BRANDFACKLA. “Att många okritiskt och oreflekterat överför det amerikanska rasproblemet till Sverige vittnar om historielöshet och bristande analys”, skriver Erik Cardelús i sin brandfackla mot kontraproduktiv identitetspolitik.
Vad mer behövs för att inse att identitetspolitiken är en kontraproduktiv återvändsgränd, ett förkrympande och fördunklande sätt att se på världen och alla de individuella och kollektiva utmaningar som möter oss därute?
Nyligen stormade det kring Konstfack i Stockholm där ett mötesrum inte längre bör heta ”Vita Havet”, allt enligt aktivistgruppen med det engelskklingande namnet Brown Island. En grupp där medlemmarna agerar anonymt, oklart varför. Varför inte stå för sina åsikter i en demokrati? Varför agera anonymt i grupp och ge sig på andra? Påminner inte detta om ett fegt mobbarbeteende? Enligt uppgifter måste man vara ”rasifierad” för att få tillhöra denna grupp, alltså ha en speciell sorts pigmentering. Inte heller har lokalen ”Vita havet” det minsta med rasism att göra. Så varken evidensbaserat eller symboliskt finns här någon substans. Istället öppnas dörren för historieförfalskning, faktaresistens och flum.
Den centrala frågan blir vad denna tankehärva bygger på. Vad finns det för evidens gällande att pigmenteringen avgör vad vi kan förstå och vilka politiska kamper vi bör delta i? Ingen alls. Tvärtom visar all tänkbar medicinsk forskning att våra hjärnor inte skiljer sig utifrån pigmentering. Historisk forskning visar också att detta är en rasistisk stereotyp, en tankefigur som måste smulas ner i soptunna så djupt det bara går. Annars riskerar vi att hamna i samma mörka dike som i första halvan av 1900-talet eller under kolonialismen.
Vidare, varför väljer gruppen Brown Island ett engelskklingande namn, en aktionsgrupp som vill motverka maktordningar, bland annat byggda på språk och språkliga diskurser? Är inte engelskan och de engelsktalande kulturernas extrema dominans över andra språk och kulturer ett slående exempel just på en hegemonisk maktordning? Att många okritiskt och oreflekterat överför det amerikanska rasproblemet till Sverige vittnar också om historielöshet och bristande analys. För till skillnad från USA, saknar den absoluta merparten av den svenska invandringen och etniska kartan koppling till slavhandeln. Inte heller har något liknande amerikanska raslagar gällt här. Den sociala och politiska utvecklingen är en annan. Vi har inte heller haft en dum och diskriminerande president vid makten under de senaste fyra åren.
Lika självklart som att Sverige, liksom många andra jämförbara länder, har stora problem med rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.
Allt detta är självklart. Lika självklart som att Sverige, liksom många andra jämförbara länder, har stora problem med rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Lika självklart som att Konstfack och många andra institutioner – speciellt i ledande positioner – har en överrepresentation av personer som kommer ur priviligierade samhällsgrupper.
Men för att komma åt problemen behövs en skarpare analys, en evidensbaserad analys som i hög grad utgår från sakliga förhållanden som råder hemmavid, men också i andra jämförbara länder, inte minst i vår närhet. Att ständigt snegla på USA och låna begrepp därifrån riskerar snarare att fördunkla än att förklara. Dessutom finns det många andra länder som har en kolonial slavhistoria, exempelvis Brasilien, liksom det mer närliggande Portugal som var det sista västerländska landet att släppa sina afrikanska kolonier på 1970-talet. Varför inte lyssna mer på intressanta analyser därifrån? Portugisiskan talas ju av över 250 miljoner invånare. Så här finns många intressanta forskare och skribenter. Att ta sig till Portugal är lätt. Landet har också haft en ganska tät förbindelse med Storbritannien, så där finns många – inte minst högutbildade personer – som pratar utmärkt engelska.
Att ständigt dela in människor i kontrasterande (och stundom antagoniserande) kategorier – som rasifierade och vita – leder också fel. För alla rasifierade människor delar inte samma erfarenheter och tänkande, inte heller tänker alla ”vita” på samma sätt och har samma erfarenheter. Spannet inom dessa grupper är enormt. Arbetslöse Valle och bankmannen Wallenberg har ytterst lite gemensamt.
Själv känner jag en högutbildad och urban afroamerikansk dataingenjör, James, en berest och beläst kille som jag upplever större samhörighet med än med många ”vita svenskar” som varken har läst eller rest speciellt mycket. Vad kan detta bero på? Eller är det en illusion?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Enligt ett par nyutkomna och omtalade böcker – talande nog från stormakten USA – är de vita som inte erkänner att de tänker rasistiskt ett alldeles speciellt problem. Ty förnekar de sina ”vita” privilegier och hegemoni är de förljugna och hycklande, alternativt trångsynta och okunniga. Medger de den förtryckande särställningen är det visserligen rätt, men de utgör såklart ett stort problem för samhället. Med andra ord: antingen är den vita människan öppet fördomsfull och förtryckande eller så är hon det i lönndom. Välj vad som är bäst – i detta skruvstäd? Tänkandet fungerar påfallande mycket som den välkänt oärliga snärjarfrasen: Har du slutat slå din fru nu? Svara – ja eller nej?
Ännu ett exempel på hur fel det identitetspolitiska tänkande kan leda, är den vackra och viktiga dikten The Hill We Climb av Amanda Gorman, som skulle ha översatts av katalanen Victor Obiols och den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld.
Båda av dessa litterärt och språkligt högkompetenta personer fick dock avbryta sina uppdrag med motiveringen att de saknade ”rätt profil” för att översätta dikten. Det fanns alltså inget ”gemensamt” berg som ”vi” klättrade upp för. För ”profil” tycks här vara en snäv hudton och specifik identitet, för katalanen är säkerligen ganska mörk, då befolkningen på den iberiska halvön – av historiska skäl – delar gener med araber. Nederländaren identifierar sig som ickebinär. Oavsett deras yttre, märks återigen detta dumma och destruktiva särartstänkande, där pigmentering, empati och hjärnkapacitet – implicit eller explicit – kopplas ihop. För vad har pigmentering med översättningskompetens att göra? Ingenting.
Inkludering snarare än exkludering, samsyn snarare särsyn.
Så låt oss återigen fastslå att kampen mot rasism, liksom alla sorters diskriminering och antidemokratisk tänkande är ytterst viktig. Det är en ödesfråga för vår civilisation, en kamp som bör pågå ständigt. Det är ett högt berg att klättra upp för – enskilt, tillsammans och genom att vi hjälper varandra, med kraft, stöd och utrustning.
Just därför måste detta gemensamma bergsklättrande bygga på förnuftiga och genomarbetade analyser och premisser. På gemensam kraft, stöd och utrustning. Inkludering snarare än exkludering, samsyn snarare särsyn. Liksom på tron att empati och solidaritet kan förena oss. Göra oss starkare och bättre.
Annars riskerar vi att rasa ner i ett mörkt hål av fragmentiserat och tribaliserat särartstänkande. Ett mörkt hål där vi – med en inverterad logik – använder begrepp som liknar de rasistiska, där pigmenteringen sägs avgöra hur vi tänker och agerar. Ett mörkt hål präglat av vi-mot-dom-tänkande, sekteristiskt misstro och bittra inbördes maktkamper. Och slutligen: det finns inga historiska eller medicinska belägg för att pigmentering och hjärnkapacitet hänger ihop. Det är vedervärdig idé som borde ha raderats ut för länge sedan. Så låt oss radera den nu, en gång för alla. Tillsammans.
info@opulens.se
