KOMMUNIKATION. Katrine Hamori funderar över hur vardagliga dialoger brukar låta runt om i Sverige och skönjer ett mönster.
Hur har helgen varit? Hade ni bra väder? Det här måste vara ett par av det allra vanligaste samtalsämnena när man ses över lunchen på måndagen.
Vädret är nog det självklara ämnet för konversationer i de flesta sammanhang och det är inte så märkligt. Det är ju olika från årstid till årstid, dag för dag och faktiskt från timme till timme. Det varierar och alltså finns det något att prata om och jämföra. Det är dessutom fullständigt opolitiskt eftersom ingen rår över det, ingen kan påverka det. Det bara händer, det är ingens fel om det regnat hela helgen. Det är med andra ord neutralt. Och i Sverige gillar vi det som är neutralt. Eller har gjort, fram till nu.
Om man pratat färdigt om väderleken, kan man inleda ett samtal om språket. Det är kanske inte lika neutralt, men precis som väder, är språket något som vi har gemensamt. Men börjar man nämna något om de, dem eller dom, övergår det snabbt till politik.
Man kan mötas av argument som visar på en konservatism som aldrig skulle luftas lika högt och ljudligt om det gällde till exempel flyktingar eller miljöfrågor. När det gäller språkfrågor är det helt i sin ordning att klaga när man känner missnöje över något som man egentligen inte vågar säga högt.
Om en artikel i en tidning handlar om något som man i grund och botten är emot, men inte har modet att öppet tillstå – ja, då kan man peka på att journalister nu för tiden skriver så illa, att det minsann var språkliga fel i artikeln. Precis som man klagar på vädret när man är allmänt sur, för ingen bestämmer över vädret, kan man peka på grammatikaliska fel, för det är enklare att prata om det än att argumentera för eller mot politiska frågor.
Att diskutera och argumentera för sakfrågor i politiken kräver att man är insatt och påläst, vilket man inte är men ogärna vill tillstå. Dessutom riskerar man att skapa dålig stämning om man dristar sig till att ha en åsikt vad gäller en politisk fråga, vilket till varje pris måste undvikas.
Här ska råda konsensus, den gamla Saltsjöbadsandan svävar ännu över luncher, middagar och fikapauser i hela vårt avlånga land. Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag. Man väntar tills den första som säger något har pratat färdigt, sedan är det nästa persons tur att prata. ”Vi avbryter inte!”, ja, så kan det låta vid en vanlig måltid vid en vanlig förskola. Förutsatt att förskolepedagogen har svenska som modersmål, vilket lite fler än hälften av de som arbetar på förskolan har.
Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat. Väder och språk är således helt i sin ordning att ha åsikter om men däremot är pengar ett tabuämne i Sverige. Att fråga någon vad hen tjänar är nästan som att likställa med att fråga om sexuella preferenser – alltså ett övertramp vad gäller den personliga integriteten.
Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta. Men inte bland nyblivna svenskar, där många tycker det är märkligt att man och hustru inte får gå in gemensamt bakom skärmen och gemensamt lägga röstsedlar i kuverten. Uppriktig förvåning brukar uppstå då man får förklarat för sig att det bara får vara en person inne åt gången bakom skärmen.
Och de tu skall varda ett?
Nej, inte på valdagen.
info@opulens.se
