligen borde Hörby ha bättre förutsättningar än de flesta mindre kommuner. På kommunens hemsida försöker jag hitta en plan för hur Hörby ska utvecklas. Framför allt är jag nyfiken på om det finns några strategier för hur de två stora grusplanerna ska exploateras och om det finns några tankar på att köpa Televerkets gamla fastighet och göra något fint där.

Utöver en urvattnad framtidsstrategi hittar jag till slut en PDF som verkar handla om kommunens utveckling. Den är på över hundra sidor och så ogenomtränglig att den inte går att ta till sig. Så jag läser den inte. Och det är nog inte heller meningen att någon ska läsa den. Den framstår närmast som antiinformation.

I lokaltidningen läser jag i stället att det är klart med en ny hyresgäst i den stängda korvkiosken. Det låter spännande och kanske kan jag inom överskådlig framtid få en traditionell svensk korvkiosk-lunch igen. Men några dagar senare står det i tidningen att kiosken nu besiktigats av kommunens fastighetsbolag, som nyligen köpt byggnaden, och att den måste rivas.

De nya hyresgästerna får under tiden som den nya kiosken byggs husera i en för ändamålet utrustad container, som kommer kosta minst en miljon kronor. Och trots att det ska byggas en ny kiosk verkar ingen ha tänkt på att samtidigt piffa upp grusplanen intill. I alla fall berättar man inte det. Förmodligen ska den vara som innan, ett wasteland mitt i byn precis som den andra grusplanen, den framför skolan.

Några hundra meter från det gamla läroverket händer det däremot grejor, kommunen håller på att riva ett gammalt hus. Det är intill en charmig biograf och köptes av kommunen för att renoveras men huset visade sig, precis som korvkiosken, vara helt ruttet. Så det revs i stället och nu ska ett kulturhus uppföras på platsen. Det ska heta Victoria, efter Benedictsson. Det är bra att något i Hörby någon gång uppkallas efter Victoria Benedictssons riktiga namn i stället för efter hennes pseudonym. Den mycket yngre feministiska författaren Lina Wolff kommer också från Hörby så det är något med Hörby som skapar feminism. Det kanske kommunen skulle kunna utnyttja för en ännu bättre kommunslogan: Hörby, kommunen där feminismen frodas!

Men så kommer det nog inte bli.

Å andra sidan vore det helt i logiskt om Hörby plötsligen uppmärksammade en lokal författare som verkligen tyckte illa om byn — Victoria Benedictsson stack ju från Hörby så fort hon kunde!

Dags att ta ner skylten

Den kommunala vuxenutbildningen i Hörby är en fin och nytänkande verksamhet med engagerade och närvarande medarbetare. Jag är glad över att vara en del av den. För det mesta håller jag mina lektioner i Bollhuset. Det är en gammal idrottshall och ett före detta badhus som är ihopbyggt med läroverket. För att komma dit måste jag gå ut från huvudbyggnaden och över bakgården där gränsen mellan grusgång och gräs håller på att raderas ut. På andra sidan huset är entrén till badhuset kvar. På en skylt går det att läsa om badhusets öppettider och vad det kostar att ta sig ett bad. Öppettiderna är för säsongen 2005 — 2006.

I arton år har skylten suttit där men ingen har kommit på tanken att ta ner den. Skylten ger en perfekt bild av Hörby, att man inte går vidare, utvecklas eller ens tar några initiativ. Saker får helt enkelt bara vara som de alltid varit, förändringar genomförs bara om man är tvungen. Det är en grusplan här, en till där, en inaktuell skylt och återkommande dålig publicitet, för så har det alltid varit.

De flesta kommuner brukar arbeta för utveckla platsen, stärka invånarnas förankring och försöka göra de som bor där stolta över sin hemort. Hörby kommun verkar göra det motsatta, få invånarna att skämmas över sin kommun och låta historien om Hörby berättas av andra i stället för att själva ta initiativet.

Hörby styrs av två konservativa partier men de lokala politikerna verkar ha blandat ihop konservatismens vilja att bevara samhällets normer med ovilja till förändring. De verkar inte förstå att det är skillnad mellan att bevara något och att låta det förfalla.

Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror, Hörby är till och med lite bra, eller i alla fall inte sämre än många andra ställen. Och det oavsett vad kommunledningen försöker lura i folk.