NORMER. “Jag misstänker att många, särskilt äldre, ser på polyrelationer lite som vi en gång såg på samkönade. En ändlös kavalkad av snusk”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
“De måste acceptera att det blir väldigt märkligt för oss och övriga släktingar att behöva ha detta leverne rakt i ansiktet”.
Så skriver signaturen “Tack på förhand” i sin långa fråga ställd till Dagens Nyheter. Dilemmat består i att hennes vuxna son och hans hustru börjat leva i en polyrelation med ett annat par, som de nu vill ta med sig på ett syskonbarns ettårskalas.
För er som missat terminologin kan jag snabbt förklara att “poly” är ett samlingsnamn för identiteter och relationer som på olika sätt bryter mot tvåsamhetsnormen. I praktiken kan det innebära både primärt sexuella varianter som öppna relationer, till att älska och leva med flera partners i vardagen. I det här fallet får vi anta att det är det senare. Det är svårt att se att någon skulle vilja plocka med sig ett sidoligg direkt från ett one night stand eller swingerklubb till barnkalas med släkten.
Föräldrarna har hur som helst sagt nej, vilket skapat konflikt med resten av familjen. Därför vänder de sig nu till dagstidningen – som man gör – för att fråga varför sonen och övriga inblandade inte tänker på barnen, och hur de ska lösa situationen. Svaret är långt och i mina ögon uppfriskande tolerant. Psykologen Anna Bennich vädjar till modern att välja sin relation med familjen över att tvinga barnet att kompromissa med hur han vill leva sitt liv i deras närhet.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Alla såg det dock inte som uppfriskande. Susanna Birgersson, borgerlig ledarskribent, delade till exempel artikeln och uttryckte att det var “sorgligt att DN skickar fram en relationsrådgivare som helt reflexmässigt underkänner den här kvinnans högst normala reaktion”.
Så vi kan väl prata lite om begreppet “normal”?
Tvåsamhet är normen, vad som är brukligt och förväntat. Det gör alla andra relationsformer till udda och avvikande, och att reagera negativt på sådant kan absolut kallas normalt. Men att något är normalt betyder inte per automatik att det är rätt.
Vi behöver inte tidsresa särskilt långt för att tänka oss att samma text författats om någons konflikt över att deras barn bett om att få ta med sin samkönade partner till släktträffen. Komplett med avslutningsknorren om oron för barnbarnen.
Lyckligtvis har det hänt en del med vår syn på samkönade relationer. Den absoluta majoriteten ser dem inte längre av hävd som ett utfall av sexuella perversioner och oansvarig hedonism. Vi har sett studierna som visar att barn med två mammor eller pappor klarar sig bra i livet, och förstått – med viss besvikelse – att de flesta homosexuella relationer är precis lika tråkiga som heterosexuella.
Jag misstänker att många, särskilt äldre, ser på polyrelationer lite som vi en gång såg på samkönade. En ändlös kavalkad av snusk, skörlevnad och omoral. Suspekta, maskbeklädda orgier direkt ur Eyes Wide Shut, mitt i den sömniga villaförorten. Parodier på frigjorda kollektiv där skumma typer bjuder barnen på röka och deras frukostflingor får lämna plats för påsättningar på det ärvda furubordet.
Även om jag inte gillar att moralisera vågar jag nog påstå att det är helt normalt att tacka nej till sådana inslag på ett barnkalas. Tack och lov är det mindre normalt att föräldrar tar sig rätten att bestämma vilka deras barn bör älska, och hur. Ibland när de gör det kallas det för “hederskultur” och är något Susanna Birgersson själv skrivit om och fördömt.
Så där på tal om hur subjektivt “normalt” kan vara.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
