VÅLDET. ”Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet”, skriver Lars Thulin.
Den ökande våldsbrottsligheten i Sverige splittrar det politiska landskapet. Den har blivit ett osmakligt slagträ, där tragedier antingen blåses upp eller nedvärderas och nästan förlöjligas. Istället för att samhället enas om gemensamma och långsiktiga åtgärder. Det finns två sidor i debatten.
Till höger vill man skildra Sverige som ett land i upplösning på randen till inbördeskrig. Media våga inte berätta detta. Syndabockarna är givna – invandrare och en misslyckad integration
Högerns bild är felaktig för inget inbördeskrig hotar och invandrare i sig är inte problemet.
Tyckare till vänster pekar på att antalet anmälda brott minskar, att risken för utomstående är försumbar. Det är onödigt att vara rädd. Istället är det sensationslystnad som skapar rädslor. Jan Guillou på Aftonbladet driver tesen ”att så farligt är det väl inte”. På andra håll kan våldsvågen nedvärderas genom kvantifiering och avfärdas eftersom för få drabbas av den. En promille av befolkningen nämns ibland som gräns. Fast en promille är 10 000 människor. 20 gånger fler än antalet svenskar som dog under tsunamin.
Vänsterns bild är missvisande. Det dödliga våldet ökar, försök till dödligt våld likaså, utomstående skadas och dödas. Skjutningar av unga och sprängningar i bostadshus är högst i Europa.
Det som förenar falangerna är att skylla på media. Urgamla taktiken att skjuta budbäraren är livskraftig.
Vad är sant? Totala antalet anmälda brott har sjunkit med några procent. Men vilka brott minskar? Inga förtvivlade föräldrar i utsatta lokalsamhällen blir lugna av om antalet cykelstölder, kortbedrägerier eller källarinbrott som anmäls blir färre. Relevant är den grövsta brottsligheten, dödligt våld.
Hur man än räknar har det ökat på tio år. Mord- och dråpförsök har på samma tid stigit med 40 procent. Sprängningar stiger våldsamt, i år nästan en varannan dag.
Dödligt våld med skjutvapen blir vanligare. 2013 22 fall. 2022 hela 63. Tidigare var mord och dråp ofta fylleslagsmål eller släktbråk som gick snett. Idag har vi regelrätta avrättningar. De sker ofta på gator och torg. Förbipasserande hamnar i kulregn. Mördarna är hänsynslösa, om andra skadas är irrelevant.
Den som påstår att våldet inte har förändrats på detta sätt och att utomstående inte skadas, är intellektuellt ohederlig. Här ett axplock enbart från Stockholm/Uppsala:
7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem slumpvis utvalda personer på Drottninggatan i Stockholm. Vapnet var en lastbil, ett av offren en 11-årig flicka. Tio personer skadades.
2 augusti 2020 dödades 11-åriga Adriana med ett automatvapen när hon är ute med sin hund i Botkyrka. Måltavla var ”några i en bil vid en mack”. Hon kom i vägen.
17 juli 2021 skottskadades två syskon, sex och sju år gamla, när de i sällskap med sin pappa var på väg till en lekplats i Flemingsberg.
10 mars 2022 mördades en ordningsvakt på ett gym i Vasastan. Den 16-årige mördaren skulle skjuta en annan person.
5 april 2023 avrättades en man på torget i Skärholmen. En man som passerade nästan 50 meter därifrån skadas svårt av kulor som for hit och dit.
10 juni 2023 öppnades automateld mot T-banan i Farsta. En 15-åring och en 45-åring dog. Två personer skottskadades.
6 september 2023 sköts en mamma till en gängkriminell i Uppsala.
12 september 2023 avrättades en person i Uppsala. En ligamedlem skulle skjutas. Förövarna tog fel person.
Dessa händelser avfärdas av dem som driver tesen ”vi ska inte vara rädda”, som anekdoter utan värde då de inte speglar den totala verkligheten. Fast barn som förblöder med näsan i asfalten är verkligheten. Släktingar som krossas av sorg är verkligheten. Trappuppgångar som mitt i natten förvandlas till krigsskådeplatser är verkligheten.
Så varför vill vänsterdebattörer nedvärdera det som sker? Jag tror det är för att skydda invandrare. Man vill inte peka ut dem och spä på hatiska stämningar. För majoriteten av förövarna i gängkrigen har icke-svenska efternamn. Men offren har i nio fall av tio samma typ av efternamn. Och det är ofta bostadshus där invandrare bor som sprängs. Det är heller inte i första hand bilar som ägs av infödda svenskar som förstörs när Rosengård och Tensta brinner.
I sin ambition att skydda invandrare väljer dessa debattörer sålunda att bagatellisera våldsvågen som nu plågar samhället. Inte sympatisera med offren och deras rädsla för det som händer. Trots att de i flesta fall är just invandrare. Märkligt val av en politisk rörelse som hävdar solidaritet med de svaga.
Ska svenskar vara rädda? Eller är vi helt förda bakom ljuset av usla medier och politiker med mörka agendor? Finns trygghet och tröst istället i statistik? Låt mig säga så här: om det var krönikörerna som var vid tunnelbanan i Farsta junidagen då torget besköts med automateld, eller det var farstun i deras vackra hus på Östermalm som sprängdes i bitar, skulle det kanske låta annorlunda.
Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet.
lars.thulin@opulens.se
