EFTERTANKE. “Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand…” Crister Enander om svårigheterna att organisera motstånd i en galen tid.
TT meddelar: Norska fångar i isolering. Karantän, menar jag. Vad TT tänker, tja, det vet jag inte längre. Ändå dyker obehagliga associationer upp i mitt minne. Inlåsta fångar i grannlandet Norge, en gång – nyligen, vill jag hävda – var det socialister och judar, kommunister och författare, liberaler och konstnärer som slängdes undan, så att säga transporterades bort från familjer och vänner, ingen visste vart det togs.
Eller när de försvann. I tystnaden och mörkret dör och försvinner folk. Bödlarna och väktarna, uniformsbärarna, talade tyska och – tyvärr – även norska. Quisling, ni minns säkert ordet. Samarbetsmän. Uniformer. Stövlar. Bruna tungor.
I Chile agerar nu, i skrivande stund, en ny junta. Även där försvinner människor, samma sorts intellektuella, människor mot makten, sedan ett år, närmare bestämt sedan oktober förra året. 2019. Tyst, spårlöst.
Ingen vet vad som sker, gissningar och ständig oro, skräck och svärta. ”Norska fångar i karantän. 44 intagna har satts i karantän sedan en fånge testat positivt för covid-19 på fängelset i Kongsvinger i Norge.” Dessutom ska fem anställda också isoleras. Den norska kriminalvården har vidtagit ett antal åtgärder för att minska risken för att coronaviruset ska sprida sig ytterligare i fängelset. Smittspårning genomförs också. Det är inte första gången som covid-19 upptäcks i ett norskt fängelse. ”I september testades en anställd vid Oslo fengsel positivt, varpå 18 fångar och sex anställda sattes i karantän. Och i augusti insjuknade en anställd vid Ila fengsel och då sattes tre anställda och elva intagna i karantän.” (TT)
Jag manar till vaksamhet.
Följ nyheterna. Det måste vi. Ingen går längre att lita på. Inte nu. I Bulgarien föser polis och militär samman människor i läger, ordet koncentrationsläger nämns i Amnestys senaste rapport. Stängsel, taggtråd, nakna människor, isande vindar. Skott i natten. Människor jagas med drönare. Antalet mördade känner jag inte till. Nyheter har svårt att komma fram till oss i Den Nya Skuggan och vid sidan av den Tjattrande Babianens vrål inifrån Vita Huset där han tycks rusa mellan galenskapens vanföreställningar, en vajande säng och ett Twitterkonto.
Jag manar till vaksamhet. Alla manar till skärpt vaksamhet. Ensamma är vi inte.
Motmakt mot de som styr och äger, den reella maktens anonyma ansikte, är idag svårt att samla. Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand på en terrass i de burgna villornas områden. Just nu, när den behövs i högre grad än någonsin jag har upplevt i mitt korta liv.
Var finns den då: Motståndet, motmakten? Hur nå besinning i denna tid? Hur finna lugn och koncentration när de starka och totalt hänsynslösa svarta krafterna på högerkanten och de bruna leden samsas med Kapital och jakten på människor pågår och pågår? De sluter leden, sade man förr.
Var finns svar? Var är rösterna som sammanfattar, drar de nödvändiga och hårda slutsatserna? Tänker klart i en grumlig tid. Noam Chomsky är gammal. Ändå når hans skrifter och analyser ut i en modern värld som verkar renons på tankar och insikter. Hinner någon ens läsa i digitala rymdens surr och tokerier? Vet människor om att han, Chomsky finns, och att arbetet fortgår – även i galna USA?
Vi vandrar i ruiner, här i landet består ruinerna måhända av förlorade ideal, bortträngda värderingar. Så, rent faktiskt, här i vår del av världen borde orden kunna erövras, mitt ibland mobiler, paddor och laptoppar. Nu är det hög tid att bruka allvar.
En dikt dyker upp. Nyskriven av Helga Krook, i samlingen Flod Blad Klänningar (Korpen): ”Fasaden är slät och grå, de bor i resterna av ett äldre hus innanför, han skriver om musiken i ordet före ordet hon översätter mellan tre alfabet, jag får en bok för varje namn, porträtten av honom och henne ovanför bokhyllorna, barnbarnen gliporna i bokraderna”.
Vid vilken punkt vrider historien på sig? När finns de efterlängtade gliporna då historien står och väger och förändring faktiskt är möjlig att genomföra? Fånga ögonblicket i flykten. Läs nyheter som är viktiga, som betyder något bortom valet i USA, i vilket vi inte kan delta då vi saknar rösträtt. I USA är frågeställningarna andra, men vi är här. I ruinerna av Folkhemmet med en egen brun sörja av kristdemokrater, galna moderater och tysta och korkade sverigedemokrater som dock äger en skicklig demagog som tickar runt och runt.
Som sagt. Hur nå besinning? Och hur nå klarhet. Minns ni Clarté, Klarhet? Det gör inte jag. Trots att Karin Boyes dikt med Karin Boyes uppmaning “Bryt upp, bryt upp”, från “I rörelse”, kampsång från tjugo- och trettiotalet, sjunger i min skalle.
crister.enander@opulens.se
